Andy Flash

1. Pretty Maids: Pandemonium

2. Ratt: Infestation

3. Y&T: Facemelter

4. FM: Metropolis

5. Dan Reed: Coming Up For Air

6. Circle II Circle: Consequence Of Power

7. Accept: Blood Of Nations

8. Helloween: 7 Sinners

9. Black Country Communion: Black Country Communion

10. Manic Street Preachers: Postcards From A Young Man

Årets låtar:
1. Pretty Maids: Cielo Drive
2. Y&T: If You Want Me
3. Meat Loaf: Elvis In Vegas
4. Pretty Maids: Pandemonium
5. Manic Street Preachers: (It's Not War) Just The End Of Love
6. Dan Reed: Coming Up For Air
7. Ratt: Eat Me Up Alive
8. Black Country Communion: One Last Soul
9. Circle II Circle: Consequence Of Power
10.  Imagika:The Hit

Årets live plattor: Dio-At Donington UK:Live 1983 & 1987, Foreigner-Can't Slow Down...When It's Live!.

Årets samlingsplatta: Savatage - Still The Orchestra Plays:Greatests Hits Vol 1 & 2

Årets boxar: John Mellencamp - On The Rural Route 7609, Magnum-The Gathering

Årets Anniversary släpp: Judas Priest-British Steel (30th Anniversary Edition)

Årets comeback: Accept

Årets svenska nya band: Amaranthe

Årets covers: Hooters-Time After Time (ny version av sin/Cindy Laupers låt), Vince Neil-He's A Whore (Cheap Trick)

Årets DVD: Alice Cooper - Theatre Of Death Live At Hammersmith 2009

Årets Sweden Rock Festival spelningar:
1. Rick Springfield
2. D.A.D.
3. Magnum

Årets konserter:
1. Pretty Maids (Jönköping, Zaragon Rock Club 4 December)
2. Gotthard (Göteborg, Brew House 23 Februari)
3. Dan Reed (Göteborg, Sticky Fingers 11 November)
4. Jorn (Göteborg, Brew House 25 September)
5. Helloween (Göteborg, Lisebergshallen 10 December)

Årets förband:
1. Circle II Circle (Till: Primal Fear-Göteborg, Sticky Fingers 6 Oktober)
2. Stratovarius (Till: Helloween-Göteborg, Lisebergshallen 10 December
3. Amaranthe (Till: Jorn Göteborg, Brew House 25 September)

Årets besvikelser: Ozzy Osbourne-Scream & Halford:Made Of Metal. Inga spelningar med Savatage eller King Diamond under 2010. 2011?

R.I.P. Ronnie James Dio 1942-2010,Steve Lee 1963-2010

2011: Intressanta släpp med Mr. Big, King Kobra, Magnum, Sixx A.M., Queensryche, King Diamond och Alice Cooper mm.

Ulf Classon

2010 kommer aldrig att kommas ihåg som året då Airbourne, The Crystal Caravan eller Neil Young släppte fantastiska skivor eller hur The Crown gjorde storstilad comeback eller hur Judas Priest meddelade att dom kommer att lägga ner verksamheten efter nästa turné eller hur Gävle berikades med en av landets bästa festivaler. Nej 2010 kom enbart att handla om hur en av vår tids största röster har tystnat för alltid. Ronnie James Dio, eller Ronald James Padavona som var han riktiga namn, somnade in efter en tids kamp mot cancern och en hel värld sörjde hans bortgång. Han hade gjort sig känd som en av de mest jordnära och trevligaste personerna inom branschen och alla som haft äran att träffa honom har bara gott att säga om den lilla mannen med den stora rösten. Jag fick aldrig träffa honom i person men hade ändå äran att hela tio gånger få bevittna denna extraordinära sångare på scen. Åtta gånger med solobandet samt två gånger med Black Sabbath-förlängningen Heaven & Hell och samtliga gånger har varit smått magiska.
Ronnie James Dio kom ganska snabbt i mitt liv att bli min absoluta favoritsångare och ingen enskild person inom musiken har betytt så mycket för mig som Dio och hans musik. Så när beskedet kom att Ronnie somnat in för gott så var det som att springa rakt in i en vägg. Livet stannade upp, inget kändes meningsfullt och flera dagar bara passerade utan att man lade märke till det. Men nu känns det positivare. Visst kommer alltid saknaden vara stor men vi har trots allt kvar mängder med fantastisk musik och fler inspelningar med den stora rösten är på gång. Ronnies syssling, Dave ”Rock” Feinsteins, nya soloalbum ”Bitten By the Beast” där Ronnie sjunger på låten ”Metal Will Never Die” är redan ute och nästa år kommer även samme Feinsteins andra band, The Rods, med en ny platta som också innehåller ett gästframträdande av Dio vilket betyder att hans röst kommer att höras till och med efter att den tystnat. Så nej, 2010 kom inte att handla om hur Iron Maiden växlade spår och blev proggrockare, hur Korn gick tillbaka till rötterna eller hur dåligt väder än en gång plågade Sweden Rock-besökarna. 2010 är året då Ronald James Padavona lämnade oss och hur Ronnie James Dio kom att bli alla hårdrockares skyddshelgon. Hans musik lever kvar och våra minnen av honom kommer aldrig att försvinna. Long Live Ronnie Dio!

De bästa albumen år 2010:

1. Airbourne – No Guts No Glory

Fanns det egentligen något band som ens kom på tanken att försöka konkurrera med Airbourne och deras andra album ”No Guts No Glory” detta år? Nej jag tänkte väl det. Australiensarna visar än en gång att tronen som pubrockens kungar är deras så fort AC/DC valt att abdikera för med bagaget fullt med fantastiska riff, superstarka refränger och en attityd som kan försätta berg så är dom ostoppbara just nu.
Bästa låt: "Born to Kill"

2. The Crown – Doomsday King

Att svensk thrash-doftande death metal är bland den bästa i världen visste vi ju redan men visst har livet varit lite fattigare under tiden som The Crown varit borta från scenerna? Vilken tur då att dom verkar åldras som ett gott vin för comebacken ”Doomsday King” är förmodligen det bästa bandet har krängt ur sig. Mixen av furiöst mangel, utsökta melodier och medryckande groove är på snudd perfekt!
Bästa låt: "The Tempter and the Bible Black"

3. Neil Young – Le Noise

Jag måste erkänna att mitt betyg och omdöme på Neil Youngs samarbete med Daniel Lanois var något i underkant. ”Le Noise” är pur briljans i all sin enkelhet. Utrustad med endast sin elgitarr ”Old Black” så har den gamle kanadicken spelat in ett av sina mest utmanande album på länge och när man väl har lärt sig att se igenom all distorsion så finns här fantastiska riff och melodier samt oerhört personlig lyrik.
Bästa låt: "Love and War"

4. The Crystal Caravan – Against the Rising Tide

Den självbetitlade debuten lovade mycket och när nu uppföljaren är här så tar dom det ytterligare ett steg. Med ett mer varierat material får dom både tid och rum att svänga med sin sextio/sjuttiotalsrock som till och med kan göra den deppigaste och buttraste gladare än någon annan i hela världen.
Bästa låt: "Apple Hotel"

5. Motörhead – The Wörld is Yours

Fint folk kommer ju sent säger man och halvvägs in i december anlände så äntligen ytterligare ett nytt Motörhead-abum och det var värt väntan. Med ett mer varierat material än föregångaren ”Motörizer” och med återblickar till gamla tider med album som ”Ace of Spades” och ”Another Perfect Day” så är ”The Wörld is Yours” ett av bandet mest underhållande album på länge. Släng sen in ”Brotherhood of Man” så blir det bara bättre. Lemmy må väsa mer än sjunga nuförtiden men på denna ”Orgasmatron”-kopia så mullrar Lemmys så till och med Hin Håle själv får rysningar av obehag.
Bästa låt: "Brotherhood of Man"

6. Korn – III (Remember Who You Are)

Ibland måste man återgå till rötterna för att komma vidare och det är exakt vad amerikanska Korn har gjort. Bandet bestämde återigen sig för att samarbeta med Ross Robinson som så framgångsrikt var med och skapade bandets sound på deras två första album. Det var med detta sound och deras utmärkta musik som fick mig att bli förälskad i bandet en gång för länge sedan. ”III (Remember Who You Are)” har allt det där som jag saknat med bandet på säkert tio år men man fick brottas med albumet för att hitta melodierna och dess själ. Men när man väl tagit en halvnelson på stereon så lossnade det!
Bästa låt: "Fear is a Place to Live”

7. Evocation – Apocalyptic

Efter sin comeback så har Borås egna death metal-kungar i Evocation fortsatt att leverera högklassig musik. När de nu tagit sin mix av Stockholm och Göteborg ett steg än längre så har dom återigen överträffat sig själva. Med tekniska riff, blixtrande trummor och growl från helvetet så finns det inga glada stunder här, bara gammal, skitig och jävligt elak death metal helt enkelt.
Bästa låt: "Sweet Obsession"

8. Sideburn – The Demon Dance

Dessa svenska retrorockungar sopade undan fötterna på mig fullständigt med grymma riff, härligt flum och starka refränger första gången jag fick höra albumet ”The Demon Dance”. Sen får vi inte glömma Black Sabbath-doomen som är så tung så ens bröstkorg buktar inåt när man hör den.
Bästa låt: "Wings of Sorrow"

9. Thorbjørn Risagers – Track Record

Dansken med den bluesiga whiskeyrösten tog mig med storm i år! Trots många album i bagaget så var detta mitt första möte med Risagers musik och med vilken briljans han presenterade sig själv! Med blues, rock, soul och snygga blåsarrangemang så golvade han mig fullständigt och jag är fortfarande avundsjuk på kollega Paananen som fick se denna svängiga dansk live i somras!
Bästa låt: "Rock’N’Roll Ride"

10. Imperial State Electric – Imperial State Electric

Nicke Anderssons förkärlek för soul, pop och rock från de gyllene årtionden får här fullt utlopp och för alla oss som saknar The Hellacopters kan andas ut. Imperial State Electric svänger likt en serpentinväg i alperna och melodikänslan är det världsklass på. Svensk rock med popkänsla blir knappas bättre än så här.
Bästa låt: "A Holiday From My Vacation"

11. Overkill – Ironbound – Så här skall riktig gubbthrash liras!!!
12. Unleashed – As Yggdrasil Trembles – Svensk death metal är oslagbar just nu…
13. Blowback – 800 Miles – Den svenska retrorocken regerar…
14. Monster Magnet – Mastermind – Dave Wyndorf-rock av klassiskt snitt…
15. Slash – Slash – Årets bästa blandplatta?
16. Dark Tranquillity – We Are the Void – Göteborgarna fortsätter att övertyga…
17. Nevermore – The Obsidian Conspiracy – Progmetalens kungar slår till igen…
18. Grand Magus – Hammer of the North – Svensk heavy metal av rang…
19. Joe Bonamassa – Black Rock – Kungen av bluesrock…
20. Black Country Communion – Black Country – Superprojekt som lovar mycket gott inför framtiden…

Årets bubblare: Allt för många tyvärr…
Jag har lyssnat på närmare 100 album i år och av naturliga skäl har jag inte haft tid att sätta mig in ett stort antal album. Skivor med artister som Bachman & Turner, Hasse Fröberg and the Musical Companion, Sodom, Stone Sour, Bad Religion, Tank, Tom Petty & The Heartbreakers, Asteroid, Brant Bjork, Helloween, Cataract, Slough Feg, M.A.N., Band of Spice, Coheed & Cambria, Ghost, Star One, Super 400, Iron Maiden, Scorpions, Walter Trout, Jon Oliva’s Pain och Danko Jones ligger alla och väntar på min uppmärksamhet och hade alltså inte en chans att ta sig in på min årsbästalista. Som tur är har jag så pass mycket koll så jag är rätt säker att ingen av dessa album har en chans på topp-10 men då en sådan här lista alltid är under ständig förändrig så kommer den förmodligen se helt annorlunda ut om bara ett år.

Årets överraskning: Thorbjørn Risagers
Jag hade aldrig hört talas om denna danska bluessnubbe tidigare trots ett antal album under bältet. Därför var det en rejäl överraskning när det visade sig att, i alla fall hans senaste album, var smått mästerligt! Ett oerhört sväng och snygga blåsarrangemang gör ”Track Record” till årets bästa bluesalbum och årets överlägset största överraskning för min del.

Årets nykomling: Imperial State Electric – Imperial State Electric
När The Hellacopters annonserade att de beslutat att lägga av så var sorgen stor. Ett av Sveriges bästa rockband genom tiderna valde att slänga in handduken när de fortfarande stod på topp. Hur skulle man kunna fylla det tomrum som nu kom att uppstå? Som tur var beslutade sig bandledaren Nicke Andersson för att fortsätta inom rock’n’rollen och släppte i år den självbetitlade debuten med sitt Imperial State Electric! Här får han utlopp för alla sina influenser inom rock, pop och soul och skapar ett oerhört svängigt och välljudande album som länge såg ut som den självklara ettan i år. Nu hoppas jag på att Imperial State Electric kommer att hålla samma härliga genuina klass hela tiden som The Hellacopters hade.

Årets låt: Love and War av och med Neil Young
Att utse årets låt var ingen lätt uppgift. Det fanns massa underbara låtar att välja mellan men ingen som riktigt stack ut och klistrade sig fast. Men mitt val av ”Love and War” känns ändå som det rätta. Mitt i allt vackert oväsen på hans ”Le Noise” så framträder denna ljuva låt som rena befrielsen och för oss tillbaka till sjuttiotalets och Neils tid runt album som ”After the Goldrush” och ”Comes a Time”. Det tar lite tid men sen öppnar låten up sig och visar upp sin fulla potential.

Årets comeback: The Crown
När The Crown, ett av Sveriges bästa och viktigaste, thrashosande death metal-akter meddelade att de skulle göra comeback var det nog mer än jag som jublade av glädje men skulle dom infria alla höga förväntningar? När så ”Doomsday King” anlände fanns det inga tvivel. Skivan fullständigt knockar lyssnaren direkt och som om inte det vore nog så växer albumet allt efter som. Extrem metal blir knappast bättre än så här.

Årets AC/DC-substitut: Airbourne
Som den AC/DC-idiot jag är så kan jag aldrig få nog av band som lirar liknande musik som mina favoriter och det kan väl inte ha undgått någon att jag i princip dyrkar marken som Airbourne går på. Med sin energi, riffglädje och fantastiska låtar så blir australiensiska Airbourne det perfekta AC/DC-substitutet. Men i år fick vi älskare av australiensisk pubrock även stifta bekantskap med ett gäng unga tyskar vid namn Hardbone. Dom kanske inte kom upp i Airbournes klass (kan någon det?) men deras debut var ändå helt i stil och klass med det som jag eftersöker när det kommer till svängig rock’n’roll.

Årets besvikelse: Glyder – Yesterday, Today and Tomorrow
Besvikelse är kanske ett hårt ord när det kommer till Glyder och deras ”Yesterday, Today and Tomorrow” men faktum är att det så viktiga tredje albumet inte införlivade de förväntningar man hade. De två föregångarna har bjudit på fantastisk retrorock i Thin Lizzys anda och samma inriktning har även den tredje plattan men bjuder istället på noll utveckling och oerhört intetsägande kompositioner. Jag vill verkligen gilla skivan men det går inte, ingenting sätter sig.

Årets kraschlandning: David Feinstein – Bitten By the Beast
David ”Rock” Feinstein är kanske mest känd som sångare och gitarrist i The Rods men var även med i både Ronnie Dio & The Prophets samt Elf ihop med sin syssling Ronnie James Dio. Men allt det där är historia och vi lever i nuet vilket för oss raskt in på hans senaste sologiv ”Bitten By the Beast”. Detta album hade kunnat bli en stark utmanare på topplistan för musiken är emellanåt smått strålande och riffen håller ibland klassisk Dio-klass. Men, och det är ett stort men, herr Feinstein har fått för sig att sjunga själv. Han kan inte sjunga. Han sjunger som en jäkla kratta! Han förstör strålande låtar som ”Smoke on the Horizon” och ”Kill the Demon” så till den milda grad att han borde ställas inför rätta. Som tur är får vi en av de sista inspelningarna med Ronnie James Dio som plåster på såren. Med titeln ”Metal Will Never Die” visar Dio prov på att inte ens cancer kan rå på hans fantastiska stämma. Tyvärr fanns det andra, klart bättre låtar, Feinstein hade kunnat låta Dio sjunga på. Så Dios insats till trots så hade ”Bitten By the Beast” kunnat bli en av årets starkaste album. Men det spelar ingen roll hur underhållande musiken än må vara för är sången i klass med en kråkas skränande så blir det inget bra. Jag kan ha överseende med Feinsteins begränsade sång för musiken tilltalar mig så pass mycket men med vetskapen om att det hade kunnat bli så mycket bättre gör ändå att det svider i själen.

Årets DVD/Blu-ray: Chickenfoot – Get Your Buzz On
Så kom då äntligen blu-ray in i mitt liv och allting förändrades. Bild- och ljudåtergivningen är oslagbar och när en av de första nyproducerade konserterna dök upp på blu-ray så fanns det ingen tvekan utan jag slog till direkt. Att det sen råkade vara fjolårets klart bästa band som släppte ett visuellt dokument gjorde ju inte saken sämre. Aldrig har jag sett Sammy Hagars hårsvall så skinande, aldrig har jag sett Michael Anthonys mage så rund och fin, aldrig har jag sett Chad Smiths cymbaler så glittrande och aldrig har jag sett Joe Satrianis flint så blänkande. Chickenfoot bjuder med denna blu-ray på en magisk rockkonsert av sällan skådat snitt och om man fortfarande anser att Chickenfoot är dåliga/tråkiga (ja vissa personer gör det av någon anledning) efter att ha sett ”Get Your Buzz On” så är man förmodligen både blind och döv. Det kom även ut några riktigt välgjorde dokumentärer på DVD/BD med band som Rush, The Haunted samt At the Gates och alla är värda en förstaplats i denna kategori men ingen av dom ger mig samma kick var gång jag ser den som konserten med Chickenfoots.

Årets konsert: Airbourne – Kulturbolaget, Malmö
I år fanns det ingen konkurrens i denna kategori! Jag må ha sett ett gäng riktigt fantastiska konserter i år med allt från Gary Moore och Slash till The Quireboys och Billy Idol men ingen, absolut ingen, kom upp i samma klass som Airbourne gjorde nere i Malmö i mars. Det trycket som bildades inne på Kulturbolaget kommer bli svåruppnått för all framtid! När till och med kollega Paananen, en reslig och stabil karl, fick ställa längre bak i lokalen för att orka med det furiösa tempo som bandet och publiken höll, ja då är det drag under galoscherna!

Årets krutgubbe: Iggy Pop
Jag hade tyvärr aldrig chansen att själv se Iggy & The Stooges live i somras men de klipp jag sett på internet och scenerna från den eminenta SVT-produktionen ”PSL på festival” visar hur den gode Iggy fortfarande är vid fin vigör. Den 63-årige punkikonen studsar fortfarande runt på scenen som om han vore tjugo och unga punkare/frontmän har fortfarande mycket att lära av denna krutgubbe.

Årets festival: Getaway Rock Festival
Efter att ha besökt premiären av Gävles egen rockfestival Getaway Rock Festival så fanns det ingen tvekan om vilken festival som skulle ta hem priset i denna kategori. Det fanns några få, rätt så obetydliga, punkter att klaga på annars var det en perfekt festival. Visst hjälpte det fina vädret till men allt i från variationen av band, antal sittplatser, tillgång till vatten och skugga och så vidare gjorde Getaway till en av de mest njutbara festivaler jag varit på. Jag ser gladeligen fram emot ett återbesök 2011.

Förhoppningar inför 2011:
Jag har svårt att se vad som skulle kunna överraska på mig under 2011. Det är redan så gott som klart vilka festivaler jag skall besöka och då ser jag så klart fram emot Headbangers Open Air i Tyskland som skall besökas för första gången. Naturligtvis hoppas jag att någon av de festivaler jag tänker besöka har den goda smaken att boka Motörhead så jag inte bryter min svit med att se bandet minst en gång varje år. Nästa år bli i så fall tionde året i rad jag bevittnar Lemmys gäng minst en gång under det aktuella året. Hmm, man kanske får anpassa sitt festivalbesökande efter Motörhead nästa år?

På skivfronten känns det först tunt men efter lite tankearbete så går det ju upp för mig att stora favoritband som The Haunted och Foo Fighters båda håller på med att spela in album. Sen verkar det som att den som diggar superband kommer ha mycket att se fram emot. Men kommer verkligen Chickenfoot kunna överträffa sig själva? Kommer Black Country Communion kunna tag nästa steg och leverera det album som dom inte lyckades fullt ut med sist? Kommer den kraxande ankungen Them Crooked Vultures kunna förvandla sig själv till en välljudande svan? Ja frågorna är många och svaren lär vi få men vi får helt enkelt hålla oss ett tag till.

 

Peter Dahlberg

Japp, ett år bara flaxar iväg och återigen ska man sammanställa en årsbästa-lista. Som vanligt är det alltid lika roligt att sammanställa årets ljudupplevelser. Jag är i och för sig lite allätare men plockar ut de favoriter som går i rockens tecken! Det blir en Topp 10-lista över årets bästa rocklåtar, både hårda och mindre hårda! (mest hårda J)

1 – Pretty Maids – It comes at night

Grym låt som jag aldrig tycks få nog av. Har hört den hur många gånger som helst men älskar den lika mycket varje gång. Tagen från den suveräna plattan Pandemonium.

2 – Dream Evil – Bang your head

En låt som får mitt lilla hårdrockshjärta att slå fortare. Även denna har spelats mer än flitigt under året!

3 – Coheed & Combria – World of lines

En pärla från en i övrigt ganska trist skiva men denna låt knäcker de flesta. Älskar energin och hans sätt att sjunga låten. Magisk!

4 – Astral Doors – Testament of rock

”Bang your heads against the wall, raise your fists and yell…” Jag känner varje textrad som om de vore en tatuering på min kropp. Så här bra Dio-rock har inte hörts sedan ”Last in line” från 1985. Fasiken!

5 – Sinbreed – Dust to dust

Fett riff, fet sång och fett ljud! En riktig headbanger-låt!

6 – Ozzy Osbourne – Let me hear you scream

Jag bara älskar tandborstningsgitarren i denna låt. En stark ”comeback” av Ozzy. Det bästa jag hört sedan 1992.

7 – Ghost – Con clavi con dio

Wow! Denna kom ganska sent på året men har ändå körts en hel del redan. Riktig retro rock med mysko stämning och skönt arrangemang!

8 – Unruly Child – When worlds collide / Talk to me

Yes, Mark (Marcie) Free är tillbaka och sjunger skiten ur de flesta. Hans/hennes närvaro och känsla är så bra att man nästan får lyckotårar. Kunde inte välja mellan dessa låtar.

9 – Kid Rock – Born free

Även denna gjorde sen ankomst men den lät som en klassiker redan vid första lyssningen. Hur stark som helst!

10 – Terra Nova – My own way

De tog det bästa från Asia och gjorde det ännu bättre!

Dessa låtar sammanfattar mitt rock-år 2010 på ett ypperligt sätt och är de jag kommer att minnas mest. När det gäller pop-hits så har jag diggat Ne-Yo med sin Beautiful monster och Erik Hassle – Standing where you left me. På schlagerfronten gillar jag när det är lite dramatiskt och svulstigt så där har Peter Jöback regerat med sin Hollow. Årets synth-låt(ar) blir delad första plats bestående av Kite – Johnny boy och Alphaville – Call me!

Till sist vill jag bara nämna årets skiva på svenska som såklart är Mäbe och ingen annan!

Sedär, mitt musikhjärta 2010 är nu blottat i all sin sårbarhet men pumpar starkt och stolt av övertygelse!

Daniel Reichberg

1. HASSE FRÖBERG & MUSICAL COMPANION – FUTURE PAST

Jag trodde ärligt talat inte han hade detta inom sig. Hasse Fröbergs kompositioner till Spellbound, Solid Blue och (mer utspritt) The Flower Kings har alltid varit gedigna, men till superligan har han aldrig hört.
Dit hör han nu.
Arenarock, ballader, pomprock, pop, smör, blytyngd, hela tiden med full emotion i de Fröbergska stämbanden. Jag tänkte att nyhetens behag kanske skulle falna med månadernas gång, men icke. När jag skriver detta, christmas is over & winter's blowing hard är det bara att konstatera att vi här hör ett absolut toppalbum, som i en vettig värld legat på samtliga försäljningslistor.
Välkommen till Musikens Hus 26:e februari, Hasse!

2. KAIPA – IN THE WAKE OF EVOLUTION

Hur många rockmusiker väntar till 60-årsåldern med sitt mästerverk? Keyboardmagikern Hasse Lundin ger oss 70 minuter trolldom, varav inte en endaste sekund känns överflödig.
Vilken är trollformeln?
Mer av allt! Mer folkmusik, mer sakralt, mer rock, mer...
Under sju månader kändes den löjlig, tanken att något skulle kunna toppa detta.
 

3. MOON SAFARI – LOVER'S END

Det tog några vändor, men nu är det bara att buga sig. Skelleftepojkarna har inte bara repeterat glansen från Blomljud - man har överträffat den redan klassiska 2008-dubbeln.
Många hyllar Moon Safari för deras smäktande sångharmonier, och det med all rätt. Men den skarpaste nyckeln till bandets framgång är ändå de helt ljuvliga melodierna, vilka skapar sådan euforisk lycka. A Kid Called Panic...Heartland...jag tuppar av!
 

4. CATHEDRAL – THE GUESSING GAME

Psykedeliskt, melodiöst, ockult, tungt, poppigt...och alldeles, alldeles underbart! Denna närapå fläckfria dubbel är verkligen att rekommendera alla som gillar 70-talets hårdrock.

5. FRANCIS ROSSI – ONE STEP AT A TIME

Vissa artister FÅR inte överraska! Precis som man kunnat förutspå låter Francis Rossis andra soloalbum precis som moderbandet Status Quo, men mjukare.
Dansband? Javisst, och verkligen inget fel med det!

6. ARIEL PINK'S HAUNTED GRAFFTTI – BEFORE TODAY

Uncut måste vara världens bästa musiktidning. Beskrivningen av denne virrhjärna till musiker skapade en enorm nyfikenhet, och inte blev jag besviken. Likt en modern Syd Barrett tar kaliforniern med oss på förvirrande psykedeliska samtidsutfärder.

7. MASTERPLAN – TIME TO BE KING

Med en återvändande Jörn Lande och ett sjuhelsikes jävlar anamma lyckas det tysk/norsk/amerikanska metalkollektivet nå upp till debutskivans stjärnglans. Nästan.

8. AGENTS OF MERCY - DRAMARAMA

Roine Stolt och Nad Sylvan gör en skiva som på alla sätt överträffar debuten från ifjol. Bättre melodier, mer engagemang, större variationsrikedom. Ett härligt jordnära sound (lirar de i mitt vardagsrum?) och en hälsosam kärlek till 70-talets pop, rock, fusion och symf.

9. PAIN OF SALVATION – ROAD SALT ONE

Deras karriär har varit stadd i ständig förbättring. Efter ett lite skitnödigt "kolla vad vi kan" på de första skivorna har man släppt in bättre variation, bättre melodier - ja, till och med lite humor på sina ställen! Men framför allt har man lett fram själva LÅTEN till det högsäte där fordom flashandet tronade. Därigenom är deras senaste album också deras bästa.

10. RATATAT – LP4

Tänk vad ett skivomslag kan göra. De där lockande undulaterna mot svart bakgrund härbärgerar något jag letat efter länge. Syntetiskt, men samtidigt organiskt. Ofta lite Tomas Bodinskt vemodigt, ofta med en elgitarr på toppen, minnande om Eino Haapala (Zamla).

11. JON ANDERSON/RICK WAKEMAN – THE LIVING TREE

Hans röst är märkt av sjukdom och operationer. Men kanske att de svåra åren gjort mannen som skapade Yes till en ännu mer karaktärsstark sångare?

12. DEVO – SOMETHING FOR EVERYBODY

Intelligent knas – är det en riktig beskrivning? Hur som helst får dessa sprittande poprockers mig att  omedelbart vilja kasta mig in i bandets diskografi, något jag funderat på i sisådär 30 år...

13. SCORPIONS – A STING IN THE TAIL

Karriärens sista album, påstår bandet. I så fall går man i graven med den germanska trikoloren i topp. Ballader, riffrockers – här är varenda låt en framtida klassiker.

14. IRON MAIDEN – THE FINAL FRONTIER

Med en varmare ljudbild än någonsin tidigare och låtmaterial som på ett helt naturligt sätt går rakt in i mitt hjärta gör Iron Maiden ännu ett årtionde till sitt.

15. SPOCK'S BEARD – X

Den tredje vågens spjutspetsar firar tio album med dunder och brak. I långa stycken monumentalt, även om jag tycker föregångarna Octane och Spock's Beard är ännu hetare.

16. ASIA – OMEGA

Klassiska original-Asia har oförhappandes blivit en stark kraft att räkna med på nytt. Lika bedårande som föregångaren Phoenix tycker jag inte Omega är, men skit samma – jättefint är det ju!

17. ARJEN LUCASSEN'S STAR ONE – VICTIMS OF THE MODERN AGE

Den nederländske häxmästaren väcker sitt gamla operametalprojekt till liv och lyckas via ett antal dystopier överträffa debuten. Kul vinkar till Rainbow och Deep Purple också.

18. STEVE HACKETT – OUT OF THE TUNNEL'S MOUTH

To Watch the Storms, Wild Orchids och nu Out of the Tunnel's Mouth – på gamla dar har Steve Hackett överraskande blivit den absolut mest spännande Genesis-alumnin. Suggestivt och galet varierat – ren hårdrock och kammarstycken på en och samma platta!

19. MYSTERY – ONE AMONG THE LIVING

Benoit David är numera Jon Andersons efterträdare som sångare i Yes, men det fortsatt aktiva moderbandet låter mer som Rush. Kan det bero på att de är kanadicker?

20. PAUL WELLER – WAKE UP THE NATION

Som 13-årigt mods var jag galen i The Jam-skivorna In the City och särskilt Sound Affects. På senare år har jag och Jam-bossen återförenats, och hans galna skivor är närapå lika högklassiga.

21. GAMMA RAY – TO THE METAL

Kai Hansens piggaste platta på tio år. ”Chasing Shadows” är en av hans bästa kompositioner någonsin. Hoppla – det är tydligen Henjo Richter som skriver Gamma Ray-historiens bästa låt!

22. YOSO – YOSO

Yes + Toto = Yoso. Här har huvudmannen Billy Sherwood samlats med Tony Kaye och Bobby Kimball för en mycket behagfull rockmusik – precis som man kan förvänta sig i gränslandet mellan prog och AOR.

23. BROTHER APE – A RARE MOMENT OF INSIGHT

Inte fullt lika monumental som fjolårets Turbulence, men väldigt njutbar och inte minst originell ändå. 

24. SLASH – SLASH

With a little help from his friends får den gamle Guns n Roses-ikonen ihop en storligen varierad, underhållande svängrockplatta.

25. FROGG CAFÉ – BATELESS EDGE

Härligt experimentell Rock in Opposition med tydliga Frank Zappa- och Samla Mammas Manna-vibbar.

...for absent friends: tack för allt, Ronnie James Dio!

Eric Eklund

1. Star One - Victims Of The Modern Age

Han gjorde det igen! Jag begriper inte hur karl’n lyckas med att hela tiden infria mina, vid det här laget, skyhögt ställda förväntningar. Med suveränt låtmaterial och insatser i världsklass från de inbjudna artisterna så blir Victims Of The Modern Age ännu ett mästerverk från Arjen Lucassen.

2. Anthriel - The Pathway

Från ingenstans, eller från Finland, rättare sagt, kom årets andra riktiga glädjeämne. Med The Pathway visar Anthriel att de snart befinner sig i toppskiktet av de melodiösa progmetalbanden.

3. The Shadow Theory – Behind The Black Veil

Märkligt och uppfriskande är känslan efter mitt första möte med The Shadow Theory. Klurigheter varvat med starka melodier som sakta men säkert sätter sig. Ytterligare en glad överraskning.

4. Allen-Lande - The Showdown

Trots att harmonierna ibland är så snygga så det nästan blir schlager-smörigt, så kan jag inte motstå tredje given med Allen-Lande. Magnus Karlssons starka melodier är som gjorda för dessa herrar. The Showdown är snudd på lika bra som debuten och definitivt starkare är tvåan The Revenge.

5. Spiritual Beggars – Return To Zero

Bandet har med nye sångaren Apollo Papathanasio tagit ett rejält kliv bakåt, vilket i det här fallet är enbart positivt. 70-tals soundet i kombination med en sångare som påminner om en ung David Coverdale är riktigt bra. Dessutom är faktiskt låtmaterialet jämnare än på länge. 

6. Nevermore - The Obsidian Conspiracy
7. Grand Magus - Hammer Of The North
8. Stone Sour - Audio Secrecy
9. Avantasia - The Wicked Symphony
10. Masterplan - Time to be king  

Årets besvikelse: Kamelot - Poetry For The Poisoned
Nä, hur jag än har försökt så har den inte fastnat. Efter The Black Halo så har det gått utför.

Årets sorger: Vi förlorade två stora sångare och även, som det verkade, två hyvens killar. Ronnie James Dio och Steve Lee. Två fantastiska röstar som tystnat för evigt. Saknaden är enorm!

Karl-Göran Karlsson

Jag tycker att år 2010 bjöd på en mängd mycket bra plattor och det var verkligen inte lätt att till slut rangordna de bästa. För att illustrera detta kan jag säga att jag hade sex kandidater till plats nummer 1! Dessa har nu hamnat på platserna 1-6 och skillnaden mellan dem är alltså enligt min mening hårfin. Ett tag var det nära en norsk dubbelseger. Men så här blev det till slut:

1.  Gazpacho: ”Missa Atropos”

Jag vet inget band som spelar så här andaktsfull och stämningsfull rockmusik. Passar bra så här i jultider. Skivan är som en bok som man inte kan sluta läsa – man vill bara ha mer! Flera starka låtar men låten ”Will to live” kanske blir en favorit till slut. Rockbalsam för själen.

2.  The Watch: ”Planet Earth?”

Efter lång och trogen tjänst har Simone Rosetti och hans italienska medmusiker fått till en absolut fullträff! Inget annat band är så nära att återskapa det sound som kännetecknade 70-talets Genesis men ändå producerar de något genuint och nyskapande. Det var enbart den lite korta längden på plattan som hindrade skivan från att nå den absoluta toppen. Briljant!

3.  Nordagust: ”In the mist of morning”

Årets nykomling utan konkurrens! Med inspiration från Änglagård och Anekdoten har det här norska bandet skapat ett naturromantiskt rockmästerverk. Ren magi bitvis!

4.  Anathema: “We’re here because we’re here”

Det här var också en stor överraskning för mig under året. Med ett sound inspirerat av band som Porcupine Tree (och med Steven Wilson agerande i bakgrunden som producent) innehåller plattan ett flertal mycket starka låtar.

5.  Agents of Mercy: “Dramarama”

Ett stort kliv framåt för AoM jämfört med debutplattan. Många sköna låtar med ett härligt 70-talssound. Superb sång av Nad Sylvan och mycket starka insatser av samtliga musiker på plattan (Roine Stolt, Lalle Larsson, Jonas Reingold och Walle Wahlgren). Favoritlåtar är den ELO-inspirerade “Johnny Walker” och den Genesis-inspirerade ”We have been freed”.

6.  Unitopia: “Artificial”

Australien-baserade Unitopia går från klarhet till klarhet och fick i år till en riktig praktskiva. Mycket tack vare starka melodier och grandios sång av Mark Trueack. Favoritlåtar är ”Nothing lasts forever” (mycket Beatles-känsla här) och ”Tesla”.

7.  Kaipa: “In the wake of evolution”

Hans Lundin och hans medmusiker släppte i år den här härliga plattan med mycket inspirerande och positiv rockmusik. Lite jazziga influenser och även lite folkmusikinslag. Hans imponerar på klaviaturerna och det är ett härligt sprittande klös i musiken stundtals.

8.  Hasse Fröberg & Musical Companions: “Future Past”

Även sångaren i The Flower Kings har nu givit sig ut på ett solouppdrag och resultatet blev en otroligt varierad och bra platta. Här finns allt från klassisk progrock, pop till heavy metal. Det var längesen jag lyssnade på en platta med sån variation. Imponerande! Hasse firar också vokala triumfer. Lyssna exempelvis på den magnifika sången i ”Only my blood”.

9.  Demians: “Mute”

Ett mycket imponerande verk av multiinstrumentalisten Nicolas Chapel! Nästan spöklikt likt det vi brukar serveras av herr Steven Wilson men det är i sanning minst lika bra. Min favoritlåt är ”Hesitation Waltz”.

10.  Spock’s Beard: “X”

Nick D’Virgilia, Ryo Okumoto och de andra i bandet visar återigen att de klarar sig mycket bra utan den tidigare frontfiguren Neal Morse. Flera mycket starka spår och genomgående lysande instrumentala insatser.

I tillägg kommer här tre hedersomnämnanden från 2009. Det är skivor som jag inte hann bedöma för årslistan 2009 men som ni absolut inte får missa:

1.    Transatlantic: ”The Whirlwind”

Ingen kanske har missat denna platta från 2009 men jag tar chansen att återigen påminna om detta monumentala mästerverk. Får vi någonsin uppleva något liknande? Kanske inte. Men passa då på att skaffa DVDn från deras ”Whirld Tour” och tänk som jag: ”Tänk om jag ändå hade varit där!”.2.   Big Big Train: ”The Underfall Yard”

Ni har väl inte missat detta fenomenala band? Den här plattan blev en långkörare hos mig och rekommenderas varmt! Underbara harmonier och stämningar.

3.  Nosound: “A sense of loss”

På samma sätt vill jag nämna italienska Nosound och deras platta från förra året. Deras musik är vacker och att lyssna till denna platta kan närmast liknas vid meditation. Imponerande att man verkligen har använt riktiga stråkarrangemang.

Hans-Åke Höber

Black Country Communion

Glenn Hughes och Joe Bonamassa bränner som aldrig tidigare i denna supergrupp som tar Zeppelin och Purple rakt in i 2010-talet. Hårt och svettigt men med en avspänd lekfullhet och luft mellan raderna.

Eggs and dogs  ”You are”

Mitt soundtrack under våren 2010 var denna pärla där Tomas Bodin med vänner bjöd på snygg, lättlyssnad men kolossalt genomarbetad musik med bra texter. Och bara titeln på det episka avslutningsspåret är värt pengarna. (”Silicone Bimbo, run”)

Transatlantic - The Whirlwind

Prog de luxe med extra mycket av allt. Nu med Pat Trevavas bas äntligen juste mixad så vi får de rätta Yes-vibrationerna. Hur Stolt och Morse kan få ur sig så mycket material och ändå vara intressanta är en gåta.

Hasse Fröberg and the Musical Companion “Future Past”

Artist nummer tre med rötter I Flower Kings – klanen och vilken trolldryck som används i familjen vet jag inte men så fantastisk musik det blir. Att Hasse sjunger bra vet vi redan, men att få ihop ett knippe låtar med denna klass är inte alla förunnat.

Blitzen Trapper “Destroyer of the Void”

Intelligent rock med drag av Americana och tydliga blinkningar i ögonvrån till Queen, Bowie, ELO, Tull och Beatles. Mördarballader, ökensånger och se - där står Neil Young och Jim Morrisson och småler i kulisserna.

Glasshammer “If”

Ja, mer Yes än så här blir det nog inte på den här sidan sekelskiftet. Men likväl en så imponerande symfonisk smällkaramell så den måste in på listan.

Unitopia “Artificial”

Australiensarna lyckas skapa något eget ur en smältdegel av influenser där vi kan namndroppa i stort sett allt av god musik från 70-talet. Inte illa att föra arvet vidare på ett så personligt och intressant sätt.

Mikkel Nordsö “Five steps to heaven”

Årets jazz-fusion med danske Mikkel får det att rycka I foten på en gammal smygdiggare av Mahavishnu, Di Meola och andra virtuosa fyrverkerier. Men här finns inte bara energi utan också skönhet och balans.

John Grant ”Queen of Denmark”

Grant tar hjälp av Midlake, vars alster “Courage of others” är bubblare på min lista. Det uppstår magi och vi får en folkanstruken, melankolisk höstvärmare för alla romantiker som uppskattar ett gediget pophantverk.

Doobie Brothers ”World gone crazy”

Bort med glassiga nyliberala loungeestetiken, fram med en sliten Fender och flanellskjorta på. Doobies gör en frivolt bakåt mot de gyllene albumen från tidigt 70-tal och gungar behagligt och självklart in i ett nytt årtionde.

Georg Wadenius ”Reconnection”

Det jag först misstog som en fisig muzakplatta visar sig efter många lyssningar vara en av de favoriter året alstrat. Smakfullt är bara förnamnet och Jojje lyckas med konststycket att förvandla slitna covers till en musikalisk pannacotta – mild, len och syrligt uppfriskande på samma gång. Med sin egen vackra ”Sometimes” som den perfekta toppningen.  

Bubblare:

State Cows

Joe Bonamassa ”Black rock”

Big Big Train “The underfall yard”

Windmill “To be continued”

Midlake “Courage of others”

Brett Andersson “Slow attack”

Niklas Johansson

Här kommer min lista inte i nån speciell ordning utan bara ett gäng starka releaser under året

Seventh Wonder The great escape
Behöver inte sägas så mycket ett ytterligare fantastiskt släpp som mycket kompetent följer upp megasuccen "Mercy falls"

Darkwater - Where stories end
Skulle kunna nästintill kopiera ovanstående

Raunchy - A discord electric
Fantastiskt lekfull fläskig skiva med ruskigt snygg produktion precis i min smak

Omnium Gatherum - New world shadows
En av dom senaste bekantskaperna under året, bra slut på året.

Ghost - Opus eponymous
Efter att ha läst intervjun i Sweden rock magazine kände jag bara att jag var tvungen att kolla upp detta band. Som ett King diamond i ny förpackning. Glad överraskning.

James laBrie - Static impulse
förbannat bra! kände mig skeptisk till den från början med den satte sig som en käftsmäll och jag älskar den. Den tar enligt mig över och drar tillbaka till där Dream Theater var bra fortfarande.

Pain of salvation - Road salt one
Den behövde ett par lyssningar för att sätta sig men sen :)

Dream Evil - In the night
Inget jädra snack!! Här krämas det fram kompromisslös metal med glimten i ögat, Låten "The Ballad" är helt en klass för sig haha

Iron maiden - The final frontier
Dom kan ännu, känns lite som back in the days.

Soilwork - The panic broadcast
............................SKITBRA helt enkelt



Det finns säkert en hel uppsjö av annat men det är dessa som satt ett gott avtryck under året
Fördelen var att de som gjort de största avtrycken kom ganska sent på året som en trevligt present för att lysa upp den trista mörka vintern/hösten och det uppskattas stort.

Då skall vi inte heller glömma den ypperliga mini cd`n från KI - Long lost but beloved, skall bli intressant att se om det kommer en fullängdare snart, annat som märkts under året är ju förstås Dios bortgång, jag trodde aldrig att nån som jag aldrig träffat inte känner eller egentligen vet nåt vidare om som person skulle sätta sig så djupt i själen:( RIP DIO!!!! Han var inte ensam dessutom Peter Steele från Type o negative

Årets bästa spelning: Utan tvekan "The sounds" på pier pressure. Underhållande så hälften vore nog, Maja Ivarsson är verkligen född till det hon håller på med.

Årets besvikelse: "Him" på Pier pressure, tråkigt och sterilt. Trodde väl att det skulle vara lite bättre iaf,

Årets JAA! NJAE! eller JOO!! WOW!! eller inte! JOO ÄNDÅ" eller nåt.... Pain of Salvation på Sticky. En spelning som jag fortfarande idag har svårt att få på plats vad jag egentligen tyckte, gudarna skall veta att jag saknar Johan Lagnell bakom trummorna. Det är fortfarande förstås ruskigt bra men nåt saknades. Dock så var ju alltid Daniel Gildenlöw fantastisk.

Jukka Paananen

Det är inte musiken man hört utan musiken man minns, för att parafrasera på Fritidsresors slogan. Men visst önskar man att man mindes mer och starkare av all den musik man hört? Eller snarare: önskar att jag hade haft mer tid att ägna åt den monumentala mängd plattor som skördats under året. Nåväl, men det som etsat sig starkast i mitt och de flesta andras minne är självfallet att ett par älskade sångare gått ur tiden.

Att Ronnie James Dio gått bort är närmast overkligt. Han har ju alltid funnits där! Rainbows Long live rock´n´roll var ett av de allra första album jag köpte och genom Dio fick jag senare också upp öronen för Black Sabbath. Och då hade han inte släppt sitt magnum opus, Holy diver, än… Vi minns Ronnie James Dio som en fenomenal, stilbildande sångare och som en förebild för alla människor.

47 år gammal rycktes Gotthards Steve Lee bort från jordelivet i en absurt osannolik trafiksituation under en motorcykelsemester i USA. Även han kommer att vara saknad.

Plattorna nedan är de som värmt bäst under min väst 2010. Det enda som återstår för mig nu är att kasta mig över skribentkollegornas listor och följa upp deras rekommendationer.

1 The Crystal Caravan – Against the rising tide
Livekänslan är uppfriskande som ett dopp i valfri norrlandsälv och får, trots att Crystal Caravans musikaliska arv såddes under perioden 1965-1970, Against the rising tide att låta fräscht.

2 Hasse Fröberg & Musical Companion – Future past
Årets överraskning och årets progrockalbum heter Future past. Det är den finurliga tillika smakfulla hanteringen av classic rock i kombination med Fröbergs erfarenheter från Flower Kings som gör skivan så fängslande.

3 Unitopia – Artificial 
Grupper som Saga, Camel och Beatles blir kärleksfullt sammanflätade i ett artrockpotpurri som inte lämnar mycket att önska.

4 Iron Maiden – The final frontier
På 30 år har de gått från punkig hårdrock till progmetal och alltid brutit ny mark.

 
5 Thorbjørn Risager – Track record
Det är ömsom svängigt ömsom själfullt och Risager har en blues-alfahannes pondus.

6 Seventh Wonder – The Great Escape
Tommy Karevik sjunger svindlande bra över en underbar förening av Symphony X och ACT.

7 Super 400 – Sweet fist
Black Crowes kan ta en lång semester, vikarien är på plats.

8 Kaipa – In the wake of evolution
Hans Lundin heter magistern och han håller en sagolik lektion i melodislöjd.

9 Dreyelands – Rooms of revelation
Det är så här Allen/Lande borde låta!

10 Echoes – Nature/existence
Venezuela kan också: smakfull, melodiös progmetal för vänner av Shadow Gallery.

11 Black Country Communion – Black Country
Ett mäktigt styrkebesked från Glenn Hughes, men det är faktiskt Bonamassa som strålar mest.

12 Y&T – Facemelter 
Åttiotalsfavoriterna Y&T är tillbaka i gammal god Black tiger-stil.

13 Joe Satriani – Black swans and wormhole wizards
Snille och smak i instrumental tappning när Satch ger ut sin bästa soloplatta på 21 år.

14 The Gracious Few – The Gracious Few
Att kombinationen Live/Candlebox skulle bli Audioslaves efterträdare kunde jag aldrig tro.

15 Spiritual Beggars – Return to zero
Michael Amott späder ut Black Sabbath med MSG, Whitesnake och Uriah Heep och låter genast spänstigare.

16 Scorpions – Sting in the tail
Scorpions hittar slutligen rätt igen efter 20 år av famlande. En passande sorti för ett klassiskt band.

17 Slash – Slash
En skönt svängande hårdrocksjukebox för alla blandbandsentusiaster.

18 Joe Bonamassa – Black rock
Bonamassa sparade nog ett par pärlor till Black Country, men Black rock är solid ändå.

19 Hard – Time is waiting for no one
Björn Lodin gör en kanoninsats med ungerska Hard. Ett lyckat samarbete som påminner om Hughes/Turner Project.

20 Chris Duarte Group – Infinite energy 
Stevie Ray Vaughan-influenserna är tydliga men Duartes trio är mycket mer än så 

Inför 2011:

Kommer Van Halen att kunna matcha Chickenfoot?

Staffan Vässmar

1: State Cows: ”State Cows”                     

Umeåbandet State Cows har med sin självbetitlade debutplatta inte bara klämt ur sig det gångna årets bästa platta alla kategorier, utan man har utöver detta puttat ner Airplays förstlingsverk från tronen som den ultimata westcoastplattan. Med ett sound och tonspråk som av förklarliga skäl är betydligt mer ”up-to-date” än förlagan, och med låtar av yttersta världsklass rankar jag State Cows inte bara som den nutida, utan även som den framtida värdemätaren vad gäller Aor / Westcoastgenren.

2: Brother Ape: ”A rare moment of insight”

För andra året i rad hamnar Brother Ape i toppen på min årsbästalista (om än dock inte högst upp denna gång), och vad kan man annars vänta sig av ett så fantastiskt band. Man har på fem år lyckats klämma ur sig lika många plattor och alla av närapå lika hög standard. Bandet besitter en otrolig bredd och kompetens i sitt skapande, där det vackra och melodiösa mixas med teknisk briljans och progressivt intrikata partier.

3: Janne Schaffer: ”Music story”

Årets absolut största musikaliska kulturgärning står tveklöst Janne Schaffer för, genom att återutge alla sina soloplattor i en mycket snyggt paketerad box. Många av plattorna har varit närapå omöjliga att få tag på, men till ett närmast löjligt lågt pris erbjuds här tolv studioalster, fördelade på tio cd-skivor + 3 dvd:er med tre konserter från tre olika tidsepoker.

4: Soilwork: ”The panic broadcast”

Så var då äntligen Peter Wichers tillbaka i Soilwork efter sina år som producent/låtskrivare borta i staterna, och med honom är det sedan länge så inarbetade Soilwork-svänget tillbaka. Kanonlåtar rätt över, grymt gitarrspel, och med ”Speed” i sällan hörd vokal styrka/agressivitet. Ligger väl i klass med flera av de tidigare utgivna mästerverken.

5: Dynamo Bliss: ”21st century junk”

Nytt band från norra Sverige som fullständigt tog mig med storm. Lättlyssnad högkvalitativ 60/70-talsdoftande prog som låter mycket: Beatles, ELO, 10cc mfl. Genom låten ”Thin air” tar bandet förstaplatsen vad gäller bästa låt för året.

6: Haken: ”Aquarius”

Brittiskt band som har blivit utsett till årets band av ett flertal olika siter. Blandar tungt tekniskt à la Dream Theater med avantgarde à la Frank Zappa, dessutom kryddat med lite zigenarjazz och annat svängigt och klurigt.

7: Audrey Horne: ”Audrey Horne”

Norska Audrey Horne levererar här på sin självbetitlade tredje platta ett sväng / ös som är alldeles makalöst. Man blandar ett tungt och massivt modernt tonspråk, med grymma mellotronkryddade / retrodoftande tongångar, som bryts av med mycket medryckande och beroendeframkallande refränger. De två föregångarna ”No hay banda” och ”Le fol” är närapå lika bra de med.

8: Stefan Gunnarsson: ”Stefan Gunnarsson”

Stefan bevisar med eftertryck att han är så fantastiskt mycket mer än bara ”Så ska det låta”. Grymt snygga och välkomponerade låtar och med en produktion som är som en audiofils våta dröm. Att han var en sångare och keyboardist i världsklass visste jag sedan tidigare, men att han dessutom trakterar de flesta på plattan i övrigt förekommande instrumenten var en mycket angenäm överraskning.

9: James Labrie: ”Static impulse”

Trodde att jag hade fått fel skiva i cd:n när ”Static impulse” åkte på för första gången. Tyngre / råare och inte på långa vägar så komplext som i huvudbandet Dream Theater, och åtskilliga klasser bättre än hans tidigare solomaterial. Ett stort plus till gitarrist/låtskrivarpartner Matt Guillroy samt svenske trummis/growlaren Peter Wildoer som har medverkat till att göra denna platta till en så högkvalitativ slutprodukt.

10: Kaipa: ”In the wake of evolution”

Ytterligare ett musikaliskt mästerverk från Hans Lundin och medkumpaner. Lundin har återigen komponerat ett antal mycket bra låtar som bandet framför på sedvanligt förstklassigt sätt.         

11: The Crystal Caravan: “Against the rising tide”

70-talsdoftande och retro ger denna platta mig åter kontakt med flera av min ungdoms favoritband som: Uriah Heep, Grand Funk Railroad, The Who och inte minst Captain Beyond.

12: Solution 45: “For aeons past”

Avhoppade sångaren Christian Älvestam från Scar Symmetry levererar med nya bandet en minst lika tung och massiv platta som i tidigare nämnda band. Röstresurserna / musiken är fortfarande brutalt kraftfulla men samtidigt lika medryckande och catchy som förr.

13: Spock´s Beard: “X”

Sällan blir man besviken på grabbarna i Spock´s Beard, och inte så denna gången heller. Man har klämt ur sig ett genomarbetat och omväxlande album och numera är saknaden efter Neal Morse knappt märkbar. 

14: Justin Currie: “The great war”

Frontmannen från insomnade Skottska bandet Del Amitri kommer här med sin andra soloplatta. Denna gång en lite fartigare variant än på föregångaren “What is love for”, men ändå inte fullt ut så ösigt som på Del Amitri-tiden. En värdig uppföljare som lovar gott inför framtiden, och jag börjar lite stillsamt hoppas på en framtida återförening med Iain Harvie och de andra Skottarna i bandet.

15: Steve Lukather: “All´s well that ends well”

Luke ger med sin nya platta, nytt hopp till oss alla gitarrälskande musiknördar. Här blandas sjukt bra gitarrspel med låtar av högklass och variation.

16: Neal Morse: ”So many roads”

Neal Morse kan efter sina många kreativa år som musiker / kompositör leverera ett liveset som är få förunnat. Detta mastodontverk på tre cd:s bevisar återigen vilken fantastisk artist Morse är

17: Nevermore: ”The obsidian conspiracy”

Efter ett par år i träda och diverse internt strul är Nevermore tillbaka med besked. Herrar Dane och Loomis har med hjälp av producent Peter Wichers (Soilwork) levererat ett album närmast i klass med ”Dead heart in a dead world” vilket gör att framtiden ser mycket ljus ut för bandet. 

18: Ghost: “Opus Eponymous”

Superhypen runt bandet Ghost nådde till slut undertecknad och jag föll pladask. Detta “hemliga” band låter som den felande länken mellan King Diamond, Candlemass och Big Elf. Tungt och doomigt, men ändå medryckande som fan!

19: Darkwater: ”Where stories end”

Boråskillarna kommer att segla upp bland de riktigt stora inom progmetallen genom sin andra platta ”Where stories end”. Plattan tar vid på ett bra sätt där föregångaren ”Calling the earth to witness” slutade och känns som en naturlig och värdig uppföljare. Genomgående bra och varierade låtar, dessutom är det instrumentala / vokala hantverket av mycket hög klass.

20: Aspera: ”Ripples”

Norska guttarna i bandet Aspera ser ut att gå en lysande framtid till mötes. Trots att de bara är drygt tjugo år fyllda är de redan signade av prog-giganten InsideOut, och levererar ett debutalbum fullt i klass med allt vad Dream Theater och de andra stora i progmetalmaffian har klämt ur sig de senaste åren. Fantastiskt stark debut och framtiden lovar mer och ännu bättre??

-------------------------------------------------------------------

Årets bästa gig: Ozric Tentacles

Har under det gångna året hunnit att se/höra ett antal mycket intressanta konserter, och att utse årets gig var minst lika svårt som att utse årets bästa platta. Till slut kom jag fram till att Ozric Tentacles spelning på Sticky Fingers tidigare i höstas hade precis allt när det gäller det musikaliska hantverket som var oerhört imponerande. Samtidigt var den visuella showen av högsta klass, med projicerade bilder och filmer på en stor skärm vilket gjorde att helhetsintrycket blev grymt tillfredsställande.

1: Ozric Tentacles – Sticky Fingers

2: Airbag – Slottsskogen Goes Progressive

3: Simon Says - Slottsskogen Goes Progressive

4: Hansson DeWolfe United – Trädgårn

5. Karmakanic / Agents of Mercy – Musicfactory, Skara

6. Soilwork - Brewhouse

7. Freak Kitchen – Brewhouse

8. LA Project - Fasching

9. Lone Star Retractor - Slottsskogen Goes Progressive

10. NevärLläjF – Artrock i stadsträdgården, Lidköping

Årets bästa osignade band: Renaissance of Fools

Ett band som verkligen förtjänar att få kontrakt under 2011 är Falu/Borlängebandet Renaissance of Fools. Fick ett exemplar av deras egenutgivna förstlingsverk för närapå ett år sedan och det snurrar lika ofta i cdspelaren nu som i början. Bandet består bland annat av före detta Pain of Salvation-gitarristen Daniel Magdic, och han och de andra i bandet har lyckats med konststycket att lira in en platta av mycket hög intressefaktor, för övrigt mixad av Ty Tabor (King´s X) vilket borgar för en kvalitet långt över genomsnittet. De lirar en ganska tung och massiv musik med progressiva inslag, och man har hittat ett klart eget sound som känns mycket unikt och välljudande.                                     

Årets Retrotripp: Be Bop Deluxe: ”Sunburst Finish”

Sommaren 1976 var jag på språkresa i England och med i bagaget hem fanns nyfunna plattor med bland annat band som Sensational Alex Harvey Band, Thin Lizzy och inte minst det originella bandet Be Bop Deluxe. Sistnämnda band hade jag upptäckt på grund av det mycket snygga och lockande omslaget till plattan ”Sunburst finish”. Finns inte en femtonåring som kan motstå ett omslag av dylik karaktär, och när dessutom musiken på plattan väl svarade upp kvalitetsmässigt var lyckan total. Plattan har under ett antal år stått orörd i skivhyllan men så åkte den fram härom veckan och plattans storhet återupptäcktes. Sångaren/gitarristen Bill Nelson lyckades under ett par år i mitten av 70-talet skriva ihop flera riktigt bra progressive-plattor, där ovan nämnda står för den absoluta höjdpunkten. Bandet spelade en mycket egensinnig och intressant artrock där man ofta blandade udda harmonier med kul och överraskande infall. Nelson hade en ganska säregen röst som blev lite av bandets signum, precis som i fallet med hans väl avvägda gitarrspel. Bandet spelade en ganska så ”snäll” musik där samröret med ett flertal Brittiska samtida band (10CC, Stackridge, ELO mfl.) kändes ganska så tydliga. Bandet blev lite poppigare mot slutet av karriären, men plattor som: ”Axe victim”, ”Modern music” och inte minst ”Sunburst finish” håller fortfarande så här långt efteråt.   

Årets bästa låt: Dynamo Bliss: ”Thin air”

Pink Floyd-pastisch av ypperlig klass! Köp plattan ”21st century junk” så förstår du varför.

Årets bästa Dvd: Porcupine Tree: ”Anesthetize”

Tämligen ohotat tar Porcupine Tree hem priset för årets bästa dvd!! Detta otroliga band går från klarhet till klarhet och måste enligt min bedömning rankas som ett av de absolut största och mest inflytelserika banden överhuvudtaget inom artrocken historia. Denna dvd inspelad i Holland på ”Fear of a blank planet”-turnén innehåller så otroligt många visuella och audiella höjdpunkter att allt annat än en pallplats hade varit som en ren skymf emot bandet.