Årsbästalista 2014 skribent Jukka Paananen

topplistor2014liggande

Jukka Paananen

När jag begrundar musikolympiaden 2014 och de album jag lyssnat på finner jag få mästerverk men desto fler som befäster en redan etablerad ställning. Strömmen av projekt och nybildade grupper är alltjämt strid vilket bidrar till att artister håller sin profil uppdaterad och glädjande nog ger majoriteten av dessa så kallade supergrupper ut intressanta album. Minst lika glädjande är att det i kölvattnet av dessa kvalitetssläpp bubblar upp nya talanger som slår upp som genier i vardande i min musikmytologi nedan. Översikten är avsedd som en introduktion till topplistan och avhandlar artisterna som inte kvalificerade sig för de finaste utmärkelserna.

De eviga är gudarna i rockmusikens skapelseberättelse. De behöver inte nödvändigtvis vara de första inom sin genre, men de är de största. Man kan även kalla dem de odödliga och då förstår du att de heller inte kan degraderas till en lägre nivå. Robert Plant presenterade ett eklektiskt album med brittiska och nordafrikanska folkmusikrytmer under vävar av amerikansk blues och psykedelia. Låtarna är bra men jag vet inte hur jag ska ta in ett helt album med den brokiga kulturstormen. Paul Rodgers valde att spela in sin ungdoms soulhjältar med allt från arrangemang, musiker och studio som i originalen. Det låter snyggt men samtidigt lite andefattigt. Bäst av sånggudarna lyckades Roger Daltrey. Det handlar visserligen till största delen om nyinspelningar av Dr Feelgood-låtar, men projektet tillsammans med den i cancer döende Wilko Johnson är en hyllning till gitarristens gärning och båda artisternas röjiga 70-tal. AC/DC har överlevt trender som kommit och gått i 40 år med en unik övertygelse. ”Rock or bust” är som ett njutbart kollage av de sex närmast föregående albumen.

I min rockteologi är nivå två mästarna. De är gudomliga i sina bästa stunder men glorian sitter ibland på sned och ibland inte alls. En mästare kan både befordras och degraderas. Det är sällan som de här hjältarna numera når fornstora höjder men vad de gjort under året bär ändå syn för sägen. Glenn Hughes med sitt California Breed och Joe Lynn Turner och hans Rated X gör finfina insatser som förtjänar diplom. Salongsbluesfadern Robert Cray lämnar också ifrån sig ett bevis på sin storhet. Det gör däremot inte Uriah Heep, hårdrockens eviga underdog, som med sitt platta låtmaterial ännu en gång visar varför de inte hör till de odödligas skara.

Genierna är de som blandar och ger. Emellanåt är de briljanta men kan också lämna ifrån sig tvivelaktigheter vilket innebär att de inte kan kallas mästare. Pendragon är ett praktexempel och årets verk har några laddade stunder men släpper lika ofta taget. Gary Cherone och hans Hurtsmile, Night Ranger och Tesla får med beröm godkänt för sina album. Gitarristerna Adrian Vandenberg (Vandenberg´s Moonkings) och Bernie Marsden bevisade med sina respektive album varför det förekom rykten om återvändande till Whitesnake medan John Mellencamp bevisade varför han belönats med ett livstidsskivkontrakt. Och den själfulle bluesmannen Robben Ford visade varför han är en så inflytelserik gitarrist – mästarvarning utfärdad.

Begåvningarna är genier i vardande. De är skickliga hantverkare efter given mall men söker utmärkande kvalitetsdrag. Nybildade Red Zone Rider (Kelly Keeling, Vinnie Moore och Scot Coogan)ochblueskillarna Philip Sayce, Kenny Wayne Shepherd och Keb Mo lånar för mycket och för uppenbart för att komma med på topplistan. Våra inhemska talanger Blues Pills och Work of Art får också diplom för hörvärda skivor.

 

De 25 bästa albumen 2014

Prispallen är i en klass för sig där vinnaren i sin tur är solklar. Men alla albumen är imponerande och man får inte låta sig vilseledas av placeringarna – albumen mellan plats 4 och 20 har betyget 8 alla dagar i veckan!

1 ACT – Circus Pandemonium

Årets vinnare är en färgsprakande comeback. Skivan har allt i musikväg och som kronan på verket ett magnifikt libretto. ACT är tillbaka på mästarnivå!

2 Magnum – Escape From the Shadow Garden

För andra gången i gruppens 40 år långa karriär fullbordar Magnum en svit om fem strålande album. Nu sällar sig Magnum till de evigas skara!

3 No Sinner – Boo Hoo Hoo

Årets albumdebut och bästa bluesrockplatta kommer från Vancouver. Hade man kunnat stiga två grader åt gången skulle jag klassat de begåvade kanadensarna som genier.

4 Pinnick Gales Pridgen – PGP 2

King´s X är mästare och Doug Pinnick bär den gruppens fana högt. Och nu är Pinnick Gales Pridgen på geninivå efter blott två album med bluesigt vemod, rockigt klös, själfullt djup och briljant musicerande.

5 Nightingale – Retribution

Årets andra stora återkomst svarar bröderna Swanö för. Något rakare och betydligt mer genomarbetat och Magnuminfluerat än tidigare befordrar Nightingale till genier.

6 Bigelf – Into the Maelstrom

Bigelfs nästan hysteriska häxbrygd av Beatles, Alice Cooper och Deep Purple är unik. ”Into the Maelstrom” gör dem till mästare!

7 Rival Sons – Great Western Valkyrie

Efter några år som identitetssökande begåvningar börjar något riktigt hållbart växa fram. Det är Animals, Black Keys och Led Zeppelin i en dynamisk psykedeliakittlande urladdning. Genier!

8 IQ – The Road of Bones

Medan Marillion och Pendragon experimenterar och utforskar befäster IQ sin ställning som det brittiska neoprogfortets mästare.

9 Devon Allman – Ragged & Dirty

Grunden är blues fast med färggranna band till amerikansk 70-tals r´n´b, sydstatsrock och soul. Devon Allman stärker sin ställning bland genierna.

10 John Hiatt – Terms of My Surrender

Med ett övervägande akustiskt klingande bluesalbum håller John Hiatt liv i sin nyfunna glöd sedan ett par år tillbaka. En mästare av rang!

11 Transatlantic – Kaleidoscope

Förvaltar den progressiva rockens arv till fullo – pretentiöst, överarbetat, övermäktigt men samtidigt störtskönt kittlande. Mästare

12 Walter Trout – The Blues Came Callin´

Bluesrockmästaren gäckade döden och skildrar kampen på ett gripande sätt. Jag kan se en stol beredas för Walter Trout bland de eviga.

13 Winger – Better Days Comin´

Winger har fått utstå spott och spe men med total övertygelse befäster de sin ställning som mästare bland utövarna av teknisk melodic rock.

14 Mr Big – The Stories We Could Tell

Mr Big strider med virtuost musicerande som vapen och rafflande låtar som rustning. Sitt åttonde album framför de dock med avväpnande avspändhet och en något bluesigare framtoning – mer som Chickenfoot än Van Halen för en närbesläktad nyansskillnad. Mästerligt!

15 Joe Bonamassa – Different Shades of Blue

För sitt elfte studioalbum har Bonamassa låtit sin gitarr kommunicera med nya låtskrivarpartners vilket mynnar ut i en nyansrik bluesbukett för den breda massan. En sann mästare!

16 Tom Petty – Hypnotic Eye

Precis som John Hiatt går mästaren Tom Petty en ny vår till mötes tack vare sitt bästa album på drygt 20 år.

17 KXM – KXM

Hans bluesiga gospelstämma och det massiva groove Doug Pinnicks basspel framkallar är i ständigt fokus. PGP 2 är mer mångfacetterat men KXM´s progmetalliska debut är tyngre. Starkt lysande begåvningar!

18 Thorbjörn Risager & the Black Tornado – Too Many Roads

Den danske bluesrockarens främsta verk upphöjer honom till genistatus.

19 Matt Schofield – Far as I Can See

Engelsk Robben Ford-lärjunge som överträffar sin läromästare med detta rika bluesrockalbum. Ett sant geni.

20 Flying Colors – Second Nature

Flying Colors låter mer som ett band nu och de ljuva tonerna svävar mer otvunget i ”Second nature” än i debuten. In bland genierna!

21 Cage the Gods – Cage the Gods

En ärtig melodic rock-debut som gläder fans av Gotthard. Mycket talangfullt och nya begåvningar att hålla koll på.

22 Sea – Sea

Danska debutanter som spelar min heavy metal! Urbrittiskt och med mer jeanstyg än läder. Vilka begåvningar!

23 Hidden Lands – Lycksalighetens ö

Oj, oj, oj vilka episkt tjusiga progrockpärlor man möts av i form av de två första spåren från dessa Uppsalabegåvningar. Bud på geniförklaring!

24 Blackberry Smoke – The Whippoorwill  

Progressiv sydstatsrock borde vara en oxymoron men sättet på vilket Blackberry Smoke hanterar den amerikanska musiktraditionen är genial.

25 Royal Southern Brotherhood – Heartsoulblood

Rysligt begåvade bluesrockmusiker som med sitt andra album tar ett bestämt steg in bland genierna.

Jukka Paananen

Kommentera