United Progressive Fraternity – Fall in love with the world

United Progressive Fraternity - Fall In Love With The World

United Progressive Fraternity – Fall in love with the world

Många av oss prog-fans känner väl till det australiensiska bandet Unitopia från Adelaide med sångaren Mark Trueack i spetsen. De har producerat flera fina plattor genom åren. Men nu är uppenbarligen den sagan slut. Synd. Eller?

Nej, det finns verkligen ingen anledning till sorg. Säger jag redan nu efter att ha lyssnat igenom detta mäktiga verk – en storslagen och superambitiös skapelse som nog ingen inom progvärlden kan ignorera. Mark har bildat ett nytt band ur resterna av Unitopia och han kallar skapelsen United Progressive Fraternity (UPF). Mark beskriver att han ville skapa ett band för alla människor, ett kollektivt koncept där musiker som vill bidra med tankar och idéer (inte bara musikaliska utan även inom filosofi, teater och politik/miljörörelse) kan bidra till en progressiv familj eller brödraskap (= Fraternity från engelskan och latinet). Flummigt? Javisst men ändå väldigt intressant. Och – fungerar det? Ja, utan tvekan!

Kvar från Unitopia är (förutom Mark) Matt Williams (gitarr), Dave Hopgood (trummor) och Tim Irrgang (percussion). Därutöver har man fått in bidrag (förvisso små men naggande goda) från två av de riktigt stora namnen från den första vågen av progressiv rockmusik: Jon Anderson från Yes och Steve Hackett från Genesis. Som om inte detta vore nog finns även betydande bidrag från Guy Manning (The Tangent – keyboards), Dan Masch (The Tangent, Maschine – bas) och Marek Arnold (Toxic Smile – klarinett och saxofon).

Mycket tidigt släpptes redan i somras en liten försmak av plattan genom en video producerad av den kände Artrock-illustratören Ed Unitsky (som för övrigt även gjort det läckra omslaget till plattan). Musikvideon heter ”The Water” och bör absolut kollas upp för er som inte redan har gjort det. Låten är faktiskt den allra starkaste på den nya plattan och berör dessutom ett livsviktigt ämne – VATTEN – som på många håll i världen är en kritisk bristvara. Vi svenskar är så sanslöst bortskämda när det gäller vatten så vi anar faktiskt inte! Situationen är till exempel verkligen annorlunda ”down under” där Mark kommer ifrån. Videon och musiken är bland det starkaste jag sett på länge vad gäller kombinationen bra musik och ett starkt budskap. Sen hajar man naturligtvis till alldeles extra när man hör Jon Andersons underbara röst som extra-krydda både i refrängen och i diverse bakgrundsslingor. För egen del är jag även mycket svag för de starka indiska influenserna i låten som finns mer eller mindre överallt. Till sist måste jag berömma de orkestrala arrangemangen. Partierna med stråkar och blås är så exceptionellt lyckade för att vara i rocksammanhang – så extremt svängiga att man närmast tappar andan. Alltså, den här låten är ett riktigt mästerverk och har alla chanser att bli något bestående även för framtiden.

På den nya plattan hamnar denna låt som nummer fyra och jag måste säga att de tre låtar som ligger före är snudd på lika bra fast annorlunda. Introt påminner lite om den s k Världsmusik som vi först (?) mötte på Peter Gabriels underbara platta ”Passion” från 1989. Samma orientaliska mystiska inramning. Det här fortsätter i låt nummer 2 ”Choices” där man verkligen tas med ut i den bengaliska djungeln som en sorts upptäcksresande. Bongotrummor och ösregn och diverse djungelljud. Men snart blir det rockigare tongångar och Marks underbara röst förmedlar refrängen ”The choices we make, the questions we ask, what if it never happens?”. Den och övrig text i låten sammanfattar väldigt mycket av den osäkerhet och frustration som råder ibland allmänhet (ja,  verkligen bland oss alla) inför dagens profetior om klimatförändringar och vad som krävs av oss för att undvika mycket svåra konsekvenser. ”What if it never happens?”. Tänk om klimatförändringarna aldrig inträffar? Eller – tänk om inga av dessa nödvändiga åtgärder vidtas? Vad skall man tro? Låten genomsyras av dessa frågor och inramas av fantastiskt fina musikaliska arrangemang. Framförallt gillar jag denna mix av rock och orkestrala arrangemang. Sen måste jag också framhålla det underbara spelet på saxofon och klarinett av Marek Arnold. Personligen får jag svåra vibbar av 70-talstonerna från Mel Collins i Camel. Det här fortsätter i nästa låt ”Intersection” som bjuder på ett riktigt skönt och avspänt sound och underbar sång från Mark med en refräng som sätter sig snabbt (”How long, how long…). Kanske kan man inte klassa denna låt som typisk prog men det struntar jag i här – det är ytterst njutbart ändå. Avslutningen är dock lite mer varierande. Lite rockigare men efterhand åter lugnare med en underbar passage med bara akustisk gitarr och Marks känsliga röst. I det absoluta slutpartiet på denna långa och fina låt briljerar Marek återigen på blåsinstrumenten i en absolut magnifik passage med sopransax i olika stämmor. Fantastiskt vackert och påminner återigen om 70-talets Camel.

Efter denna senaste låt kommer alltså sen toppnumret ”The Water” och här kunde denna platta ha slutat och då hade jag givit den det absoluta toppbetyget. Men ytterligare fem låtar följer och även om de också håller hög kvalitet så finns det vissa svackor. Bland annat blir flörten mot mer etablerad populärmusik alltmer tydlig i låtarna ”Don’t look back – turn left” och ”Religion of War”. Dessa är i och för sig fortfarande njutbara – ett skönt ”groove” i den förstnämnda och lite Joe Cocker-känsla i den sistnämnda – men inget som sitter i särskilt länge. Det kommer dock ytterligare en lång komplicerad komposition i 22 minuter långa ”Travelling Man” som är mycket njutbar. Återigen fina kombinationer av stråkar och akustiska instrument med lite mer komplicerade taktpassager och mycket fin sång av Mark. Låten är närmast en liten minisymfoni med många partier, inklusive ett rockigt refrängparti som påminner lite om det vi ibland kan höra från Ayeron (med även instrumentala likheter med honom senare i låten). I mitten av låten får vi stämningar som mer liknar romsk folkmusik plus fler orientaliska tongångar. Så småningom får vi även höra solopartier av både violin och blåsinstrument. Tyvärr framgår inte vem som spelar violin vilket är lite dåligt. Precis på slutet visar denne violinist fantastiska kvaliteter. Men för en gammal Genesis- och Steve Hackett-fantast är det ju också underbart att få höra Steve på slutet med enbart akustiskt gitarr och med den för Steve så typiska klangbilden som få andra kan få fram. Ett väldigt blygsamt bidrag av Steve men ack så vackert. Textmässigt är den här låten lite annorlunda. Förvisso är det de stora frågorna som kommer fram men här (mer än) anar man att det även ligger ett kristet religiöst budskap bakom. Och i slutpartiet kan man inte undgå att dra paralleller med de episkt storslagna partierna från Neal Morse. Det verkar här som om Mark Trueack har lite av samma ambitioner som Neal med sin musik. Efter lite återblickar med partier ur tidigare låtar kommer alltså denna mäktiga och vackra avslutning – först enbart till komp av akustisk gitarr och sen med full uppbackning av full symfoniorkester och övriga musiker (inklusive ytterligare lite stödsång av Jon Anderson). Mycket vackert. Och lyssna sen på soloviolinisten på slutet – makalöst fint!

Efter detta kommer så själva titellåten – ”Fall in love with the world”. En rätt så naiv och enkel låt efter urladdningen strax dessförinnan. Men ändå en liten pärla med fint spel på flöjt och gitarr i början. Budskapet här är ju sockersött – á la ”All you need is love” – men det är nog i detta fall mer riktad mot planeten jorden än mot mänskligheten. Rätt tänkvärt trots allt. Vi tror att jorden bara finns där för oss men så är det ju inte. Vi påverkar den i allra högsta grad och vi måste därför vara försiktiga.

Ni förstår nog, den här plattan är ett mycket ambitiöst verk som är svårt att inte bli imponerad av. För den som gillar vad man brukar kalla symfonisk rock så finns här massor att lyssna på. Men inte bara det utan väldigt mycket influenser från alla möjliga musikstilar och olika hörn av världen. Den har alltså en imponerande bredd vilket på sätt och vis också var Mark Trueacks ambition (enligt vad som skrevs allra först i recensionen). Så varför får den då inte toppbetyg? Jo, det finns trots allt några partier som inte känns lika spännande (som redan nämnts). Dessutom har jag lite svårt att förstå att man har lagt med ett bonus-spår som alltså är en extra-version av ”The Water” men utan de storslagna orkestrala partierna. Visst, jag inser att man nog måste spela en sån version på den kommande turnén (där man knappast kan ha med symfoniorkestern) men varför lägga med den på plattan här? För mig är den så pass mycket mindre intressant än den kompletta versionen. Onödigt och för mig rätt irriterande. Så därför blir det trots allt lite avdrag på betyget. Men för övrigt vill jag bara till slut hylla Mark Trueack för hans formidabla sånginsats (som en sorts korsning mellan gamle smörsångaren Neil Diamond och Peter Gabriel) samt för att ha lyckats sjösätta denna imponerande produktion. Utan tvivel en av årets höjdarplattor!

United Progressive Fraternity – Fall in love with the world
InsideOut Music

1 We Only Get One World (Overture) (04:01)
2 Choices (08:32)
3 Intersection (08:58)
4 The Water (05:21)
5 Don’t Look Back – Turn Left (05:36)
6 Travelling Man (The Story Of ESHU) (21:41)
7 Fall In Love With The World (04:35)
8 Religion Of War (03:49) Bonus Track
9 The Water (Alternative mix)

www.unitedprogressivefraternity.com

 

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson

1 reaktion till “United Progressive Fraternity – Fall in love with the world”

Kommentera