Då var det dags att välja årets plattor, sena utgivningar får kanske en mindre inlyssningstid och därför kan en och annan av förra årets också få plats. Att välja tjugo album känns relativt lätt men med endast tio gäller det att väga för och emot sina favoriter emellan. Presentationen har denna gång givits fritt till varje skribent därav vissa skillnader dessa emellan. Kristider till trots är ändå en sak säker, mängder med ypperlig musik har producerats även detta år. En del nya aktörer börjar profilera sig inom prog/metal/rock stilarna från både Australien, Asien och även mellanösten så uttrycket ”musiken förenar” är både ett sant och gott sådant.

Ett Gott slut på 2009 så ser vi med tillförsikt framemot nästkommande musikår!

Er webbmaster

Conny Myrberg

Hans-Åke Höber:

1. CTA ”Full circle”

Ursprunglige Chicagotrummisen Danny Seraphine samlar ett gäng hungriga musiker och tillsammans skapar de fet, bluesfärgad jazzrock som om tiden stått still.  Upplevelsen av gamla Chicagoklassiker blir som när jag hörde dem första gången 1970.

2. Malene Mortensen ”Agony & Ecstasy”

Danska Malene går från mysjazz till något stort. Snygga melodier, spännande taktarter, fantasiskt ensemblespel – och en gitarrist som spänner från Andy Latimer till Jan Akkerman. Jazz? Jodå. Artrock? Absolut!

3. Transatlantic ”The Whirlwind”

Vi tömmer ner Beatlesharmonierna i ett Yes-bad, kryddar med kärlek till musiken och all den trygga professionalism superkvartetten har. Resultatet är ett destillat av progressiv rock av det lyssnarvänliga slaget.

4. Porcupine Tree ”The incident”

Steven Wilson levererar, som det heter, stabilt album efter album. Trots en svit på nära timmen finns tydliga melodier med allt man önskar sig från de hårda riffen till det känsliga anslaget.

5. It bites ”The tall ships”

Kom egentligen förra året, men det är I år jag lyssnat på den. Plötsligt känns det som det finns ett liv efter att Francis Dunnery lämnade bandet. Lysande låtar, sång och fantastiska stämmor.

6. Various Artists "Fly away – the songs of David Foster”

Det är så slickt, så proffsigt och så rasande skönt. Ett antal amerikanska AOR-veteraner som Bill Champlin, Jay Graydon och Bill Labounty kör covers på Fosters låtar och de blir inte bättre än så här.

7. Ragnarök ”Path”

Svenska hjältar från förr återuppstår och allt är sig likt. Psykedeliska jam med touch av folkvisa, vackert utmejslade i klassiska Silencestudion.

8. Nosound ”A sense of loss”

Tonsatt vintermelankoli som fetvadd runt själen. Som ett gigantiskt isberg glider musiken mäktigt fram, sval men ändå intesiv.

9. Ralph Towner & Paolo Fresu ”Chiaroscuro”

Towners akustiska strängbändande går från Barock till frijazz, men är alltid spännande och mycket vackert. Här uppstår musik som smeker utan att söva.

10. E.S.T ”Retrospective – the best of”

En av de stora svenska musikerna, alla kategorier, Esbjörn Svensson gick bort alldeles för tidigt. Har du inte lyssnat in dig på Esbjörn Svenssons Trio så är denna postuma samling ett måste. Gränslös och intagande musik för alla som inte placerat sig i ett fack.

Hans-Åke Höber

Peter Dahlberg:

1.The Answer – Demon eyes

Denna platta har nog snurrat mest hemma hos mig under året. Jag blev frälst när jag såg dem som förband till AC/DC. Innan dess tyckte jag bara att ”Come follow me” var en höjdarlåt. Här har vi en skiva som har en uppsjö med bra låtar. De spelar en slags soul-hårdrock som är hur bra som helst!
Överlägset bäst 2009! Bästa låt: ”Dead of the night”

2.Powerwolf – Bible of the beast

En suverän heavy metal-skiva med massor av körpålägg vilket gör att det låter riktigt mäktigt. Lägg till bra låtar framfört med eld och själ samt en fantastisk produktion!
Magnifikt! Bästa låt: ”Panic in the pentagram”

3.KISS och Ace Frehley – Sonic boom och Anomaly

Förväntan var stor inför bägge släppen och de uppfylldes delvis men lägger man ihop de bästa låtarna från bägge skivorna har vi en riktigt bra KISS-skiva! (förlåt mig Ace, du blir inte kvitt KISS-stämpeln så lätt!)
Bästa låtar: KISS ”Stand” – Ace Frehley ”A little below the angels”

4.Salute – Toy soldier

Det var underbart att få höra melodisk rock med så själfull sång och som han tar i, Mikael Erlandsson. Jag har aldrig hört honom bättre! Låtarna och produktionen är också på topp.
Grymt bra!
Bästa låt: ”Toy soldier”

5.Stryper, Saga, Europe och Hammerfall

Dessa levererade var för sig mycket bra plattor under året och hade många bra låtar på sina respektive album. Jag ser fram emot spelningen med Europe på Hovet den 28 december och hoppas, hoppas att de spelar ”The beast”, för den bara äger!!
Bästa låtar: Stryper ”Everything” – Saga ”Avalon” – Europe ”The beast” – Hammerfall
”Bring the hammer down”


Peter Dahlberg

Staffan Vässmar:

Musikåret 2009 har varit ett mycket givande år för undertecknad, med många mycket intressanta skivsläpp. Många nya plattor, från för mig tidigare okända artister/band har letat sig in i samlingen, men även äldre och mer etablerade band ( Heaven & Hell, Transatlantic mfl.) har klämt ur sig riktigt hyfsade plattor. På livesidan har det också hänt en hel del kul med Sweden Rock Festival och Slottsskogen Goes Progressive som några av de absoluta topparna, men även gig med band som: The Watch, Abramis Brama, Karmakanic, Manimal, Wonderland, Agents of Mercy, och Disdain mfl. har berikat undertecknads musikliv.

Nr 10: Dead By April - Dead by april
Måste erkännas att jag föll pladask för bandets medryckande ”Pojkbandsdöds” Funkar fortfarande lika bra trots intensivt spelande både i stereon och mp3:an.

Nr 9: Cheap Trick – The latest
Efterlängtad platta från gammalt favvo-band. Partyrökare blandas med typiskt
Cheap Trick-välkomponerade låtar. Håller faktiskt klassisk 70-tals standard.

Nr 8: Silent Memorial – Retrospective
Nytt band från Schweiz med grymme Mike Andersson bakom sångmicken. Tekniskt och välspelat. Ett måste för Evergrey och Dream Theater fansen.

Nr 7: Wonderland – Seven Wonders
Debutplatta från nytt kanonband. Symf/Neo/Pomprock av mycket hög klass. Första fullängdaren förväntas bli ännu bättre!!

Nr 6: Devin Townsend Project – Addicted!
Efter den bleka och tämligen ointressanta plattan ”Ki”, kommer här uppföljaren!! Devin är tillbaka med full kraft och galenskap.

Nr 5: Mary Jet – In this skin
Idol Mariette visar på sin debut att hon minsann inte behöver media och tv för att nå ut. Ytterst välspelat med musiker och låtar av toppklass.

Nr 4: Dark Age – Acedia
Tyskt melodiskt dödsmangel med hög intressefaktor. Kraftfullt och tekniskt räcker denna platta långt, inför väntan på nytt från In Flames och Soilwork.

Nr 3: Blind Ego – Numb
Andra soloplattan från RPWL:s Kalle Wallner. Precis som på debuten omger han sig med supermusiker av ”Allstar” karaktär. Ett måste i skivsamlingen.

Nr 2: Manimal – The darkest room
Slog ner som en bomb vid första lyssningen. Makalöst tung och tight heavy metal. Manimal kommer att bli vårt lands nästa riktigt stora metalexport.

Nr 1: Brother Ape – Turbulence
Sveriges bästa progressiveband!! Har ett helt unikt sound med kanonbra låtar. Tekniskt välspelat, samtidigt som det är bedövande vackert och mycket beroendeframkallande.

--------------------------------------

Årets Comeback:

Alice in chains – Black gives way to blue
Jerry Cantrell och gubbarna har lyckats klämma ur sig en platta som ligger väl i nivå med de numera klassiska albumen. Nye sångaren låter precis lagom lik olyckligt bortgångne Layne Staley. Riff och tyngd minner återigen om vilken mästare Cantrell är.

Årets konsert:

 
Simon Says – Frölunda kulturhus
Sanslöst bra konsert med ett sanslöst bra band. Innehöll precis alla de ingredienser som ett bra symfrock-gig måste ha. Musik och musiker väl i klass med de klassiska 70-talsgiganterna. Världsklass.

Årets konsertbesvikelse:

Heaven and Hell – SRF
Besvikelsen var närapå gigantisk, när jag efter nästan 4 decenniers Sabbathlyssnande äntligen får chansen att se och höra min största gitarrhjälte Tony Iommi live för första gången. Allting förstördes av en fullkomligt inkompetent ljudtekniker, som gjorde att hela den efterlängtade ljudextasen uteblev, och istället ersattes av massiv ilska och besvikelse. Visst såg Iommi cool ut, men han hördes knappt ett dugg.

Årets bandupptäckt:

The Tea Party
Kanadensiska The Tea Party gjorde mig fullständigt mållös, när jag första gången hörde detta superba band. Progressivt tunggung i trioformat, dessutom kryddat med ett tonspråk och en instrumentering med klart österländska influenser. Sålde över 1,6 miljoner plattor innan bandet lades ner 2006 efter den suveräna plattan ”Seven circles”. Kallades allmänt av internationella medier för ”MorroccanRoll” pga sitt udda sound. Lever i dag vidare i sångaren/gitarristen Jeff Martins nya band: The Armada.
 

Staffan Vässmar

Karl-Göran Karlsson:

1. Unifaun: "Unifaun"

Till det senaste lyssnarårets absoluta höjdare är jag helt enkelt tvungen att utnämna denna fantastiska platta. Den tog mig med storm och ser man sig om på olika Progressive Rock sites på Internet så är jag uppenbarligen inte ensam. Även om det (tyvärr) var en ”Once in a lifetime”-ansträngning (som tog fyra år) för de båda musikerna Nad Sylvan och Bonamici så är det bara att lyfta på hatten och tacka för ett helt fantastiskt album. Samtliga spår på plattan håller otroligt hög klass. För att bara ta ett favoritspår så kan jag lyfta fram den närmast magiska instrumentala läckerheten ”Rehacksis”. Det var ståpäls ända sen första genomlyssningen! Vilken hyllning till Steve Hackett och Genesis!

2. Gazpacho: "Tick Tock"

Detta norska band som huserat i skuggan av Marillion ett tag kliver nu fram och gör en alldeles makalöst bra platta. Plattan är en konceptplatta baserad på en dokumentärroman av franske författaren Antoine Saint-Exupérys och handlar om hans äventyrliga flygarhistoria i Egyptens ökentrakter. För oss som gillar verk som det tar lite tid att tränga in i och där det inte är så noga med enskilda låtar så är det här en ren guldgruva. Ett riktigt mästerverk som avslutas med den lugna och otroligt melodiösa låten ”Winter is never”. Ytterligare en måste-platta för den sanne Artrock-entusiasten.

3. Porcupine Tree: "The incident"

Trots att detta Progrockens frontband, lett av musikgeniet Steven Wilson, varit i elden i mer än två decennier blir de bara bättre och bättre. Senaste dubbel-CDn kanske är deras bästa någonsin. Den innehåller allt ifrån tyngsta möjliga Prog-Metal till lugnaste ballader. Och missa inte mästerverket ”Time Flies” som kanske är årets bästa enskilda låt!

4. Marillion: "Happiness is the road"

När man talar om långa trotjänare som ovan så kan man heller inte glömma Marillion. Senaste dubbel-CDn var återigen ett mästerverk, nästan i klass med den genialiska ”Marbles”-plattan. Ofta hör man gamla Marillion-fans som uttalar sig självsäkert och säger att bandet dog när Fish lämnade dem. Jag begriper överhuvudtaget inte vad de snackar om. Bor de på en annan planet? Nej, släng de förutfattade meningarna och lyssna på deras fantastiska musik.

5. Parzivals eye: "Fragments"

Ett väldigt bra band som är mycket yngre än tidigare nämnda mer kända band är tyska RPWL. Att detta band är baserat på otroligt kompetenta musiker bevisas även av deras soloplattor. I år kom basisten Chris Postl med denna otroligt imponerande platta. I min mening till och med bättre än RPWLs egna skivsläpp förra året. Här finns ett stort antal toppnummer och strålande enskilda musikerinsatser. Sånginsatserna är också mycket bra av bland annat Yogi Lang (RPWL) och Christina Booth (Magenta). Missa inte den monumentala Floyd-inspirerade avslutningslåten ”Another Day”!

6. Karmakanic: ”Who’s boss in the factory?”

Ett annat självklart val på listan är denna platta från sena 2008 från det kanske intressantaste svenska progrock-bandet just nu. Jonas Reingold och kompani har här skapat en makalöst bra platta med allt från pompösa Yes-inspirerade kompositioner (t ex underbara inledande ”Send a message from the heart”) till mer jazz-inspirerad fusion. Plattan innehåller även en av de mer gripande låtar jag någonsin har hört i avslutande ”Eternally Part 1 + 2”.

7. Riverside: "ADHD"

Polska Riverside har nu etablerat sig som ett av de bästa banden inom den progressive rocken. Årets skivsläpp når inte riktigt upp till deras tidigare bästa alster men platsar ändå lätt på min lista. Ni som inte upptäckt detta fantastiska band rekommenderas starkt att pröva. Ni blir lätt beroende.

8. U2: "No line on the horizon"

Lite förvånande, kanske, har jag placerat denna platta av ett av världens mer kända rockband på denna lista. Jag vill ändå hävda att U2 faktiskt hör hemma bland den progressiva rocken. Deras skicklighet i att skriva riktigt bra låtar och dessutom krydda dem med en fin klangbild (inte minst signerat gitarristen The Edge) gör dem fortfarande speciella och med ambitioner som går utöver enbart hitliste-placeringar. Men U2 klarar även detta. Min favorit på plattan är den fina ”Magnificent” som även blev en stor kommersiell hit.

9. Amorphis: "Skyforger"

Finska Amorphis överraskade mig med en av de bästa hårdrock-plattor (av typ Prog-Metal) som jag har hört på länge. Full av melodisk och klangrik musik med ett rejält ös emellanåt. Titellåten är ett bra exempel på vad jag menar.

10. Airbag: "Identity"

Ännu ett norskt band får plats på min lista. Deras ”Identity” är en ruskigt bra platta som förgyllde min sommar. Full av avslappnande och drömsk musik med mycket drag av Pink Floyds lugnare sida (typ David Gilmours soloplattor).

----------------------------------

Året har också bjudit på en hel del intressanta releaser som också mycket väl skulle kunna ha hamnat på min lista men som jag helt enkelt inte hunnit lyssna in. De mest intressanta här torde vara Guilt Machine (”On this perfect day”), Pain of Salvation (”Linoleum”), Steve Hackett (“Out of the tunnel’s mouth”) och Transatlantic (“The Whirlwind”).

För att till sist nämna några andra intressanta saker som musikåret 2009 bjöd på så tycker jag att årets konsert var Three Friends (25 % Gentle Giant revival) spelning i Göteborg i våras samt att årets intressantaste nykomling var amerikanska Astra som släppte den mycket intressanta plattan ”The Weirding”.

Karl-Göran Karlsson

Andy Flash:
 

1. BON JOVI: THE CIRCLE

2. EUROPE: LAST LOOK AT EDEN

3. W.E.T.: W.E.T.

4. DARE: ARC OF THE DAWN

5. W.A.S.P.: BABYLON

6. TIMECODE ALPHA: FREAKSHOW

7. COLDSPELL: INFINITE STARGAZE

8. MAGNUM: INTO THE VALLEY OF THE MOONKING

9. GOTTHARD: NEED TO BELIEVE

10. FOREIGNER: CAN'T SLOW DOWN

------------------------------

Årets låtar:
1. Bon Jovi: Superman Tonight
2. Europe: The Beast
3. Bon Jovi: Brokenpromiseland
4. Saxon: Batallions Of Steel
5. Magnum: All My Bridges

Årets live plattor: Cheap Trick:Sgt. Pepper Live och Buckcherry:Live & Loud 2009
Årets samlingsplatta: Thunder: The Very Best Of Thunder (3 cd's och innehåller hela Donington 90 giget)
Årets Europasläpp: REVENGIA: ERASER (släppt i Japan 2007)
Årets comeback: FM-ep`n med nya spåret Wildside bådar gott inför vårsläppet Metropolis.
Årets svenska nya band: Timecode Alpha och Coldspell
Årets upptäckt: Days Before Tomorrow:The Sky Is Falling
Årets covers: Dare: Emerald och The Flame.
Årets DVD: Bon Jovi-Live At Madison Square Garden
Årets konserter: Foreigner (Sweden Rock Festival), Alice Cooper (Lisebergshallen, Göteborg)
Årets besvikelser: Nerläggningen av Thunder . Ace Frehley: Anomaly, Kiss: Sonic Boom och Lita Ford: Wicked Wonderland.

R.I.P. Marcel Jacob 1964-2009
2010: Intressanta släpp med Y&T, Ratt och Aldo Nova som är äntligen kommer med nytt material.

Andy Flash
 

Conny Myrberg:

Transatlantic – The Whirlwind

Blev riktigt glad att denna progressiva “superkonstellationen” åter slog sina påsar ihop och producerade ytterligare ett album. Japp med dessa herrar blir det bara bäst och jag njuter lika mycket som på Karmakanic/Agents of Mercy koncerten i Partille tidigare i höstas, heja Roine J

Redemption - Snowfall On Judgment Day

På Redemption`s nya platta var förväntningarna möjligen onödigt stora som dock infriades efter bara en genomlyssning, med broderbandet Dream Theater och deras sångare James Labrie tillika gästvokalist är det bara att följa med molltåget på den fortsatta resan som jag innerlikt hoppas även når vårt land.

Dream Theater – Black Clouds & Silver Linings

Tja ojämna är väl bara förnamnet på bandets produktion liksom deras liveframträdande. Nu presenteras en 10 poängare som också deras senaste livegig på Sweden Rock 2009.

Shadow Gallery – Digital Ghosts

Tyvärr gick vokalisten Mike Baker bort alltför tidigt och frågan om gruppen skulle få en fortsättning var allt annat än säkert, med facit i hand är jag verkligen glad att detta projekt fortsatt sin existens med nye sångare Brian Ashland. Rätt mycket åt Geoff Tate men ändå i SG anda och vad det verkar blir det även live-gig så låt oss hoppas att också Sverige hamnar på Shadow Gallery`s karta.

Nosound - A sense of loss

Absolut relax måste vara ett ypperligt beskrivet begrepp av gruppens musik. Bara lyssna och fall i trans.

Porcupine Tree – The Incident

Steve Wilson får i sin massproduktiva produktion en hel del negativ kritik i vissa kretsar, här ges det bara svar på tal.

PARZIVALS EYE – Fragments

RPWL basistens soloprojekt skickar oss tillbaks till 70-talets rötter ala Pink Floyd/Genesis och detta med besked, bara att hänga på och njuta fullt ut.

IQ – Frequency

En av symfonirockens arvtagare fortsätter sin utstakade väg med ytterligare ett gedigert album. En av grundarna keyboardisten Martin Orford lämnade bandet strax innan denna platta kom till dager och visa farhågor kom att uppstå. Här ges ändå en skiva full med energi och pondus likt gamla dagar.

Maniamal – Darkest Room

Svensk metal står sig stark och med nykomlingarna Manimal är det bara att kapitullera. Quennsrÿche lär vara förebilden men med en vokalist som utan tvekan tar de högsta tonerna både live samt på skiva och dessutom utan minsta miss är framtiden förhoppningsvis utstakad. Låt oss få se dessa herrar på de större scenerna liksom festivalerna.

Andromeda – The Immunity Zone

Skånska progressiva metalbandet har gått från klarhet till klarhet, utvecklingen med vokalisten David Fremberg i spetsen är numer musikaliska resor till diverse olika stilar fast ändå i gränslandet till den progressiva metallen. Och riktigt bra dessutom!

-----------------------------

Måste även nämna några bubblare som holländska Mangrove vilka producerat sitt starkaste album hittills, svenska nykomlingarna Time Code Alpha med härliga influenser från det mesta inom den progressiva världen. Tyska Sylvan presenterar  ytterligare ett stark album ”Force Of Gravity” om än inte deras bästa men lätt årets tjugo främsta. Norska Airbag och deras Identity liksom landsmännen Gapazo – tick tock håller yppersta symfoniska klass.

Conny Myrberg

Ulf Classon:

Ja då var det dags att sammanfatta det sista musikåret på det första årtiondet på det nya millenniet. Faktum är att jag har lite svårt att dra mig till minnes vad som faktiskt hände under året. Kan det bero på för många festivaler och de dryckesvanor som det medföljer eller är det så att det helt enkelt inte hände några speciella grejer? Visst har storheter som AC/DC, Metallica, Bruce Springsteen och U2 uppträtt på våra breddgrader men det hör liksom till att stora dinosaurier skall besöka oss varje sommar. Sen har vi ju Michael Jacksons bortgång men hans musik har aldrig tilltalat mig så hans frånfälle berörde mig föga. Sen har ju Kiss släppt en ny skiva (gäsp), talangtävlingen Idol genomförts än en gång (dubbelgäsp) och Norge vann schlagerfestivalen (Zzzzzzz). Antingen så är mitt minne likvärdigt med en glömsk guldfisk eller så hände det inga större skandaler som sagt. Tur då att skivåret var desto bättre! Efter att ha plitat ner min topp-20, listbög som jag är, så insåg jag att inte bara hamnade det fantastiska skivor utanför listan, det fanns ytterligare intressanta skivor jag inte hört eller hunnit lyssna på tillräckligt än. Band som Chad Smiths Bombastic Meatbats, Fatalist och Soul Doctor är bara några av de band som fortfarande har chans att slå sig in på listan men får snällt vänta på sin tur. Annars var det överraskande mycket svenskt på listan i år vilket är kul och vem hade kunnat ana att en kycklingfot skulle komma att dominera listan fullständigt?
Nej musikåret 2009 bjöd nog inte på några uppseendeväckande händelser men kommer i historieböckerna att framstå som ett ypperligt skivår och ett år som bjöd på mången fantastisk konsertupplevelse. Låt oss därmed kasta oss raskt in på listan!

1. Chickenfoot - Chickenfoot

Att Chickenfoots debut skulle komma att bli ohotad etta hela vägen in i mål stod klart redan efter första lyssningen trots att skivan då ännu inte hittat de musikaliska proportioner den besitter. Sammy Hagar, Chad Smith, Michael Anthony och Joe Satriani släppte ifrån sig ett album som vände hela min värld upp och ner. Inte sedan jag upptäckte musiken som liten grabb har jag gått igång så på en skiva och de dagar jag inte lyssnade på plattan så mådde jag dåligt. Albumet kom att bli den ultimata drogen för mig i ett par månaders tid innan jag mot min egen vilja började avvärja mig för att kunna gå vidare i livet. Deras frigjorda rock’n’roll, som trots att den bär drag av både Aerosmith och The Who, är en blandning av vad medlemmarna tagit sig till tidigare i respektive karriärer och som det svänger! Okonstlade, men snillrik, rock’n’roll som gör dig på gott humör!
Bästa låt: "Get it Up"

2. Heaven and Hell - The Devil You Know

På förhand kändes Heavens and Hells debut som en given segrare av årets topplista men då hade jag inte kunnat förutspå Chickenfoots frammarsch. Debut kan tyckas låta konstigt men det är ju faktiskt den första given från det riktiga Black Sabbath under eget namn. Ozzy i all ära och Tony Martin likaså men det är tillsammans med mästervokalisten Ronnie James Dio som riffmeister Iommi lyckats prångla ut sina mest tidlösa verk och mästerliga domedagsriff. ”The Devil You Know” är varken en ny ”Heaven & Hell” eller ”Mob Rules” men håller trots allt oerhört hög klass. Ta bara majestätiska låten ”Bible Black” som utan problem mäter sig med sina äldre syskon!
Någon mer lite snabbare låt hade höjt intrycket ett snäpp men oavsett så är detta ett album som visar prov på att dagens ungdom har en hel del kvar att lära innan de kan utmana de stora dinosaurierna!
Bästa låt: "Bible Black"

3. Spice and the RJ Band - Shave Your Fear

Kryddan med band har snickrat ihop en platta av finaste tungrockmärke där en popmelodi eller två icke är att förakta. Att det svänger när Christian "Spice" Sjöstrand (Spiritual Beggars, The Mushroom River Band, Kayser) är i farten är lika säkert som shoppinghets dagarna innan julafton och med sitt RJ Band har Spice fått till ytterligare ett band som det är svårt att sitta still till. Från stenhård stonerrock till mer radiovänliga, nästan poppiga, tongångar och influenser som tidiga Queens of the Stone Age, Colour Haze och, naturligtvis, sjuttiotalsrock i allmänhet går att räkna in. Vad mer kan man önska?
Bästa låt: "The Womb"

4. Dundertåget - Skaffa Ny Frisyr

Detta är en av årets stora överraskningar! Robert Dahlqvists (ex-Hellacopters) Thunder Express må vara en trevlig garagerockbekantskap men när dom nu växlar spår, spelar in låtarna på nytt och ändrar språk till svenska så händer något! Dundertåget är fött och Thunder Express känns inte alls lika intressanta längre. Garagedoften från sjuttiotalet är intakt men på något sätt känns det nu som bandet närmare sig den svenska proggrocken där Nationalteatern ligger närmast till hands att jämföra med. Att det sen doftar en del The Stooges, Eldkvarn och naturligtvis The Hellacopters gör ju inte saken sämre så klart. Den bästa svenskspråkiga skivan på länge!
Bästa låt: "Skaffa Ny Frisyr"

5. AC4 - AC4

Som gammal punkare försöker jag hålla koll på den svenska punk- och hardcorescenen men trots att livet sjuder under en rätt så undanskymd yta så är det få band som verkligen sticker ut och överrumplar mig. Nej det behövdes ett gäng veteraner med meriter från såväl Refused, Final Exit som Regulations, bland andra, för att skaka liv i den gamle punkaren i mig. Med en hardcoreattackerande punkattityd piskar grabbarna fram argsint men ändå grymt svängande punk/hardcore på ett som det var många år sedan jag upplevde senast.
Bästa låt: "Detonate"

6. Immortal - All Shall Fall

Årets stora comeback? Inte långt ifrån i alla fall. Detta norska black metal-vidunder gör allting rätt på sin första skiva på sju år och visar alla hur avskalad men fyllig, minimalistisk men episk och naturligtvis brutalt stenhård svartmetall skall levereras.
Bästa låt: "All Shall Fall"

7. The Answer - Everyday Demons

Irländarna hade en omöjlig uppgift. Att följa upp en av de starkaste debuterna på mycket, mycket länge. Men dom försökte – och lyckades! Även om jag kan tycka att debutens opolerade charm och låtmaterial känns aningen starkare så är ”Everyday Demons” ett mer varierat album som växer ju mer man lyssnar. Musikalsikt är det ingen större revolution från debuten utan dom fortsätter att odla sin Led Zeppelin/Free/The Black Crowes-rock i den organiska sjuttiotalsmyllan och dom gör det förbannat bra!
Bästa låt: "Evil Man"

8. Bonafide - Somethings Dripping

Sveriges eget AC/DC har börjat snegla på andra sjuttiotalsstorheter och filar än mer på sitt eget uttryck vilket gör bandets andra album känns mer personligt än debuten. Dock besitter inte ”Somethings Dripping” den mängd hits som debuten gjorde men är trots det fullsprängd med minnesvärda låtar och framförallt grymma riff! Boggierock av världsklass!
Bästa låt: "Dirt Bound"

9. Abramis Brama - Smakar Söndag

Braxen leker igen! Abramis Brama växer allt mer in i sin sjuttiotalskostym ihopsydd av gamla Black Sabbath och November t-shirts och det både svänger, är mer varierat och blir mer personligt för vart album som går. När jag recenserade skivan ansåg jag att ”Smakar Söndag” inte kom upp i samma klass som föregångaren ”Rubicon”. Jag måste rätta mig själv! ”Smakar Söndag” är numera bättre!
Bästa låt: "Kylan Kommer Inifrån"

10. The Crystal Caravan - The Crystal Caravan

Sverige fortsätter att dominera topplistan och Umeågrabbarna i The Crystal Caravan smällde till med en hejdundrande debut! Med rötterna djupt i sjuttiotalet med akter som bland annat Led Zeppelin, The Black Crowes och Grand Funk Railroad i bagaget så levererar kristallkaravanen ett härligt svängigt album vars främsta uppgift är att göra dig glad!
Bästa låt: "Wicked Mind"

11. Hypocrisy - A Taste of Extreme Divinity – Så här skall melodiös dödsmetall serveras…
12. Slayer - World Painted Blood – Fortfarande bäst av de fyra stora…
13. Brian Setzer Orchestra - Songs From Lonely Avenue – Rockabilly i 50-talsfilmsskrud…
14. Joe Bonamassa - The Ballad of John Henry – Classic rock blues…
15. Neil Young - Fork in the Road – Gubben kan än…
16. Saxon - Into the Labyrinth – Klassisk heavy metal rostar aldrig…
17. U.D.O. – Dominator – Klassisk heavy metal går aldrig ur tiden…
18. Mustasch – Mustasch – Ansiktshår! Ansiktshår! Ansiktshår!
19. Kreator - Hordes of Chaos – Tysk thrash av världsklass…
20. Clutch - Strange Cousins From the West – 50.000 ostoppbara, svängiga, watt…

Bubblare:
Alice in Chains - Black Gives Way to Blue
Attitude Musical Project - The New Shit
Chad Smiths Bombastic Meatbats - Meet the Meatbats
Fatalist - The Depths of Inhumanity
Fu Manchu - Signs of Infinite Power
Ian Gillan - One Eye to Morocco
Soul Doctor - Way Back to the Bone
The Black Crowes - Before the Frost...Until The Freeze
The Mary Major - 04:13
Them Crooked Vultures - Them Crooked Vultures
Wolfmother - Cosmic Egg

Årets överraskning: Chickenfoot
Att denna supergrupp skulle kunna leverera svängig rock fanns det ingen tvekan om då framförallt Chad Smith sitter på trumpallen. Men att bandet skulle komma att totalt dominera mitt musiklyssnande i ett par månaders tid och göra så än idag till viss del trodde jag aldrig. Jag har i regel inte mycket över för ”supergrupper” och inget namn i denna konstellation har påverkat mig nämnvärt var för sig tidigare så att Hagar, Anthony, Smith och Satriani skulle komma att bilda ett av mina absoluta favoritband är ingen överraskning – det är en sensation!

Årets nykomling: The Crystal Caravan
I ett tätt race med bland annat Los Sin Nombre så avgick The Crystal Caravan med segern i denna kategori. Visst är band som Chickenfoot, Heaven and Hell, AC4 och Dundertåget nya namn i skivbacken men nykomlingar? Nja inte direkt.
The Crystal Caravan bjuder in till sjuttiotalsparty på sin debut och kan dom bara fortsätta så här kommer deras framtid bli oerhört intressant att följa.

Årets låt: Bible Black av och med Heaven and Hell
Turerna kring denna titel har varit många och livliga må jag säga. I princip kan du välja valfri låt på Chickensfoots debut och jag skulle inte ha klagat på valet ändå. Låtar som ”Oh Yeah”, Soap On a Roap” och ”Runnin’ Out” är alla löjligt bra rocklåtar. Eller varför inte ”Get it Up” som går emot alla logiska lagar om hur en svängig låt skall skrivas. Skivans kanske bästa spår. Men inte bara Chickenfoot kunde skapa magi detta år utan tidigt utropade jag danska Konkhras ”Religion is a Whore” som årets låt. Ett val jag absolut kan tänka mig som vinnare men efter noga övervägande så var det ju rätt så solklart att Heaven and Hells ”Bible Black” skulle vinna. Låten håller en helt egen klass på albumet och skulle utan problem passa in på ”Heaven and Hell”-skivan. Ta bara när låten kommer igång efter introt och Dio tar ifrån tårna när han sjunger! Det är ren magi.

Årets comeback: Immortal - All Shall Fall
Det var en del seriösa comebacker under året där både Alice in Chains och Blind Melon på förhand verkade starkast. De levererade i och för sig men inte lika benhårt som våra norska vänner i Immortal gjorde. Inte nog med att ”All Shall Fall” är en av bandets starkaste i karriären och årets bästa svartmetallsläpp. Bandet gjorde dessutom en bejublad Sverigedebut i livesammanhang på Sweden Rock Festival som kan vara en av de bästa black metal konserterna jag har sett.

Årets AC/DC-substitut: Bonafide - Somethings Dripping
Som den boggierockälskare och AC/DC-dåre jag är så letar jag hela tiden efter nya skivor att fylla mitt krävande behov med och vad passar då inte bättre än att spisa lite Bonafide! Som jag skrev ovan så har bandet försökt hitta sitt egna uttryck på sin andra skiva men det är fortfarande grymt svängig rock’n’roll som gäller! Dom lär aldrig fylla ut AC/DC gigantiska skor men som substitut funkar dom finfint!

Årets besvikelse: Them Crooked Vultures - Them Crooked Vultures
Besvikelse är nog fel ord men faktum är att jag hade förväntat mig så mycket mer av dessa grabbar. Har du Dave Grohl (Foo Fighters), Josh Homme(Queens of the Stone Age) och John Paul Jones (Led Zeppelin) i startuppställningen så tycker jag att du skall kunna leverera. Det gör de i viss mån för musiken är om inte annat smått experimentell men som underhållning en längre tid håller det inte. Jag hade förväntat mig svängig rock’n’roll men får det endast vid ett fåtal tillfällen. Tyvärr.

Årets axelryckning: Dream Theater - Black Clouds & Silver Linings
I en jämn kamp med Kiss "comeback"-platta "Sonic Boom" så vinner Dream Theaters "Black Clouds & Silver Linings" mellanmjölkspokalen i en tät spurt på slutet. Jag gillar drömteatern, inte på tal om annat, men det var länge sedan dom släppte något som lät engagerande och intressant. Det är numera mest en uppvisning i hur otroligt duktiga musikerna är och så väl själ som charm har bytts ut mot teknik och instrumentonani. Lite som om en klubb för inbördes beundran där sångaren James LaBrie är mobboffret då han ”enbart” är sångare.

Årets kraschlandning: Lita Ford - Wicked Wonderland
Hur tänkte hon? Denna kvinna som en gång i tiden var hela världens rockdrottning har nu på sin comebackplatta förvandlats till industriavfall. Moderna och stökiga metal/rockriff har mixats ner i en gryta av samplingar och andra industriella inslag i vad som förmodligen skall ses som nytänkande men resulterar i ren öronmisshandel. Texter om sadomasochism och sex i allmänhet är i och för sig lite småkul men spär bara på uppfattningen om att denna rockmormor borde pensionera sig rätt så omgående.

Årets DVD: Anvil - The Story of Anvil
2009 var ett rätt så magert DVD-år för min del men där vinnaren var desto mer given! Filmen om det kanadensiska metalbandet Anvil träffade mig rakt i hjärtat. Deras musik har aldrig tilltalat mig speciellt mycket och då deras storhetstid uteblev så har jag aldrig riktigt lagt märke till deras existens heller. Men i “The Story of Anvil” får vi se den nakna sanningen om ett band vars kärlek till musiken och varandra är större än all framgång. Trots att de kämpat i över tjugo år så är det fortfarande svårt för dem att få skivkontrakt, fungerande turnéer och så vidare. Filmen går inte att beskriva närmare, den måste ses helt enkelt.

Årets konsert: Uriah Heep på Sweden Rock Festival
Efter att ha bevittnat hela nittiosju konserter (totalt med festivalspelningar alltså) under året så är ju intrycken många och valet till den bästa konserten svår. Over the Rainbows Sverigedebut på Sweden Rock, Y&T’s totalrockafton i Sala och Glenn Hughes stämningsfulla akustiska spelning Västerås är de tre som etsats sig fast starkast på hornhinnan ihop med AC/DC’s båda framträdanden i Globen och på Ullevi. Men allra starkast är minnena från en sen, lite småkall, kväll på Sweden Rocks gröna ängar och Uriah Heeps kanonspelning! Att som huvudband första kvällen gå in och riva av hela senaste albumet är smått genialiskt då albumet är löjligt bra och sen toppa med klassikerna gör detta till en afton vi sjuttiotalsrockälskare sent skall glömma. Belacker vill påstå att ljudet var dåligt, att sången sviktade och så vidare men de personerna kan inte ha varit på samma konsert som jag och mina vänner. Vi stod alla och njöt i fulla drag och lär minnas denna kväll många år framöver.

Årets krutgubbe: Ronnie James Dio
Ja vad säger man? Heaven and Hells spelning på Sweden Rock förstördes av dåligt ljud, låtar som inte ville lyfta och en nerkyld publik som mest stod och huttrade men sångare Ronnie James Dio levererade som om hans liv hängde på det. Hans röst är som ett årgångsvin och blir bara bättre ju äldre han blir (hur gammal är gubben nu?). Det är hans sång och scenpersonlighet som får bandet att leva upp och inte falla ner i ett sömnigt träsk på scen. Lägg där till det album bandet släppte ifrån sig och vi får än en gång bevis på att hans röst håller högsta klass!
Herr Dio ligger när detta skrivs på sjukhus och behandlas för den magcancer som fick honom att ställa in den Europaturné som skulle ha tagit honom till Sverige. Han låter via sin hemsida hälsa att behandlingen går bra och han kommer att bli frisk. Bara det faktum att han har kraft nog att slå tillbaka en magcancer borde ge honom titeln som årets krutgubbe!

Årets festival: Sweden Rock Festival
Då den svenska sommaren visade sig från sin vanliga sida lite väl ofta så förstördes de flesta festivalupplevelserna av antingen regn eller tokvärme. ”Aldrig är det lagom väder i landet lagom” som någon sa. Så trots att jag besökte hela sju festivaler i vårat avlånga land denna sommar så ville aldrig den där ultimata festivalstämningen infinna sig. Så jag får helt enkelt gå på mängden musikaliska kanonupplevelser jag fick på varje festival och då vinner Sweden Rock Festival om än i jämn kamp med Muskelrock och Rockweekend. Witchcraft, Uriah Heep, ZZ Top, Over The Rainbow, Unleashed, Foreigner, Motörhead och Immortal är några av de band som gjorde just mitt Sweden Rock-besök minnesvärt.
Övriga festivaler jag besökte var: Metaltown, Slottsskogen Goes Progressive och Sonisphere vilka alla var oerhört trevliga.

Förhoppningar inför 2010:
Jag brukar alltid börja mina förhoppningar om kommande år med att önska mig en ny skiva samt turné med AC/DC. Men nu har vi ju fått det så frågan är vad man kan hoppas på istället? Jag hoppas mycket på nya skivan med thrashskallarna i Overkill och det jag har fått ta del av från nya albumet är smått fantastiskt rent ut sagt. Jag har aldrig riktigt uppskattat bandet på skiva förut men fan vet om dom inte drar in en fullpoängare med nya ”Ironbound”? Sen får vi inte glömma nya alster med mina favoritband The Haunted och Airbourne. Hur skall det låta? Skall dom köra på i säkra, men ack så bra, hjulspår eller skall dom göra ”en Metallica”?
På konsert/festival sidan ser jag mycket fram att (förhoppningsvis) kunna ta mig ner till Malmö och kolla in nyss nämnda Airbourne och det är väl också det enda som bokats in förutom Jethro Tull och U.D.O. i Göteborg. När det kommer till festivaler så är det väl ovanligt många stora namn som bokats till Svedala och på något sätt känns det som favoritfestivalen, Sweden Rock, hamnat lite på efterkälken. Dom har å andar sidan bokat in en hel del finfin akter som Danzig, Y&T och Mothers Finest så det är trots allt upplagt för ytterligare en succé nere i Blekinge.
Men vi får väl se. Jag tänkte hålla mina förväntningar på det nya året på en låg nivå så jag istället blir överraskad istället vilket alltid är att föredra om ni frågar mig.

Ulf Classon

Årets revansch: Michael Anthony

Efter trettio års tjänst i Van Halen blev den buteljformade basisten utmanövrerad till förmån för Eddies son, Wolfgang. Sättet det skedde på gav en mycket besk smak i munnen och bandets fans gav utlopp för sina sympatier med Anthony i ett flertal internet-fora. Michael den Sympatiske tackade för allt med sin mest framträdande och övertygande prestation någonsin – ”Chickenfoot”!

Årets konsert: Uriah Heep på Sweden Rock Festival

En djärv uppvisning där hela fjolårsalbumet, ”Wake the Sleeper”, visades upp i sin fulla prakt. En mer utförlig reflektion hittar du här: http://www.artrock.se/konsertrecension/konsertrecension_95.htm

Jukka Paananen

Tore Larson

1. AMORPHIS – Skyforger

Förra plattan ”Silent waters” var och förblir en mina mest älskade plattor så förväntningarna var enorma på ”Skyforger” som inleds med underbara ”Sampo” som i sin tur följs upp av ”Silver bride” som hamnade högt på hitlistorna i Finland. Resten av plattan är minst lika bra och Tomi Joutsen blommar verkligen ut liksom melodierna vilket är lika med Amorphis signum. Plattan avslutas med den fantastiska ”From earth I rose” som vid sidan av ”On rich and poor” (Elegy), ”Alone” (Am universum) och ”Her alone” (Silent waters) är det bästa Amorphis har gjort.

1. TRANS-SIBERIAN ORCHESTRA – Night castle

Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte dela på ”Night castle” och ”Skyforger” så det får bli delad första plats. Paul O´Neill har som vanligt skrivit såväl musiken som lyriken och bland musikerna återfinns Paul på gitarrer, Jon Oliva på keyboards, Chris Caffery och Alex Skolnick på gitarrer, Jeff Scott Soto på sång och i gamla underbara ”Nutrocker” gästspelar Greg Lake på bas. Listan kan bli hur lång som helst men musiken är mycket mer jordnära än andra liknande projekt som Ayreon och Avantasia. Ett annat intressant inslag är det återkommande inslagen av klassisk musik som går som en röd tråd genom plattorna som likväl är ett konceptalbum beståendes av 26 låtar (det finns ytterligare en utgåva med 21 låtar) helt befriad från djupdykningar vilket gör ”Night castle” till en av världens bästa konceptalbum.

2. BE´LAKOR – Stone´s reach

Jag minns hur positivt överraskad jag var över ”The frail tide” som i mitt tycke är en av världens bästa debutalbum och under resans gång hade jag fått höra några låtar från ”Stone´s reach”. Det är en fantastisk resa i ofta ganska mörka men oerhört vackra toner. Det finns vissa likheter med Opeth men med en högst personlig prägel. Tyvärr har alldeles för få hunnit upptäcka Be´Lakor vilket kan bero på att dom kommer från Australien och att deras plattor har varit svåra att få tag på. I år blir det ändrig för det här är ett på tok för underskattat band.

3. DARK THE SUNS – All ends in silence

Förra plattan ”In darkness comes beauty” är en av mina mest spelade plattor och så är den här. Den föregicks av den i Finland släppta EP:n ”The dead end” som numera har tagits in hit och som är väl värd att ett köp. Det är allt med dessa alldeles för underskattade Finnar som med sin mörka, smått melankoliska, oerhört melodiska progmetal borde vara nästa stora band från Finland. Mest unikt är deras konsekventa användande av en mörk growlande röst och en skör kvinnoröst som aldrig träder fram. Inka Tuomaala står tillbaka men det på ett förföriskt sätt och jag bokstavligt talat älskar Pinja Haikalas keyboards.

4. DARK SANCTUARY – L´etre las – l´envers du miroir

Den här plattan är inspelad 2002 men återutgavs under året vilket gör att den platsar på min lista. Dessa Fransmän håller sig mestadels till sitt modersmål vilket gör det svårt att följa med i lyriken men det spelar ingen roll för musiken är bedårande vacker. Det är lågmält där dom akustiska instrumenten dominerar tillsammans med Dame Pandoras klara, väldigt vackra röst och bakgrunden svävar syntarna och kompet stilla. Musiken är som balsam och man drömmer sig bort.

5. ENSIFERUM – From afar

Jag har följt Ensiferum ända sedan debuten och jag har hela tiden tyckt om deras egensinniga Vikingmetal med inslag av powermetal och små doser progmetal. Det mesta går i dur och det svänger utav bara den vilket gör en på gott humör. Med nye sångaren Petri Lindros (ex Norther med flera) är det på tiden att Sverige får en stor dos Ensiferum för det här är Vikingmetal/powermetal när den är som allra bäst.

6. REDEMPTION – Snowfall on judgement day

Hade aldrig hört Redemption innan jag fick den här promon som är min överlägset mest spelade promo förra året. Det här är symfonisk progmetal helt i min smak som är till bredden full av nyskapande helt befriande från instrumentala onanipartier. Nyansrikedomen är enorm men främst bevisar Redemption att det mycket väl går att vara ett band full av fantastiska musiker som fungerar som ett band. Tyvärr är dom som några redan har skrivit sorgligt underskattade vilket är synd för det här är ett mycket bra band.

7. SWALLOW THE SUN – New moon

Efter den smärre floppen med minialbumet ”Plague of butterflies” hade jag inte så stora förväntningar på ”New moon” men fel fick jag för den är riktigt bra om än inte lika bra som mästerverket ”Hope”. Nu är jag rätt svag för bandets monotona progressiva metal som har stora influenser av doommetal. Mikko Kotamäki är en mästare på att gripa tag i en med små medel. Det är lika vackert som det är brutalt vilket aldrig upphör att fascinera samtidigt som det gör Swallow The Sun till det unika band dom är.

8. EPICA – Design your universe

Det här är episk progmetal när den är som bäst samtidigt som jag älskar Simone Simons röst som bara blir bättre. Musiken är pompös, pampig och stor vilket får nyfikenhet att växa och jag klarar av dom manliga grymtningarna samtidigt som jag inser hur mycket jag tycker om bandets unika sätt att bygga upp sina låtar på. Faktum är att det här är min personliga överraskning för det här vågade jag inte tro om Epica som med den här plattan har gjort sin överlägset bästa.

9. MANIMAL – The darkest room

Det finns hopp om Svensk musik för Manimal är inte bara bra utan hur bra som helst. Samuel Nyman har en röst som bräcker det mesta och även om det inte riktigt är min typ av musik böjer jag mig. Jag inser att jag precis har skrivit några rader om årets i mitt tycke bästa Svenska platta och tillsammans med Eclipse Hunter är Manimal årets debutanter.

10. ECLIPSE HUNTER – One

Vem trodde i början av året att en platta från Ryssland skulle komma med på min lista men så är fallet för Eclipse Hunter kommer från Moskva. Olikt många andra band går dom sin egen väg där avsaknaden av episk eller brutal metal är total. Här är det den keyboarddominerande progmetallen som är förebild och visst finns här likheter med främst unga och på den tiden fräscha Royal Hunt. Ett annat stor plus är Alexander Yurovs Engelska uttal som är snudd på perfekt så det är med stor glädje som dom tillsammans med Manimal får min röst som årets debutanter.

NÄSTAN PÅ LISTAN…
Anubis Gate – The detached   Dansk progmetal som växer
Theatre Of Tragedy – Forever is the world   Bra men lite väl förutsägbar och smått långtråkig
RC2 – Future Awaits   Fantastisk på många sätt men väl snäll för min smak
Sonata Arctica – The days of grays   Bättre än ”Unia” men ändå en liten besvikelse
Porcupine Tree – The incident   Bra, kompetent men lite väl tråkig
Aesma Daeva – Dawn of the new Athens   Läckert symfonisk men ändå inte topp tio
Ladytron – Velocifero   Lika delar progmetal och transdance, en musikstil som är svår att värja sig mot så det lär bli högre nästa år

ÅRETS BESVIKELSE
Blackguard – Profugus mortis   Upphaussad, uppskriven och jag vet inte vad men vilken smörja

ÅRETS OJÄMNASTE
Stratovarius – Polaris

ÅRETS FESTIVAL
Wacken Open Air

DRÖMMER OM 2010
Amorphis headlinar på Sweden Rock Festival
Ensiferum, Landmarq och Trans-Siberian Orchestra spelar i Sverige
Moody Blues är årets oldie på Sweden Rock Festival
En ny platta med Landmarq
En ny platta med Opeth
En ny platta med Amorphis
Nya plattan med Jon Oliva´s Pain 

HOPPAS PÅ 2010
Att ”Doomsday kid diaries” med P.I. Light från Tbilisi i Georgien når vårt land inte bara via import och trots eventuella fördomar
Att Egonaut släpper en fullängdare
Och en hel del annat…

 Tore Larson