Astrakhan – Retrospective

Astrakhan - Retrospective
Astrakhan – Retrospective

 Astrakhan.Det är lika bra att erkänna med en gång, det här är en för mig helt okänd svensk grupp. Jag vet ingenting om dem, inte vilka de är mer än till namnen eller vad de möjligen gjort tidigare. Alldeles oavsett: det här var en mycket trevlig bekantskap. Begåvat, varierat och mycket välspelat. Efter mängder av genomlyssningar fortsätter plattan bara att växa och jag hittar hela tiden nya saker som får mig att antingen le av någon sorts igenkännande eller av rent och skärt gillande. Det här passar mig som hand i handske helt enkelt. Progrock? Javisst, varför inte, det finns helt klart proggiga partier, men det som slår mig från allra första genomlyssningen är att ”De här grabbarna har lyssnat på Deep Purple”!, Inte nödvändigtvis Purple från tidigt 70-tal, utan snarare från åren efter Burn och Perfect Strangers. Senare alster alltså. Och för min del är det något som bara gör allt än bättre! Att man spinner på sound och känsla utan att bara bli ännu ett band i mängden. Nej, här är killar som fått till ett härligt knippe låtar med både röd tråd och stor färgrikedom och variation i paletten!

Det inleder lugnt med Under the sun part 1. Alex Lyckes sång är härligt djup, får mig att tänka på Scott Stapp i Creed, men snart varvar man upp i starka Shadow of the light och nu kryper Purplekänslan fram fullt ut, inte minst genom sångarens bitvis spöklika likhet med Ian Gillan i sin krafts dagar. Vackra stämningsfulla partier varvas med tunga riff. Och riktigt mycket Purple. I like! Tredje spåret Propaganda är det spår på plattan jag inte blir klok på. En stark låt, mycket känns så rätt, men… varför denna envetet upprepade refräng? Om jag nu sagt att jag inte tröttnar på Retrospective, så är Propaganda undantaget som möjligen skulle kunna bekräfta regeln. Tur att låten är lika stark som alla de andra i alla de övriga partierna! Spår fyra Higher ground är raka motsatsen. Vilken grym låt! Här tangerar Alex Lycke norske Roy Khan i Kamelot i djupet av sången och refrängen är positivt hopplös. Jag kan vakna på natten med Higher ground ekande i skallen! Inget nydanande, men ack så bra.

Noname Lane är plattans ballad. Djup känslosam sång, lite mycket vibrato för min smak. Men stark avslutning med ett helt ok gitarrsolo. Biter inte tag, inte Roine Stolt-klass, men vem har det utom Roine själv? Extreme media makeover. Ännu ett härligt varierat spår med stort djup och spännvidd i sången. Akustiska partier inleder, ett enkelt basriff tar låten över till det tyngre gunget och nu är vi ute och tassar i andra Purplerelaterade gränsländer. Coverdale-känsla i sången, tempoväxlingar i musiken gör att den hela tiden känns spännande och oförutsägbar. Progrock! Long gone generation både inleds med ett riktigt gôtt Pain Of Salvation-riff och har det dessutom som återkommande tema. Detta blandas oerhört snyggt med skivans genomgående Purplekänsla, vilket dessutom kryddas med en flirt med både Rainbow-toner och ett överraskande parti som skulle kunna vara inspirerat av självaste Manfred Mann. En av de klart bästa låtarna på plattan!

Modern original sin liknar ingenting annat på plattan. Tungt, lite desperat och bitvis härligt brutalt. Agiterande partier som från ljudupptagningar från demonstrationer, pratande telefonröst som får mig att tänka på gamla Flash and the pan. För att sedan mynna i en rent melodiöst vacker refräng. Och välspelad, känslosam avslutning… Wow. State of mind är Retrospectives sista fulla låt. Inleds med snabb gitarrock. En lite suggestiv go avslutningslåt med mycket positiv känsla. Äntligen får Marcus Jidell på gitarr utrymme att släppa loss lite, även om det i ärlighetens namn är mer försök till Yngwie, alltså mer snabblir än känsla. Vackert klassiskt piano avslutar. Allt avrundas och summeras när cirkeln på något sätt sluts med korta repriseringen av Under the sun part 2.

Detta är som sagt en platta som passar mig. Gillade den redan vid första genomlyssningen, och har definitivt inte tröttnat efter tjugonde. Får nog bli ett varv till. Eller två. Eller tre… Rekommenderar alla gamla nostalgiker av go känslofylld rock som precis som jag gått mot det progressiva hållet att kolla upp det här gänget. Astrakhan var namnet. De är värda det!

Astrakhan – Retrospective
Power prog

1.   Under the sun part 1
2.   Shadow of the light
3.   Propaganda
4.   Higher ground
5.   Noname lane
6.   Extreme media makeover
7.   Long gone generation
8.   Modern original sin
9.   State of mind
10. Under the sun part 2

www.facebook.com/Astrakhan.band

 

Betyg 7,5 / 10

Niklas Kindahl

1 reaktion till “Astrakhan – Retrospective”

Kommentera