Accept – Blind Rage

accept
Accept – Blind Rage

Accept för mig är framförallt skivan Breaker (1981) som jag som 14-15-åring spelade sönder och samman till min kära mammas förtvivlan. Älskade de gudasända gitarriffen och UDO’s överjordiska stämma och skrik. De var tillsammans med Judas Priest heavy metal personifierade. Men någonstans runt 1986 tog det slut och Accept var inte längre vad de hade varit. De kändes trötta och jag hittade andra favoriter att följa.

Nu hoppar vi raskt till 2010 då Accept i och med nytändningen Blood of the nations hittade tillbaka till sin publik med nye sångaren Mark Tornillo. Hans röst är dock tillräckligt lik UDO’s för att tillfredställa även de mest kritiska fans. En stor del av framgången får även tillskrivas producenten Andy Sneap som även producerat nya alstret Blind rage.

Gitarristen Wolf Hoffman har tydligen spelat alla gitarrer på skiva ända sedan Restless and wild (1982) och gör så även på detta album. Han säger att nya skivan är en blandning av den och Balls to the wall.

Skivan öppnas med hårda Stampede som också är första singeln. Först efter några lyssningar gillar jag den. Ett spår som jag dock omedelbart gillar och som känns som en given låt i live-setet är den tyngre och mer episka Fall of the empire. Den har dramatiken, den har körerna samt den omedelbara melodin. Likaså den liknande From ashes we rise uppskattas ögonblickligen. The curse kändes bra till en början men har en melodi man tröttnar på ganska snabbt.

Sammanfattningsvis ingen ögonbrynshöjare men innehåller den blivande klassikern Fall of the empire. Jag skulle bli mycket förvånad om den låten fick sämre status än så. Eftersom det är Accept vi pratar om så är lägstanivån ändå ganska hög. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.

Accept – Blind Rage
Nuclear Blast

1 Stampede
2 Dying Breed
3 Dark Side Of My Heart
4 Fall Of The Empire
5 Trail Of Tears
6 Wanna Be Free
7 200 Years
8 Bloodbath Mastermind
9 From The Ashes We Rise
10 The Curse
11 Final Journey

www.acceptworldwide.com

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

 

 

Kommentera