Black Stone Cherry – Family Tree

Jag kan med blicken i backspegeln konstatera att jag förfördes ganska lätt av Black Stone Cherrys föregående album Kentucky (2016). De halade in mig med massiva gitarriff som rullade över mig och som den riffknarkare jag är så lät jag mig blint förföras. Nu har förtrollningen släppt och med klar blick kan jag se (höra) att skivans massivt täta produktion och de något enahanda riffen inte alls eggar mig idag. Albumet har sina stunder men faller likt sina närmaste äldre syskon på att det blir en ointressant ljudmassa efter ett tag. Nu är grabbarna tillbaka med uppföljaren Family Tree och se på tusan om jag inte börjar falla för bandet igen! Denna gång har jag dock varit mer vaksam och tror (hoppas!) att jag inte skall gå i samma fälla än en gång. Skillnaden ligger framförallt i produktionen. Den massiva ljudvägg de envisast med har luckrats upp en aning. De har äntligen börjar släppa in lite luft igen och helt plötsligt så hör man ju att det är två gitarrister i bandet! Detta gör det inte bara enklare att lyssna på hela skivan utan ger också bandets musik en lite bättre dynamik.

De inleder medryckande och rakt på sak med Bad Habit som med sitt groove lätt sätter min taktstampande fot i arbete. En stark inledning men inget som jag inte har hört med bandet förut. Festen börjar dock med de två efterföljande spåren Burnin’ och New Kinda Feelin’ där de med ett smittande sväng och härliga ZZ Top-vibbar får mig på fall. På fjärde spåret Carry Me On Down the Road fortsätter de att fjäska för mig med tydliga The Allman Brothers-melodier och den snygga kraftballaden My Last Breath visar att bandet även kan ta in lite soul i soundet. Som kontrast till detta så kommer den funkiga partystänkaren Southern Fried Friday Night och tar vid tillsammans med den nästan deltastompiga Dancin’ in the Rain där gitarristen Warren Haynes (The Allman Brothers, Gov’t Mule) gör ett snyggt gästspel. Den kärlek jag hade för bandet efter deras två första album börjar bubbla upp till ytan igen efter några magra år med allt för mycket slätstruken radiorock. Andra halvan av albumet får mig dock inte på samma sprittande humör. Ain’t Nobody är ganska trevligt studsande men ger mig inte så mycket och småfunkiga men fartfyllda James Brown är mer kul än bra. I Need a Woman är värd att nämna då den nickar åt Lynyrd Skynyrd en aning och snygga avslutningen med titelspåret är inte dum den heller.

Jag måste medge att jag har fallit för Black Stone Cherry än en gång. Mycket tack vare att de hemska Nickelback– och Shinedown-tendenserna nu håller sig på behörigt avstånd från mig. Men också för att just produktionen har lättats på en aning. Det händer lite mer i ljudbilden nu och att kunna höra både slidegitarr och piano utan att tvinga sig igenom lager på lager av gitarrer varje gång är upplyftande. De har dock en bra bit kvar innan jag är helt nöjd men det tar sig! Sen skall vi heller inte glömma att de har lyckats snickra ihop några av sina bästa låtar sedan Folklore and Superstition (2008). Problemet (om man nu kan kalla det för det) med albumet Family Tree är att det är ett par utfyllnadspår för mycket. Andra halvan känns inte alls lika inspirerande som första även om den håller en helt okej nivå. Hur som helst så är detta ett ypperligt trevligt album som bevisar att Kentuckysönerna är på rätt spår igen!

Black Stone Cherry – Family Tree
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Bad Habit
2. Burnin’
3. New Kinda Feelin’
4. Carry Me On Down the Road
5. My Last Breath
6. Southern Fried Friday Night
7. Dancin’ in the Rain (Feat. Warren Haynes)
8. Ain’t Nobody
9. James Brown
10. You Got the Blues
11. I Need a Woman
12. Get Me Over You
13. Family Tree

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Kommentera