Ett av årets mest emotsedda album för undertecknads del är här och för ovanlighetens skull så blir alla de högt ställda förväntningarna som en lång väntan innebär uppfyllda. Nåja, kanske inte alla, men långt mer än vanligtvis. På de tidigare albumen tycker jag ibland Glenn Hughes har tagit lite för stor plats. Inte så konstigt kanske med en sådan enorm och fantastisk sångröst. Men det är inte det som har stört mig. Det som har gnagt en aning är att det emellanåt har låtit för mycket som Glenn Hughes Band än ett homogent sammansatt band om Black Country Communion. Det är i och för sig en av riskerna som finns när man sätter samman en så kallad ”supergrupp”. När de nu efter fem år gör ”comeback” så skulle man kunna tro att det låter forcerat och splittrat på grund av meningsskiljaktigheter och stora egon. Inte då. Så här sammansvetsat och harmoniskt var det länge sedan man hörde en grupp av denna kaliber vara. Förmodligen beror allt detta, samt höjningen av kvalitén på låtarna, på att Joe Bonamassa och Glenn Hughes skrivit all musik tillsammans istället för var för sig. Att sedan inspelningen komprimerades till sju intensiva dagar och att båda de andra medlemmarna Jason Bonham och Derek Sherinian är superrutinerade gör naturligtvis sitt till. Samtliga medlemmar har fått mer utrymme vilket också har stor betydelse. Sherinians keyboard och orgel ger musiken ett större omfång och Bonham mullrar på bakom trummorna som aldrig förr. Bonamassa levererar ett fantastiskt gitarrspel skivan igenom och får emellanåt leka Jimmy Page medan Hughes återigen leverera en enastående sånginsats. Glenns sång känns mer anpassad till musiken än tidigare vilket har en stor betydelse för helhetsintrycket. Han tar i från tårna när det blir kraftfullt och visar upp en själsfull sida när tempo dras ned. Han har ett imponerande register den karln.
Skivan inleds med tungt riffande Collide som sätter tonen direkt och man märker att det inte bara är Bonamassa och Hughes i bandet utan Sherinians klaviatur binder samman alla till en enhet. Efterföljande Over My Head bjuder på en rejält medryckande refräng innan The Last Song for My Resting Place tar vid och visar upp bandets bredd. Eller, snarare visar upp Bonamassas briljans. En oerhört snygg låt med keltiska tongångar och enda spåret med Bonamassa på sång. Jag blir förvånad om inte denna letar sig in i gitarristens soloset framöver. De tungt gungande Sway och The Crow ramar in femte spåret The Cove som visar upp en mörkare och allvarligare sida av bandet en framförallt Glenn Hughes. Wanderlust är albumets längsta spår men också albumets snyggaste spår. En svepande låt med flera olika utseenden där en vacker pianomelodi och en stark refräng är grogrunden för att nå målet men innan härligheten tar slut så har Bonamassa levererat skivans kraftigaste glödande solo. Efterföljande Love Remains är både hjärtskärande och värmande medan Awake sticker ut med skivans coolaste riff innan avslutande When the Morning Comes summerar hela upplevelsen som är BCC IV. Om Led Zeppelin är en ständig nämnare i Black Country Communions musik så får jag nu smak av Free när bandet bjuder in till en färgfylld avslutning.
Bandets fjärde giv är utan tvekan också deras starkaste. De känns mer som ett band nu än tidigare och låtarna hänger snyggt samman då variationen är tydligare men den röda tråden lättare att hitta. Om det fanns några spänningar mellan medlemmarna innan så är de som bortblåsta nu. Black Country Communions fjärde är ett av årets bästa album utan tvekan.
Black Country Communion – BCC IV
Mascot Records
1. Collide
2. Over My Head
3. The Last Song for My Resting Place
4. Sway
5. The Cove
6. The Crow
7. Wanderlust
8. Love Remains
9. Awake
10. When the Morning Comes
http://www.bccommunion.com/
https://www.facebook.com/bccommunion
https://www.mascotlabelgroup.com/
Betyg: 9/10
Ulf Classon