Två år efter den förra starka releasen ”A spark in the aether” släppte The Tangent under sommaren ett nytt album. Plattan släpptes under devisen ”The World changed. Not the band”. Precis så är det. Mycket har hänt i världen men The Tangent kämpar på med i stort samma manskap som tidigare. Fast en stor förändring kan i alla fall noteras den här gången: Andy Tillison är inte bara mannen bakom keyboards och mikrofon utan även bakom trummorna! Och det utför han med bravur (jag märkte inte ens att det var han som spelade förrän jag fick senare fick läsa om det i promo-materialet)! En annan nyhet är också det kvinnliga nytillskottet i bandet: Marie-Eve de Gaultier (keyboards och sång). Sen måste man också notera att plattan är producerad av Luke Machin (känd från sitt parallella project Maschine där minsann även Marie-Eve ingår) och han gör även intressanta sångbidrag här i vissa låtar (t ex ”Slow Rust”)
Den här plattan är verkligen i huvudfåran vad gäller Progressive Rock enligt min mening. Endast fem låtar på plattan men bara en låt är under 10 minuter lång (inledningslåten) och tre är runt 20 minuter! Alltså, man kan snacka om ett fullspäckat album för musiknörden! Varje låt innehåller massor av teman och arrangemang (med lite jazzig touch här och där) och det är en fröjd att lyssna till. Men det är som vanligt med den här typen av plattor: Man måste ge den tid! Första lyssningen kändes som en besvikelse men sen har det bara blivit bättre och bättre hela tiden jag arbetat mig in i verket.
Jag gläder mig särskilt åt att Andy även har lagt ner mycket krut på att skapa vettiga texter till låtarna. Han vill verkligen berätta något med sin musik. Det handlar mycket om dagsaktuella ämnen som rör politik (utveckling i Afrika, flyktingproblematiken och Brexit), avarter inom journalistik och media men även om mer privata saker som hur lätt det är att förlora vänner.
Min absoluta favoritlåt är just den senast nämnda med den något kryptiska titeln ”The Sad Story Of Lead and Astatine”. Här berättar Andy känslosamt om hur en persons (ja, det låter faktiskt självupplevt) ego ibland växer sig så starkt i diskussioner med vänner att det faktiskt kan leda till totalt avklippta relationer framöver. Är det verkligen så viktigt att driva sin egen linje så hårt? Nej, ifall det går så långt är det ju ett oförlåtligt misstag som man kan få ångra resten av sitt liv. Tänkvärda ord kompade av musik som bitvis är oerhört sorglig och gripande. Och här finns fantastiskt fina partier inbäddade som exempelvis ett parti i slutet (efter cirka 12 minuter) där vi hör ordlös sång (av Luke?) tillsammans med samma tema på akustisk gitarr kompat av triangel(!). Helt underbart! Sen måste man berömma Andys spel på piano som bitvis är fantastiskt vackert men också ibland sprittande jazzigt. En annan pelare i bandet är ju också Jonas Reingold som på den här låten både får uttryck för känslosamt spel i lugnt tempo och mer ekvilibristiskt solospel.
Till slut måste man också skriva några ord om avslutningslåten som handlar om något som man (som den engelsman Andy är) naturligtvis inte kan ignorera: Brexit. Titeln ”A Few Steps Down The Wrong Road” säger naturligtvis allt om vad Andy tycker om detta. Men han gör här en intressant analys av Englands historia som stormakt och hur problematiskt det blivit för många engelsmän att hantera inflytandet från Europa i och med medlemskapet i EU. Han pekar på hur vissa politiker har utnyttjat detta missnöje och styrt om debatten till att handla om hur immigrationen och den fria rörligheten har förstört livet för britterna. Vilket till slut har lett till Brexit. Men sen går han kanske lite väl långt i analogin tillbaka i tiden till andra världskriget och Hitler-Tyskland där man ju tog till extraordinära åtgärder för att s a s bli av med misshagliga individer i samhället. Andy drar till och med fram Heinrich Himmler som den som skall lösa problemet för britterna. Det här är ju naturligtvis absurt men det ger ändå en tankeställare. Har vi verkligen lärt något av historien? Musikaliskt är väl denna låt kanske inte så stark utan här är det verkligen historien som berättas som betyder mest.
Jag kan bara lovorda insatserna på denna platta som på ett märkligt sätt under lyssnandet åkte från omdömet Tangents sämsta till kanske en av deras allra bästa efter många genomlyssningar. Så, ge den tid och du kanske upptäcker samma sak. Många kanske stör sig på Andys sång som tyvärr sviktar lite här och där men det uppvägs faktiskt med råge av känslan och hans ekvilibristiska komp på piano och keyboards.
The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery
InsideOut Music
1 Two Rope Swings
2 Doctor Livingstone (I Presume)
3 Slow Rust
4 The Sad Story Of Lead and Astatine
5 A Few Steps Down The Wrong Road
Betyg: 8.5/10
Karl-Göran Karlsson