Howard Sounes
”Fab – an intimate life of Paul McCartney”
(Harper/Collins)

Betyg: 8

Det första som slår mig är hur enormt intimt jag i alla tider förknippat gruppnamnet The Beatles med personnamnet John Lennon. När jag nu hugger gaddarna i denna 563-sidors tegelsten om Paul McCartney dröjer det flera sidor – eller snarare kapitel – innan jag blir kvitt känslan av att ha centrifugerats ut i ett stickspår från vilket vi nog snart ska återvända till den rätta vägen. I viss mån verkar författaren ha förutsett den här sortens reaktioner, då han gång efter annan nödgas skriva ”Paul and the boys” för att inympa vems den här historien är.

Men tids nog uppslukas jag av denna fascinerande historia. Olikt berättelserna om Ozzy Osbourne eller Mötley Crüe inte fascinerande på grund av droger och excesser, utan fascinerande på grund av den resa det snart 70-åriga geniet företagit. Från enklaste barndomsmiljö i andra världskrigets Liverpool via medlemskap i musikhistoriens största sensation till adel och ett liv i sus och dus. Men inte bara. Det här är också historien om en man som haft sina sorger och gått på sina nitar. En popmusikens Shakespeare som ständigt gått sina egna vägar, en konstnär för vilken ”vila på gamla lagrar” inte existerar. Se bara på hösten 1966, då McCartney hade kunnat softa ner totalt efter fyra år av exempellösa framgångar. Istället prövar han vingarna genom att skriva soundtrack till filmen ”The Family Way”. Eller 90-talet, då han genomfört comebackturnén i samband med albumet ”Flowers in the Dirt” och verkligen inte hade behövt göra ett handtag mer i hela sitt liv. Istället ger han sig in på motpolerna storslagna orkesterverk (”Liverpool Oratorio”, ”Standing Stone”) samt modern dansmusik (The Fireman tillsammans med Youth från Killing Joke).

Allt detta beskrivs in i detalj av den enorme researchern/reportern Howard Sounes, som tidigare bevärdigat Bob Dylan samma idoga författarskap. Barndomen, Hamburgtiden, Beatles- och Wings-erorna samt upp- och motgångar i det McCartneyska privatlivet – allt berättas av hundraden intervjuobjekt i en bok som vinner på att vara icke-officiell: Inget tillrättaläggs, inga skavanker döljs, här börjar vi närma oss den sanne Paul McCartney. En person som i många fall tycks vara den hedersknyffel han gjort sig en karriär på att visa upp, men som visar återkommande fall av oginhet. Ta exempelvis den gången han ökade sin privatsfär genom att köpa upp så gott som alla marker kring huset i Sussex, men på kuppen ringade in sin enda kvarvarande granne fullständigt, och förbjöd denne att ta de promenader grannen älskat sedan barnsben. Elakhet? Nja, kanske snarare oförstående av denne rockstjärna som alltsedan tjugoårsåldern omgärdats av folk som slickat hans röv, och alltså aldrig tvingats lära sig normala sociala hänsyn.

Till bokens fördelar hör som nämnts dess digra detaljrikedom, men också att så pass mycket fokus ägnas själva musiken (även om en nörd som jag vill ha ännu mer) och att man följer det första stora blocket ”With The Beatles” av lika fläskiga ”After The Beatles”. Karriärerna med Wings och som soloartist har inte dokumenterats en hundradel så djupt som Beatlesåren, så här finns en oerhörd mångfald kunskapskar att ösa ur. Tror du dig kunna McCartney-sagan på dina tio tår? Tänk igen!

Här skulle jag kunna avsluta min recension med en uppriktig anmodan att införskaffa ”Fab”, men det föreligger en del aber.

För det första blir det lite töntigt med Sounes upprepade bruk av smeknamn. Är författaren verkligen så bundis med Ringo Starr och Linda McCartney att ”Ritchie” och ”Lin” är tillbörliga tillmälen?
För det andra ställer jag mig tveksam till biografiförfattarens roll som recensent. När Sounes gång på gång uttrycker sina subjektiva åsikter om Pauls musik hamnar han ovillkorligen på kollision med läsaren, som kanske tycker helt annorlunda (”Venus and Mars” är banne mig många gånger bättre än ”Flaming Pie”, vad än Sounes säger!), och dessa utflykter i subjektivitet skadar i någon mån hela bokens trovärdighet som objektivt skriven berättelse.
För det tredje – när det gäller musik, komponerande, turnéer, relationer till bandmedlemmar är den enorma detaljrikedomen underbar. Inte fullt lika härlig dock då det gäller Pauls privatliv. Man ska väl inte rygga för McCartneys notoriska otroheter under 60-talet eller fiaskot med andra hustrun Heather Mills, men när det blir sida upp och sida ner med på pundet exakta belopp McCartney fört över till Mills före eller i samband med skilsmässan blir jag rastlös. Fan, jag skiter väl i det – kom igen med lite MUSIK!I slutändan hamnar emellertid klagomålen långt ner i det stora berättandets skugga. En i princip magnifik skildring av en i princip magnifik människa.

Daniel Reichberg