Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm.

Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm, 26 februari 2018. 

 
 
Två av dina äldre skivor, nämligen Porcupine Tree-albumen ”In Absentia” (2002) och ”Deadwing” (2005), återutgavs nyligen på vinyl. Vilka är dina minnen kring de skivorna?
– ”In Absentia” var något helt nytt, i och med att jag inkorporerade metal i låtskrivandet. Visst hade det funnits inslag av metal redan tidigare, men här blev det verkligen del av tyget. Dessutom fick vi nytt skivkontrakt med amerikanska Atlantic, så vi åkte över till New York för att spela in skivan. Så ”In Absentia” var ett hopp i karriären, och dessutom hade vi ny trummis. Jag är väldigt stolt över den skivan, och tycker om flera av låtarna. Då hör det till saken att jag sällan är särksilt förtjust i mina gamla plattor, men ”In absentia” är ett undantag. ”Deadwing” var väl en sorts fortsättning på samma koncept. Vi spelar ett par av låtarna live, men jag är inte helt förtjust i skivan. Du vet hur det är när man tittar på en tjugo år gammal bild av sig själv, och man bara tänker att ”gud, så fult hår jag har och vilka fula kläder…” Allt man hade kunnat göra annorlunda.
 
Varför är det så viktigt med vinyl?
– Jag vet inte, men det är helt galet! Själv har jag alltid gillat vinyl. Jag antar att det är någon sorts magisk relation till vinylskivan, som man aldrig kan få till CD-skivan eller särskilt inte till en download-fil. Det är en speciell ritual när man lägger på pickupen och viker upp omslagets utvik. Nästan som att ha att göra med en antikvitet.
 
Apropå Porcupine Tree, så var dina första turnéer som solo-artist nästan helt fria från det gamla bandets låtar, men nuförtiden spelar du desto fler.
– Jag förstår inte frågan. Alla låtarna är ju mina låtar! Det spelar ingen roll om de är inspelade av Porcupine Tree eller av mitt soloband.
 
Nyligen gavs Porcupine Tree-biografin ”Time Flies” ut. Hur känns det att läsa om sig själv?
– Vet inte. Jag känner inte till den boken och är inte intresserad.
 
 
Vi har setts en gång förut, i Helsingfors, när jag intervjuade dig i samband med albumet ”The Incident” 2009. Då var du väldigt skeptisk till prog-etiketten, men vad hände? Du började mixa om gamla plattor av Yes och Jethro Tull, och med tiden kom den synnerligen proggiga soloskivan ”The raven that refused to sing” (2013). Vad fick dig till denna attitydsförändring?
– Du har helt rätt i att ”The raven that refused to sing” låter väldigt mycket klassisk prog, även om jag själv hellre använder begreppet ”conceptual rock”. Jag ville helt enkelt göra en sådan skiva just då. Men då det gäller mina mixningsjobb, så har jag inte bara mixat dem du nämner, utan även Tears For Fears, Free, Chicago, Roxy Music, band som inte alls är prog. Ifall du frågar Ian Anderson i Jethro Tull vilken genre han spelar, svarar han garanterat inte prog. Robert Fripp i King Crimson säger väl snarare ”Robert Fripp-musik”. Folk är så besatta av att etikettera musik, och det tycks bara bli värre. Själv älskar jag framför allt band och artister som överskrider genregränserna. David Bowie, Frank Zappa, Prince, Beatles… Zappa kunde göra en progskiva, sedan en avantgardeskiva, sedan en doowop-skiva…
 
Lyssnar man på dina äldre skivor är det alltid mycket vemod, men senaste albumet ”To the Bone” (2017) är närapå en GLAD Steven Wilson-skiva.
– Det finns väldigt mycket glädje på den skivan. Jag vet inte hur det kommer sig. En hypotes är att världen ser så jävlig ut idag med Brexit, Trump och terrorism, att jag vill presentera myntets andra sida. Den magiska gåva som kallas liv. Sedan brukar folk bli överraskade då de träffar mig, och jag inte alls är den miserable, dystre, självmordsbenägne man de förväntat sig! Och det här med dyster musik… Jag växte upp med band som The Cure och Joy Division, och deras mörka, närapå nihilistiska musik gjorde mig så glad. Det är en viss paradox, men alla har vi känt saknad och ilska, och genom musiken kan man förlösa empati och få människor att må bättre.
 
”Permanating” är nästan disco, och från scenen uppmanar du publiken att dansa till låten.
– Den är min favorit på plattan. Och popbanden har alltid funnits i mitt DNA. Abba, The Carpenters, Bee Gees, Donna Summer…
 
”Detonation” är en av dina starkaste låtar någonsin.
– Den handlar om mentalsjuka människor som begår hatbrott och använder religion som svepskäl. Jag tänkte på den där snubben som gick in på ett gaydisco 2016 och sköt ihjäl en massa människor. Precis innan han tog sitt eget liv ropade han ”Allah Akhbar”, som att det skulle göra det hela okej! Men på något sätt tycker jag till och med den låten avslutas positivt och glatt, med de många solona.
 
 
Har du redan nu några planer för nästa album?
– Det har jag (skratt)! Jag har redan skrivit flera låtar, men jag tänker inte berätta något så här tidigt i processen.
 
Någon liten ledtråd?
– Det enda jag kan säga är att det blir helt annorlunda, igen.
 
Kommer du att jobba ihop med trummisen Marco Minnemann och gitarristen Guthrie Govan igen?
– Vet du att…det är inte alltid som de bästa musikerna bildar de bästa banden. Sätter man ihop de bästa musikerna, så blir det bara jazzfusion, och det vill ingen lyssna på. Men Marco och Guthrie är ju helt klart fantastiska musiker, båda två.
 
Finns det några möjligheter att Storm Corrosion, ditt projekt med Mikael Åkerfeldt i Opeth, återupplivas?
– Jag skulle verkligen vilja det, och jag vet att Mikael känner likadant. Det är svårt att få till det rent schematekniskt, men om det händer, vilket jag tror, så kommer musiken att göra folk lika överraskade som förra gången.   
 
Vad har du för musikaliska drömmar?
– Jag skulle vilja remixa Kate Bush-katalogen i surroundljud. Problemet är att Kate är fullständigt ointresserad. Fast det var ju Andy Partridge (XTC) och Robert Fripp också, och jag är rätt duktig på att övertala.
 
Några musiker du skulle vilja spela med?
– Egentligen inte. Supergrupper blir sällan särskilt lyckade. Storm Corrosion var ett undantag, just för att den skivan INTE lät som vad man trodde att jag och Mikael skulle göra. Jag är väldigt glad med mitt nuvarande band.
 
 
Jag avslutar med två mer ytliga frågor. Först: framsidan av ”To the Bone” där du sitter i bar överkropp och blundar, är den en vink till David Bowies snarlika ”Aladdin Sane” (1973)?
– Helt rätt! Du är faktiskt den förste som ställt frågan. Bowie är en av mina största förebilder. 2016 var ett djupt tragiskt år. Först dog Bowie, som var 70-talets popkung, och några månader senare avled Prince, som var 80-talets popkung.   
 
Och slutligen – varför är du alltid barfota på scen?
– Jag är barfota nu också (Steven visar foten). Jag är alltid barfota! Folk tror att det är ett djupt tecken eller ett politiskt ställningstagande, men det handlar helt enkelt om att jag tycker det är bekvämast utan strumpor och skor.
 
 
Daniel Reichberg

4 reaktioner till “Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm.”

  1. Jätterolig intervju Daniel, skulle gärna velat varit med, hade varit roligt att höra om det fanns planer att återuppta Porcupine Tree

Lämna ett svar till Daniel Reichberg Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.