|
Den åttonde december (eller nionde, beroende på vilken kontinent
man befann sig) var det precis 30 år sedan John Lennon lämnade
jordelivet. Som så många tusen andra har jag inte kommit över
det meningslösa dåd som tog musikikonen ifrån oss, så den här
gången ville jag göra något extra.
Resa till New York? Tanken fladdrade förbi, och jag kan tänka
mig att det var stämningsfullt utanför Dakotahuset, men lite
dyrt, så istället bestämde jag mig för att förverkliga den
mångåriga drömmen att besöka Lennons hemstad Liverpool. Jag var
visserligen där några timmar när jag gick i åttan, men då hanns
inte mycket med, och så var det ju ett par år sedan...
Sagt och gjort, den åttonde sitter jag på planet från Skavsta
till John Lennon Airport, fylld av förväntan. Ska allt bli som
man hoppats?
Framme i ”The city of music” får ingen tid förspillas. Snabbt in
i en taxi, vars radio babblar om minnesdagen och vars chaufför
förkroppsligar den brittiska hjälpsamheten. Incheckning på det
trevliga (och tack vare kronkursen billiga) vandrarhemmet
Hatters och så direkt ut till John Lennons ungdomspub Ye Cracke
(uttalas märkligt nog THE Cracke). Jag har köpt med mig NME:s
specialnummer om Lennon på flygplatsen, så det är verkligen en
speciell känsla att läsa om Lennons liv på den exakta plats där
han partajade och blev ihop med Cynthia. Glädjande nog slår
puben knappt alls mynt av sitt celebra förflutna. En plakett på
väggen – inte mer. Tvärtom är Ye Cracke en riktigt genuin pub av
enklaste sort, märkligt indelad i flera små och större rum. Helt
och hållet i min smak, och så är det ju trivsamt att få en pint
Strongbow för ynka 20 spänn!
Ingen rast, ingen ro. Klockan är redan halv åtta, och nere på
The Cavern ska det bli hyllningskonsert till minne av stadens
störste son. Femtonminuterspromenaden för mig till allt mer
urbana delar, och därmed tristare. Men på gatstumpen Mathew
Street härskar gemytet och ”en viss” Beatlesfixering. Hotellet A
Hard Day's Night pryds av stora Beatles-statyer, hörnet hyser
Beatlesbutik, pubarna heter Rubber Soul och Lennon's (har de
frågat familjen?) - ja, skillnaden är stor mot 1983, då endast
The Beatles Shop och det spartanskt inredda museet Cavern Mecca
existerade.
Då fanns inte heller The Cavern. ”Världens mest berömda klubb” (Marquee
och CBGB's reser nog protester) har återuppbyggts originaltroget
på nästan samma plats som där den låg när Beatles, The Who,
Queen och alla de andra frekventerade dess lilla scen. Den här
kvällen frekventeras scenen av – mig! Självklart kan jag inte
hålla mig när trubaduren frågar om någon vill komma upp och
sjunga ”Imagine”. Tack vare snuva får jag till den där nasala
John Lennon-rösten och efteråt tycker många jag gjort bra ifrån
mig. Hoppas de menar vad de säger och inte bara vill vara
snälla!
Vid 21-rycket byter vi scen till ”klubben i klubben” för
huvudattraktionen, det lokala hyllningsbandet Working Class
Hero. Vilken konsert! Anförda av en Lennonkopia (utseende, röst
och dialekt är läskigt på kornet) tar de oss med på en resa
genom hela John Lennons karriär. Från ”Please Please Me” till
”(Just Like) Starting Over” - verkligen ädlaste mumma för den
Beatlesfixerade. Och bäst av allt - man nöjer sig inte med de
mest sönderspelade hitsen, utan lägger dessutom in otippade
nummer som ”Cold Turkey” och ”Good Morning Good Morning”. Den
senare är i mitt tycke sjukligt underskattad - jag blir helt
vild när den dyker upp! Nu är ju detta en Lennonhyllning, men en
låt föräras även Paul McCartney: Bandets inte fullt lika
porträttlike kopia gör en sanslös ”Oh Darling”.
I pausen får jag syn på ett bekant ansikte. Jojomensan, det är
Alan White som sitter där i hörnet. Yestrummisen var ju med i
Lennons band mellan 1969 och 1971, och javisst kommer han upp
och spelar. ”Instant Karma” är låten där White för första gången
visade sin förmåga till märkliga taktväxlingar, och...ja, han
har väl tagit några pints denna kväll, så helt tight sitter det
inte. Men riktigt kul att höra Alan spela Lennonmusik på just
The Cavern! Vi hinner byta några ord och jag får veta att sju
åtta låtar är i princip klara till Yes kommande album.
Omtumlad återvänder jag till vandrarhemmet för några timmars
välbehövlig vila. Dag två är nämligen fullspäckad. Först
promenad ner till det gamla hamndistriktet Albert Dock för att
bevista museet The Beatles Story. Ett utmärkt museum som täcker
hela historien från Hitlers bomber över Liverpool fram till dags
dato. Här ser vi en kopia på poptidningen Mersey Beats kontor,
vi beskådar inspelningsutrustning och scenkläder på pedagogiskt
vis och kan till och med kliva in i en yellow submarine. ”Sgt
Pepper”-omslaget replikeras och solo-Beatlarnas karriärer
åskådliggörs på bild och film. Även en Beatlesnörd som jag lär
mig nya saker (till exempel konsertarrangören Sam Leachs vitala
betydelse för de tidiga Beatles), och det enda negativa är väl
att inte uteslutande Beatlesmusik spelas. Till det positiva hör
att hela museet (tror jag) är rullstolsvänligt och att biljetten
ger 48 timmars inträde. Man kan således gå dit flera gånger, och
i slutändan återfinns ett extra mysigt Starbuckscafé där man kan
bläddra i Beatleslitteratur.
På sätt och vis är detta emellertid bara början, för klockan
14:30 avgår The Magical Mystery Tour. Roll up, roll up, step
right this way! Bussen är målad på samma sätt som det fordon vi
sett i filmen och under sina två timmar för den oss till de
allra viktigaste Beatles-ställena. En väldigt sakkunnig guide
berättar att pre-Beatles-bandet The Quarry Men tog sitt namn
från skolans egen sång (ännu något jag inte visste!) och
presenterar plats efter plats med god humor och passande
musikillustrationer. Allra mest tagen blir jag av att se det
pyttelilla hus som George Harrison växte upp i och av att
beskåda den gård där John Lennon och Paul McCartney första
gången träffades. Egentligen en helt vanlig bakgård, men
historiens vingslag flaxar rakt in i min själ.
Vi får förresten inte glömma The Empress, Ringo Starrs
föräldrars stampub, vilken i alla år synts på omslaget till
Starrs första soloalbum ”Sentimental Journey”. Bilden har närapå
uppnått ikonstatus i mina sinnen, så att nu se den märkligt
ensamstående byggnaden med egna ögon - stort! Under resans gång
ser jag en del pojkar på väg hem från skolan. En del är spöklikt
lika Beatles. Släktingar? Det är väldigt lätt att förnimma John,
Paul, George och Ringo som små i snarlika kläder på samma
platser.
Åter i stan köper jag en tröja på Cavern och tar en öl på The
Grapes, puben mittemot klubben, där Beatles så ofta hängde vid
brasan.
Dag tre blir om möjligt ännu trevligare. Jag inleder med att
besöka Liverpools två magnifika katedraler. Först den
cirkelformade (hedniskt?) katolska och sedan den enorma
anglikanska, Storbritanniens största kyrka och världens femte
största. Svenska gymnasister sjunger luciasången, jag tar en
stor kopp te och bestämmer mig för att återuppleva gårdagens
busstur, eller i alla fall delar av den, men nu till fots.
Det tar en knapp halvtimme att tillryggalägga distansen katedral
- Empress. Sympatiskt nog slår inte heller denna pub mynt av
sitt celebra förflutna, utan är nästan överdrivet enkel, med
möbler i olika stilar, huller om buller. Jättetrevligt, tycker
jag.
Ringos hemkvarter är verkligen av det enklaste slaget. Små
tvårumshus hoppackade, ett efter ett, i långa rader, men tyvärr
står de kanske inte kvar när du läser detta. Hela området ska
rivas; gissningsvis går hela charmen förlorad, och kommer det
nya fashionabla folket att nöja sig med en simpel pub som The
Empress? Nåväl, ölen smakar gott och det är här jag bestämmer
mig för att promenera upp till Penny Lane och klippa mig hos den
i låten omsjungna frisören.
”In Penny Lane there is a barber showing photographs”... och här
slår man INTE HELLER mynt av vad som lätt kunnat flerfaldiga
inkomsterna. Nej, för blotta sju pund (80 kronor) fås frissan
fräsch hos världens alla gånger mest berömda barberare. Slår
mynt gör däremot diverse näringsidkare i området. Vad sägs om
blomsterhandeln Norwegian Wood? Eller kanske en matbit på Ate
Days a Week?
Själv rekommenderas jag puben The Rose of Mossley en bit bort,
och jag blir inte besviken. En lite flådigare pub, men samtidigt
rustik och genuin. Tonfisksteken är delikat och ger energi för
sista etappen. Närmare bestämt John Lennons barndomskvarter. Den
långa promenaden (säkert två mil, sammanlagt) avslutas vid det
före detta barnhemmet Strawberry Field och utanför
barndomshemmet ”Mendips”. Där inne sitter faktiskt en kille som
ser exakt ut som John Lennon 1969! Mycket suspekt. Två timmar
senare sitter jag på planet hemåt, ”ser fram emot” en natt på
Swebus och sedan jobbhelg, men är fylld av glädje över vad jag
upplevt och helt bestämd på att återvända till Liverpool snart.
Åtminstone till nästa klippning.
PS. Om någon önskar läsa min tio år gamla Lennon-krönika, så
finns den här:
www.sourze.se/Besatt_av_John_Lennon_10040142.asp
|
