Perfect Beings – Perfect Beings II

Perfect Beings - Perfect Beings II
Perfect Beings - Perfect Beings II
Perfect Beings – Perfect Beings II

En av förra årets mest intressanta plattor från ett helt färskt prog-band med en ny generation musiker från Los Angeles var Perfect Beings självbetitlade platta. Den spelades flitigt på diverse prog-kanaler och mest populär var kanske låten “Removal of the Identity Chip” som definitivt förde tankarna till Yes och särskilt låten ”Awaken” med sina tunga kyrkorgelmattor från Rick Wakeman. Nu är bandet tillbaka med uppföljaren som har det spännande (!) namnet ”Perfect Beings II”. Men innehållet är garanterat mer spännande än titeln och för den som gillar ambitiös och tidvis rätt komplicerad musik är den här releasen något av en guldgruva.

Förra plattan kunde möjligen karakteriseras som lite av ”Prog Light” med tydliga influenser av Yes och Genesis men den här gången går man vidare mot en mer sofistikerad mix av gamla och mer moderna musikstilar. Här finns betydligt mer av både klassiska inslag och jazz/fusion än på debutplattan. Man kanske kan karakterisera det som ”Yes möter Weather Report”? Bandet bjuder på en hel del experimentlusta på plattan och man kan undra lite över om det lockar eller om det faktiskt skrämmer bort potentiella lyssnare? Typexemplet är väl inledningslåten ”Mar Del Fuego” som kastar sig hejdlöst mellan harmoni och välljud till disharmoni och dissonans. På flera ställen i låten spelar man två utdragna toner som är mycket nära varandra men ändå inte riktigt vilket gör att man inte riktigt vet om det är falskt eller inte. Men just när man har bestämt sig för att det här låter faktiskt falskt så går man tillbaka till sköna harmonier. Men om en stund är det likadant igen. Det här är spännande och vågat. I den här låten gillar jag det rappa pianospelet från Jesse Nason och sången av Ryan Hurtgen kompat med lite sköna flöjttoner (samplade eller inte är den ständiga frågan). Sen kan man inte låta bli att imponeras av det inledande flytande bas- och gitarrspelet upp och ner i skalorna á la Steve Howe och Chris Squire utfört av Johannes Luley och Chris Tristram. Läckert!

Låt nummer två ”Cryogenia” är helt annorlunda. En lugn och mycket skön melodisk sak kompad med cembalo-liknande toner. Härligt att höra att ett band som vågar ta ner tempot så här och låta tonerna få ta plats och sväva runt lite. Mycket fin sång igen av Ryan. På slutet ett skönt gitarrsolo.

Låt tre är ett nytt djärvt stilbrott. Plötsligt helt elektroniskt och en känsla som om man befann sig på en interstellär transformatorstation. Försvinner lika fort som det kom och avlöses av ett av de starkare spåren på plattan: Den 9 minuter långa ”The Love Inside”. Inleds med en tonsekvens på piano som för tankarna till Country and Western och banjo (bluegrass). Speciellt gäller det efter inledningen då sången börjar. Man undrar faktiskt om det är banjo eller piano som spelas. Ett skönt sångparti följer med mycket fint instrumentalt komp (lite Steve Howe-känsla i gitarren). Sången blir ännu finare tillsammans med ett märkligt flöjtackompanjemang innan vi plötsligt får ett nytt stilbrott. Musiken avbryts av något sorts elektroniskt brus och när man precis börjar undra om musikspelaren hängt sig öppnar sig ett nytt parti, om möjligt skönare än förut med oerhört snyggt komp av akustisk gitarr. Detta parti är bland det läckraste på hela plattan med urtjusig sång (delvis i falsett). Den övergår snart i ett sanslöst parti som jag skulle beteckna som närbesläktat med det vi brukar kalla fusion men här och där avbrutet av en tonsekvens som ånyo påminner om keyboards från Yes. Maffiga jazziga gitarrer hörs också efterhand. Det här, mina vänner, är toppklass prog, vill jag lova!

Som om inte detta vore nog kommer sen plattans enligt mitt tycke bästa låt: ”Volcanic streams”.  Ett rytmiskt inledande parti med trummor, vocoder (vad är det för fel på det?) och diverse keyboards. Här får Dicki Fliszar bakom trummorna visa att även han håller hög klass. Men låtens andra hälft med sång är det som fick mig i spinn. Det var länge sen jag hörde så mycket välljud i en låt. Full med harmonier både vad gäller sång och komp från gitarrer och keyboards. På slutet även lite David Gilmour-inspirerade gitarrtoner. Ett toppnummer!

Här kunde denna platta ha fått sluta och jag hade då förärat den ett absolut toppbetyg! Men tyvärr följer sedan några lite mer slätstrukna låtar som inte på något sätt är dåliga men som inte engagerar mig lika mycket. Det stora negativa undantaget är väl låten ”Go” som jag faktiskt har svårt för eftersom den flörtar lite väl mycket med modern dansmusik och det har jag lite svårt att förlika mig med. Var det nödvändigt att ha med denna låt? Varför kunde inte bandet hållit sig till deras närmast banbrytande stilistiska blandning? Kändes lite onödigt (dock får jag medge att i slutet av låten lämnar man hit-musiken och lägger in närmast Robert Fripp-inspirerade gitarrsolon). Måste dock också medge att sången från Ryan på låten ”Cause and Effect” är superfin. Han har onekligen en mycket fin röst som även tål att skickas upp i falsettpartier. Lyssna också på det vilda instrumentala partiet på mitten av denna låt. Allra sist får vi så en lugn och stämningsfull avslutning i låten ”The Thrill Seeker” med tydliga orientaliska (kinesiska) influenser i refrängen och i kompet.

Det här är utan tvekan en av årets bästa releaser. Rekommenderas varmt till den som önskar en lyssnarupplevelse lite utöver det vanliga.

Perfect Beings – Perfect Beings II

My Sonic Temple

  1. Mar Del Fuego 4:22
  2. Cryogenia* 3:50
  3. Samsara 1:36
  4. The Love Inside 8:52
  5. Volcanic Streams 5:55
  6. The Yard* 5:28
  7. Go* 4:50
  8. Rivermaker* 5:08
  9. Cause and Effect 5:12
  10. The Thrill Seeker 4:38

perfectbeingsband.com

Betyg: 8 / 10

Karl-Göran Karlsson

Kommentera