Structural Disorder – Distance

DISTANCE
 Structural Disorder – Distance

De unga herrarna i Stockholmsbandet Structural Disorder gjorde ett mycket starkt intryck då man häromåret släppte debutplattan The edge of sanity, och senare följde upp med ett fantastiskt bra gig som support till Seventh Wonder på MX-Rockbar i Alingsås. Nu har det blivit dags för den svåra uppföljaren, men nya plattan: Distance känns som en omedelbar succé redan när man lyssnar för första gången.

Det har hänt en hel del med Structural Disorder sedan förra släppet, och då menar jag absolut i positiv riktning. Även om första alstret var en remarkabelt helgjuten platta, och som jag två år efter släppet fortfarande älskar, så hörs det ibland att det handlar om en debutplatta. Man har utvecklats både som musiker, men framför allt som sångare, producenter och inte minst som låtskrivare. The edge of sanity var textmässigt en mycket mörk och ganska otäck temaplatta om en man som sitter inspärrad på psyket efter att ha mördat sin fru och deras ännu ofödda barn. Rent musikaliskt var plattan också ganska mörk med en tyngd och massivt tonspråk som matchade det textmässiga bra. Plattan var också väldigt teknisk med långa avancerade avsnitt i krångliga taktarter och olika tempobyten. Dessutom kryddades den för övrigt mycket bra vokala anrättningen av en hel del skön growl-sång som lyfte fram det tematiska budskapet ytterligare.

Nya alstret Distance är ingen temaplatta utan består av helt egna självbärande historier som känns inte fullt så tunga och mörka, utan snarare tvärtom. Det finns enligt min mening en större variation i låtmaterialet denna gång där man mycket bra varvar välspelade, lugna och avslappnade partier med betydligt mer tekniskt avancerade och tunga avsnitt, som även denna gång hamnar inom metal/progmetal-genren. Alltså väldigt nyansrikt med stora kontraster mellan ytterligheterna. Growlsången är på Distance helt borta vilket jag faktiskt tycker är lite synd då jag gillar det skarpt i rätt sammanhang och i lagom mängd. För övrigt har bandet utvecklats mycket vokalt med många snygga insatser i stämmor/körarrangemang, och man har i Markus Tälth en kanonbra leadsångare med en klart personlig röst och frasering. Keyboardisten/dragspelaren/sångaren Johannes West gör en av plattans starkaste insatser då han sjunger lead på ett av plattans bästa spår: Pyrene.

Rent musikaliskt är killarna i Structural Disorder fullständigt överjävliga på sina instrument utan att man någonsin ”spelar över” utan håller det till vad låtarna behöver. Här finns tyngd, brutalitet, teknisk virtuositet, lugn, harmoni och stämning blandat om varandra på ett grymt bra sätt. Distance är en mycket jämn platta kvalitetmässigt men med några extra toppar där den inledande Desert rain, den variationsrika och stämningsfulla Silence och den långa, komplexa och mästerlikt bra Pyrene, står i en klass för sig. Structural Disorder har genom Distance faktiskt upprepat bedriften från debuten och levererar återigen ett grymt bra album. Ett något annorlunda sound och tonspråk känns ändå som ett tecken på en naturlig utveckling och mognad som bara befäster bandets framtid inom den progressiva världen.

Structural Disorder – Distance
Lion Music

1:  Desert rain
2:  Someone to save
3:  Silence
4:  The herculean tree
5:  Lightbulb lover
6:  Pyrene
7:  Drifting

www.facebook.com/StructuralDisorder

www.structuraldisorder.com

 

Betyg 9,5 / 10

Staffan Vässmar

Kommentera