The Enid – Dust

The Enid - Dust
The Enid – Dust

 

The Enidsnya platta ”Dust” är den tredje och sista i en trilogi tillsammans med tidigare plattor ”Journey’s End” (2010) och ”Invicta” (2012). Däremellan har man även släppt plattan ”The Bridge” förra året (se min tidigare recension av denna). Trots bandets långa historia – de firar i år sitt 40-årsjubileum – så håller de alltså fortfarande en mycket hög produktionstakt. Detta förklaras till stor del av att bandet fått en nytändning genom att den mycket begåvade sångaren Joe Payne anslutit sig till bandet och begåvat dem med ett helt nytt sound.

I min förra recension var jag ganska njugg och måttlig i betygsättningen p g a jag egentligen saknade väldigt mycket rock hos ett band som sägs spela ”Symfonisk Rock”. Det var ju mest klassiskt och musikal-betonat. Precis likadant är det på nya plattan. Bandet spelar verkligen i utkanten av det som kan kallas Artrock. Det här är klassisk musik med vissa inslag av rockmusik (dock mycket begränsade) men framförallt inslag av musik som vi brukar kalla musikalmusik, d v s storslagna och episka schlagers kompade av symfoniorkester.

Alltså, ”same story” igen då? Ett lite avmätt men hövligt erkännande för hyfsad underhållning? Nej, faktiskt inte. Det här är ingenting annat än ett mästerverk! Men det är icke-desto mindre just i utkanten av det vi brukar kalla Artrock så jag förväntar mig ingen samfälld rusning till musikaffären efter denna recension! Med andra ord, det är ingen ”kioskvältare”. Men musikaliskt är det här kanske det mest inspirerande jag hört på länge. Fast det tog sin modiga tid innan jag fullt ut gav verket chansen. Alltså, trots min spontana motvilja (vet egentligen inte varför) mot musikalgenren så kan jag inte göra annat än applådera dessa fantastiska arrangemang. Och det är också i mångt och mycket Joe Paynes förtjänst tillsammans med det stundtals oerhört vackra orkestrala arrangemangen.

Jag skall inte gå igenom alla låtar utan först och främst peka ut plattans obestridliga praktlåt: ”Someone Shall Rise”. Den här låten är som klippt och skuren för en musikaluppsättning i London och då framförallt som bombastisk avslutningslåt (á la ”Anthem” i Chess). En oerhört vacker sång och i ett alldeles oemotståndligt arrangemang med kör och orkester och så då den oklanderliga sången från Joe Payne. I vissa partier får jag verkligen gåshud av detta fantastiska arrangemang. Den här låten måste höras, i alla fall av er som roas av musikalgenren. Det är klart att man även måste hylla kompositören och pianisten i bandet Robert John Godfrey. Det här är en helt fantastisk komposition.

Även den påföljande låten ”Monsters” sticker ut men på ett helt annat sätt. Mycket mer avspänd och lugn men där Joe verkligen briljerar i sitt sångaruttryck. Mycket läckra ”klättringar” uppåt i ackordskalan och i perfekt harmoni med bakgrundskören och det instrumentala. En otroligt vacker låt!

Även övriga låtar håller hög klass men det är ändå framförallt de två ovan nämnda som måste framhållas. Det skall sägas att Joe Payne är en av de få som klarar av att sjunga hela 5 oktaver och vill ni få ett smakprov kan ni höra hans tonklättringar i inledningslåten ”Born in the fire”.  Jag bör väl också nämna avslutningslåten ”Heavy Heart” som utmärker sig på två sätt. Det första är den alldeles otroligt tjusiga inledningen. När Joe sjunger frasen ”But if we’re all dust, how can I feel love? Is it illusion?” är det så vackert så man knappt vet vart man skall ta vägen! Men sen kommer vändningen till mer moderna tongångar och en refräng med låt-titeln från manskören som mer liknar en brittisk allsångsdänga (näst intill som Liverpools laglåt ”You’ll never walk alone” eller någon annan fotbollslåt eller varför inte allmän allsång på puben?). Så oerhört brittiskt och närmast lite skrattretande. Men ändå oemotståndligt när kören sedan sjunger repetitivt ”Here I am” i fortsättningen innan refrängen återigen kommer tillbaka.

Nåväl, till sammanfattningen: Alltså, min njugga inställning i samband med förra plattan har helt förbytts till stående ovationer till detta märkliga och mycket egensinniga band för deras nya fantastiska platta. Är ni nyfikna skall ni definitivt kolla in det här men förvänta er för allt i värden inte någon ösig rockmusik. Det här är något helt annat. Men faktiskt fantastiskt bra.

The Enid – Dust
RSK Entertainment

1. Born In The Fire
2. Someone Shall Rise
3. Monsters
4. 1000 Stars
5. When The World Is Full
6. Trophy
7. Heavy Heart

www.theenid.co.uk

 

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

Kommentera