Rockfestival. Lera, regn, camping, fylla, obefintlig sömn, problem att ta sig mellan camping och konserter. Blandning av riktiga musikälskare och festprissar som snackar sönder låtarna och skränar. Naturligtvis kul med all musik men, som sagt, det har verkligen sina baksidor. Men skall det då alltid behöva vara så? Nej, jag har faktiskt just fått uppleva ett lysande undantag. En festival med Progressiv Rock ombord på en lyxkryssare(Norwegian Pearl. Mycket bekvämt boende (till och med balkong i hytten), läcker buffémat (öppen i princip dygnet runt), varmt väder (ständigt 20-25 grader), sol, absolut inget regn (J), svaga vindar, all möjligt dricka (med eller utan alkohol) till anständiga priser, fyra scener med parallell musik med bara några minuters gångavstånd emellan. Till och med en Jacuzzi och pool i full gång bara tio meter från en av de stora scenerna.
Fyra dagar full med musik och under två av dessa trevliga strandhugg på rederiets (Norwegian Cruise Line) egen ö Great Styrrup Island (fina
badstränder) och Great Bahamas Island (med fin utflykt till läckra stränder, mangroveträsk och undervattensgrottor). Härliga människor ombord som helt klart var där för kärleken till denna sorts musik. Jag såg faktiskt inte spår av någon fylla eller något exceptionellt festande! En intressant iakttagelse på båten var också att de stora utrymmena med spel, casino, taxfree-försäljning, juveler och klockor i princip var tomma under hela resan (folk var helt enkelt där enbart för musiken och jag kan tänka mig att entreprenörerna ombord faktiskt gjorde rätt så dåliga affärer). Men i alla fall, underbar stämning var det och mitt bland alla betalande deltagare fanns alla musiker lätt-tillgängliga för alla och uppenbart glada att få umgås med sina fans ute på båten. Väldigt trevligt att se exempelvis medlemmarna i Spock’s Beard och Pain of Salvation stå intill och njuta av samma konserter som en själv.
I det följande skall jag kort skriva lite om vad vi fick se och höra (några utvalda konserter varje dag). Vi var alltså en publik bestående av cirka
1600 personer (medräknat musiker och arrangörer) och med övrig besättning var passagerarantalet någonstans i närheten av 2000 personer (båten tar max 2600 deltagare).
Huvudarrangören för arrangemanget var ett företag som kallar sig Sixthman (representerat av Jennifer här på bilden) men i bakgrunden fanns eldsjälen Mike Portnoy som tillsammans med kompisen Derek Sherinian gjort ett jättejobb för att få allt att klaffa och för att få dit gräddan av band inom genren. Mike själv var i högsta grad inblandad i ett flertal av konserterna. Inte bara som medlem i Transatlantic men även som trummis i Bigelf (se bilden där han snott sångarens höga hatt!) och i konstellationen PSMS (Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian). Och han gjorde det verkligen med den äran och det var uppenbart att han trivdes som fisken i vattnet med detta. Det var i sanning en njutning att se honom i alla dessa konstellationer. Han höll alltid igång det hela med bravur och med en sanslös spelglädje hela tiden. Och hans sätt att jonglera med vänster hands trumpinne över pekfingret mitt i spelet (ofta flera varv!) är ju ett akrobatiskt konststycke som visar att han behärskar trummandet till 110 % och att han kan kosta på sig att showa rejält (påminner om Thomas Ravellis livsfarliga jonglerande med fotbollen bakom ryggen som VM-målvakt!).
Tisdag 18 februari
Transatlantic
Festivalen inleddes med att Transatlantic körde hela nya plattan Kaleidoscope. Det lät väldigt bra och man förstår att de nu har kommit igång
rejält i sin turné som pågått ett tag. En väldigt bra start och man undrade faktiskt nu vad som skulle kunna toppa detta på festivalen. En undran som var helt obefogad – det mesta som kom sedan var faktiskt mer eller mindre lika bra!
Jon Anderson
Jag fick återse Jon Anderson (såg honom senast i San Francisco 2011) och han genomförde i princip samma show igen med få ändringar (antar att det också var samma show han höll i Göteborg förra året). Mycket känslosamt och varmt. En ödmjuk och älskvärd Jon Anderson, nu i närheten av 70 år (!), visar att han fortfarande behärskar att stå på scen på egen hand. Rösten var faktiskt ännu bättre nu än förra gången. Varma applåder hos den mycket stora publiken. Väldigt många på båten var uppenbarligen gamla Yes-fans och det här var verkligen känslofyllt för dem.
Devin Townsend Project
Sist på kvällen gick då Devin Townsend in på scenen. Snacka om kontrast till konserten med Jon Anderson! Devin är en fullfjädrad entertainer och jag undrar ibland om inte han borde bli standup-comedian istället för rockmusiker. Lika självsäker, arrogant, spydig och reptilsnabb i käften som sådana. Med dessa egenskaper var tillställningen bitvis helt lysande även om ljudet inte var helt tillfredsställande under konserten. Stor show!
Onsdag 19 februari
Programmet denna dag var helt späckat: Haken, Beardfish, Flower Kings, Riverside, Pain of Salvation, Spock’s Beard + Adrian Belews Power Trio i en enda lång sekvens!
Haken
I fantastiskt väder körde Haken igång en helt klanderfri konsert med ett par riktiga toppnummer. Till dessa hör definitivt att man lyckades genomföra mästerverket Cockroach King i en helt lysande version. Jag trodde faktiskt inte att man skulle våga sig på detta. En otrolig upplevelse att få vara med om! Konserten hade också en komisk topp när bandets trummis plötsligt försvann mitt i ett nummer. Ingen förstod någonting men plötsligt så började basisten skratta högt och pekade mot Jacuzzin. Trummisen hade helt enkelt sprungit ner från scenen till Jacuzzin och tagit sig ett dopp. Några sekunder därefter återvände han till trumsetet på exakt rätt position i låten och fortsatte spela. Stort jubel naturligtvis!
Beardfish
Rickard Sjöblom och hans Beardfish gjorde en alldeles utmärkt konsert i värmen och jag är säker på att de vann en hel del nya fans på kuppen. Till saken hör att Mike Portnoy ju utnämnt Beardfish som en av hans personliga favoriter så det måste ju ha varit väldigt hedrande att bli inbjuden till en spelning här.
Riverside
Efter Beardfish var det så dags för det jag väntat på så länge (efter att ha missat så många av deras konserter i Sverige och närområdet): Riverside! Konserten blev i sanning minnesvärd men kanske inte för musikens skull. Tyvärr råkade man ut för mycket förargliga tekniska problem i början av konserten. Mikrofonen för Mariusz Duda fungerade inte och då förstår ni själva hur illa det var. Det här störde helt klart bandet (framförallt Mariusz) och därmed blev konserten tyvärr aldrig var den annars kunde ha varit (på mitten lät det dock helt OK). Lite oväntat inträffade dock under denna konsert att vinden lade sig helt och en alldeles otrolig molnhimmel med solnedgång visade sig. Det blev en så otroligt stämning p g a detta när nu musiken började fungera igen. Rent magiskt! Tyvärr valde dock bandet ett slutnummer (kommer inte ihåg vilket) som inte blev helt lyckat och man kände nog att det var lite synd att det till slut blev så här.
Efter konserten fick jag en kort pratstund med Mariusz och han beklagade verkligen de tekniska problemen och bad mig göra ett nytt försök vid deras nästa konsert på fredagskvällen. Jag tog tillfället i akt och frågade Mariusz hur det ligger till med den nya utlovade plattan med Lunatic Soul. Han bekräftade att arbetet med denna är näst intill klart och att en release är planerad till oktober detta år. Det finns till och med en titel bestämd – han nämnde den, en ganska lång sådan men jag kommer inte i nuläget ihåg den. Alltså, det är slut med den raka numreringen 1,2,3 (eller om man så vill svart, vit, grå). Den nya Lunatic Soul-plattan kommer att bli mycket mörk och kanske påminna mest om den första plattan. Intressant var att Mariusz nämnde att han har kontrakt på två plattor detta år. Jag tolkade det som att det blir en ny platta med Lunatic Soul men även en ny platta med Riverside. Härliga nyheter! Vi får se om han och bandet orkar med denna produktionstakt.
Pain of Salvation
Så gick vi då med viss spänning till den första konserten med Pain of Salvation. Rätt så fantastiskt att de ändå satsade på att ställa upp med tanke på Daniel Gildenlöws svåra sjukdom och hans rätt så dominanta ställning i bandet. Men oron var obefogad, visade det sig. Bandet gjorde ett fullt godkänt gig och Ragnar Zolberg gjorde en mycket bra insats som frontfigur och sångare. Jag hörde efteråt att deras andra konsert dagen efter på den erkänt svåra Spinnaker-scenen (som jag missade på grund av andra konserter) faktiskt var ännu bättre. Väldigt kul för bandet och för Daniel!
Spock’s Beard
Nästa band i elden var Spock’s Beard och förväntningarna var höga efter att ha upplevt deras fantastiska konsert i Night of the Prog för ett par år
sedan. Bandet körde här mest låtar från den allra senaste skivan. Men här får jag tyvärr säga att jag kände viss besvikelse för det här var inte alls lika bra som på Night of the Prog. Svårt att säga vad som fattades för musikerna jobbade på riktigt duktigt. Men sångaren Ted Leonard känns ibland rätt profillös och på denna konsert tyckte jag inte den fenomenale Ryo på klaviaturerna riktigt fick till det. Nåväl, det visade sig att vi faktiskt verkade ha valt den svagaste av de två konserterna som genomfördes på båten. Efteråt har jag fått höra att deras andra konsert på avslutningskvällen var mycket bättre (gick dock samtidigt med Riverside!). Det sved lite att höra att man hade kört den fantastiska låten The Light tillsammans med Neal Morse som plötsligt dök upp för extranumret. De som var där sa att Neal hade varit fullkomligt lysande.
The Flower Kings
Så kom då turen till The Flower Kings. Enligt Hasse Fröberg så hade man inför de båda konserterna på båten bara haft två timmar på sig att repa inför gigen och för en annan låter detta ju rätt otroligt. Man förstår naturligtvis att speciellt Roine helt enkelt inte hade tid för så mycket repeterande med TFK med tanke på den stora utmaningen senare på avslutningskvällen (beskriven senare). Men att vi har att göra med ett mycket samspelt band som är fullfjädrade proffs bevisades med all tydlighet. Bandet gjorde ett utomordentligt bra gig, faktiskt det bästa jag har sett med dem! En bidragande orsak var det fantastiska ljudet. Teknikerna hade just för denna konsert (och faktiskt för de allra flesta konserterna) lyckats till 100 %. Det lät hur bra som helst! Fantastiska versioner av Numbers och flera låtar från senaste plattan.
Torsdag 20 februari
Bigelf
Efter att ha hört från landsmän att Bigelf gjort ett fenomenalt framträdande på en annan scen under tisdagen gick vi för att se dem spela uppe på Pool-Stage. Bigelf, som varit nära att självdö i sviterna av deras tidigare gitarrists tragiska död, har nyligen släppt en ny platta som låter utomordentligt bra. En sorts märklig blandning av Beatles och Deep Purple tillsammans med en stor dos mellotron(!). Nu gjorde väl kanske inte bandet ett så stort intryck (de hade lite problem med vinden som plötsligt tog i lite grand – enda gången vädret var lite tjurigt på resan) men jag måste nog ändå ge dem fullt godkänt. Sångaren och basisten är väldigt coola på scen, måste man säga. Och det gjorde ju inte saken sämre att Mr. Mike Portnoy satt vid trummorna både på konserten och på nya skivan. Värt att kolla upp!
Animals as Leaders
Sen väntade festivalens märkligaste konsert. En helt galen trummis och två ekvilibrister till gitarrister. Totalt kaos och kakafoni. Men ändå
fascinerande. Någon sa efteråt att konserten kunde beskrivas som en hel timma långt trumsolo kompat med gitarr. Ingen skönhetsupplevelse direkt för örat men inte på något sätt dåligt (beroende på vilken smak man har dock).
Adrian Belew Power Trio
Torsdagskvällens stora överraskning och glädjekick var annars konserten på Pool-Stage med Adrian Belew, Julie Slick och trummisen Tobias Ralph. Makalös spelglädje från början till slut. Det är helt otroligt vilka ljud den mannen kan få ur sin gitarr! Och han gör det hela tiden med ett stort leende på läpparna. Vilken entertainer! Man ser att han njuter oerhört av att spela. Sen blir saken inte sämre av att han spelar med två andra superproffs. Trummisen Tobias Ralph förbluffade oss med att byta trumpinne mitt under giget när hans vänstra pinne gått fullständigt sönder. Han öppnade ett inplastat paket mitt under spelningen (till stor del med tänderna) och fick tag i en ny trumpinne utan att det överhuvudtaget märktes i musiken. Helt makalöst! Sånt gör bara riktiga proffs.
Fredag 21 februari
Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian (PSMS) and friends
Först att visa upp sig på avslutningsdagen var denna supergrupp. Trots god ekvilibristik tilltalade tyvärr inte det här mig särskilt mycket. Här var det mer fråga om att visa upp god teknik än att spela njutbar musik, om jag vågar säga så. Exempelvis gillade jag inte alls solot av Derek Sherinian. Det bara skar i öronen utan att ge något. Bättre blev det när de kallade upp ett antal andra artister att agera sångare (t ex Ted Leonard och Devin Townsend, den sistnämnde makalöst arrogant och underhållande). Då blev det mycket bättre.
Riverside
En av de saker som verkligen fick mig att till slut satsa på PN14 var att Riverside var med i Line-upen. Jag hade missat bägge deras senaste besök i Sverige p g a olyckliga tjänsteresor som jag inte kom undan. Så nu kändes det att ’nu jäklar var det dags!’. Och det här behövde jag verkligen inte ångra. För trots en något misslyckad första konsert (beskriven tidigare) fick jag en andra chans att se dem i den erkänt svåra Spinnaker Stage – en lokal som har lågt i tak och kändes väldigt trång. Både Haken och Adrian Belew Power Trio hade tämligen misslyckade gig här de tidigare dagarna och jag hade mina onda aningar att även Riverside skulle ånyo kämpa mot teknik och dåliga akustiska förutsättningar i lokalen. Men så fel jag hade! Fredagens gig blev festivalens allra bästa! Absolut magisk! Ljudet var perfekt (jag trodde inte det var möjligt i denna lokal) och bandet var verkligen på topp. Det kändes verkligen att man ville revanschera sig för deras tidigare rätt misslyckade konsert på Pool Stage. Riverside är nog ett av de bästa live-band jag har sett. Ser verkligen fram emot fortsättningen och kan bara fortsätta att applådera detta underbara polska band.
Avslutningen – Del 1: Transatlantic
Så kom då finalen med Transatlantics andra spelning. Intensiv och dynamisk – men faktiskt inte särskilt bra! Jag tyckte att alla musiker i bandet
faktiskt spelade över här. Alla ville briljera snarare än spela tillsammans och koordinerat med de andra. Här är jag helt överrens med Hasse Fröberg som senare utryckte precis samma uppfattning. Särskilt Neal Morse flippade ut och spelade med riktigt usel timing på sina keyboards. Kanske var han fortfarande kvar i euforin i samband med Spock’s Beard-spelningen strax innan Transatlantic-konserten. Man spelade nu flera låtar från tidigare Transatlantic-plattor och det märktes i publiken att det här var låtar som gjort intryck – allsången var tidvis stark. Lite trist att kvaliteten inte riktigt var på topp.
Avslutningen – Del 2: Transatlantic med Adrian Belew och Jon Anderson
Vi som var där visste ju att avslutningen skulle bli något alldeles extra. Men döm om vår förvåning när plötsligt Adrian Belew dök upp på scenen! Det var ju inte riktigt vad vi hade väntat på i denna sena timme (långt efter midnatt). Han körde den fantastiska King Crimson-låten Indiscipline (”I like it!!!!!”) – ännu en humörhöjare! Jag måste verkligen skriva – ”I like Adrian Belew!!!!!”.
Men tiden var alltså sen och vi började så smått undra om den utlovade finalen med Jon Anderson och And You and I-låten skulle utebli. Karln är ju 70 år och det här hade kanske tagit på krafterna. Men vad händer då när tvivlet börjar komma? Jo, in kommer Jon och vad är det han kör igång med? Jo, The Revealing Science of God från Tales of Topographic Ocean! En av mina absoluta favoritlåtar med Yes. 21 minuter lång! Och han och de andra gör det makalöst bra. Plötsligt fungerar alla tillsammans – det är slut med de egotrippade solona och nu kör man koncentrerat tillsammans för att ge Jon maximalt med support för låten (se bild DSC_617). Det var verkligen rörande att se hur fantastiskt bra de nu spelade ihop. Och man förstår att Roine och de andra hade fått en otroligt hemläxa så här i sista stund. Som jag förstår
det var det Jon som själv föreslog denna låt i ett väldigt sent skede. Jon själv bara log när allt var färdig –så lycklig så det var inte sant!
Verkligen rörande att se. Men det var inte slut med det. Nu körde man även igång den gamla klassikern Starship Trooper – en annan låt där Roine verkligen fick visa vad han går för med tanke på Steve Howes gitarrslingor på denna låt. Lika bra framfört. Stort jubel i publiken. Och sen kom den ju – And You and I – i en lång version med ett crescendo på slutet där Roine fick mycket stort utrymme för solon (faktiskt det allra sista solot i numret var hans). Det fantastiska med denna låts slutparti var att ett flertal av banden som spelat på festivalen nu kom uppspringande på scen och en del av dem tog faktiskt över lite instrument och började jamma med (exempelvis Ryo Okumoto med fler kollegor från Spock’s Beard – bild DSC_628 ). Ni ser själva i bilderna (det finns även Youtube-sekvenser utlagda som visar dessa euforiska scener) vilket party det blev till slut.
Ja, detta var i sanning en upplevelse för livet. Kanske blir det efterföljare (Mike Portnoy nämnde flera gånger att man funderade på PN15)
men jag har svårt att tro att det kommer att ske redan nästa år. Men med tanke på hur lyckat det var så är det nog troligt med en fortsättning. Jag
kan inte annat än rekommendera alla som kan att hänga på ifall det blir en fortsättning. Visst sved det i plånboken men det var länge sen jag kände att man fick så mycket för pengarna. Kan bara konstatera att lyckliga omständigheter gjorde att jag hade möjligheter att delta och känner mig oerhört priviligierad för detta. Tack för en fantastisk fest – inte minst alla svenska band som deltog.
Karl-Göran Karlsson (text och foto)