Paul Trynka – Starman, David Bowie the definite biography

(Sphere Books)

Musikens mest fascinerande karriär?

Funderingen – eller kanske snarare konstaterandet – kommer till mig gång efter gång under dessa 414 sidor. Det är ju faktiskt så att hade David Bowie förblivit det one-hit-wonder han hånades för i  70-talets gryning, så hade han ändå pysslat med blues, pop, psykedelia, pantomim, konst, teater och skapat en odödlig evergreen i ”Space Oddity”. Men som ytterligt bekant var detta bara startskottet för en av de i särklass mest mångskiftande resor någon rockartist företagit.

Bowies förmåga att återuppfinna sig själv är inte av denna världen. Glamprofet, soulsnubbe, kylig diva, ambientpionjär, teaterapa, hitmaskin, saxofonist, technodåre, musiktjuv, sångstjärna som gör till hälften instrumentala skivor...ja, där har jag väl dragit upp en tiondel av allt Bowie sysslat med, och för varje fas har han fört in nytt folk i sitt liv, hans tänkande har växlat om på ett sätt som gör varje period så oerhört intressant att läsa om.

Ett enkelt jobb således för Paul Trynka; historien berättar ju sig själv!

Nej, nu var jag orättvis. Trynkas fantasi är väl en bråkdel av David Bowies, men nog kan han liksom sitt objekt fånga med sitt skaldande. Listan över intervjuer är helt osannolik. Iggy Pop, Trevor Bolder, Adrian Belew, Tony Visconti och kanske hundra till, men inte Bowie själv, vilket är såväl positivt som negativt. Bowies egen medverkan hade kunnat göra berättelserna än mer uttömmande, men den hade i samma svep medfört rader av skönmålningar. Trynka väjer inte för Bowies avigsidor (charmknutten som vips blir iskallt nonchalant), dock med en respekt som stundom snuddar vid idoldyrkan, men för det mesta håller sig på rätt sida gränsen. Autentiska Bowie-citat plockar Trynka istället från andra källor.

Detaljrikedom är ledord för Trynka, men även hans sol har fläckar. Exempelvis undrar jag hur han mitt bland alla kaskader av hjälpmusiker kunnat missa Tony Kaye och Roy Bittan. Särskilt den senare (Springsteenpianisten, ni vet) gjorde så viktiga insatser för ”Station to Station”- och ”Scary Monsters”-albumen, att hans medverkan borde vara stenhuggen.

Trynka är vidare lite fånig när han liknar Bowies exilsituation i Berlin vid de turkiska gästarbetarnas. Samma när Bowie så ”visionärt” förutser fildelningen 2002 (hört talas om Napster?), men bortsett från blamager som dessa rekommenderar jag ”Starman” hundrafalt. Människan David Bowie möter vi med alla privata bekymmer, men hela tiden står han där i fronten - visionären, revolutionären och givetvis MUSIKERN.

Daniel Reichberg