|
Somliga menar att det handlade om makt. Jon Anderson
själv hävdar den fria andens konstnärliga uttrycksrätt.
Oavsett vilket, var det många i progrockvärlden som
häpnade - och gladdes - när sångaren 1989 hoppade av
från Yes för andra gången och samlade ihop ett band idel
ädel Yes-adel. Bill Bruford (trummor), Rick Wakeman
(klaviatur) och Steve Howe (gitarr) hör som du säkert
redan vet till de musiker som under Yes grandiosa 70-tal
för alltid satte gruppen på musikens världskarta. ”Mer
Yes än det som Chris Squire håller på med” var en vanlig
uppfattning framåt 1980-talets slut.
Så – hur var det då med frågan om makt visavi konst?
Sätt på skivan och hör att detta har mer med 70-talets
Yes än med 80-talets att göra. De massiva
klaviaturlandskapen, märkliga takterna och mässande
verserna i öppningsnumret ”Themes” hade knappast funnit
sig till ro på ”Big Generator”-abumet. Den drivande
kraften hos ”Fist of Fire” kan möjligen liknas vid
fjolskivans ”Shoot High Aim Low”, men det är något
poetiskt Jon Andersonskt i stämningen, som saknas i den
senare. Sviten ”Brother of Mine” må ha sina klämkäcka
partier, men hela formatet, hela upplägget vittnar om en
man som vill mer. Ja, ta bara Rick Wakemans
kaskader av toner i ”Birthright” och försök applicera
detta på ”90125”. Nej, just det!
Men så kommer skivans andra halva. Pianoballaden ”The
Meeting”, följd av den mycket inställsamma ”Quartet”,
latinosvängande ”Teakbois” och ”Order of the Universe” -
det närmaste en kommersiell hårdrocklåt Yes eller någon
av dess medlemmar någonsin kommit. Ja, delar av stycket
kan med fog klassas som sen 80-tals-AOR. Plötsligen är
Anderson nog så kommersiellt hitbenägen som den Trevor
Rabin han sett sig nödgad att fly. Undertecknad hör hur
albumet sjunker från ”enastående” till ”bra” och börjar
leka med ”makt”-tesen.
Till syvende och sist kan man nog säga att båda sidor
har rätt. Jon Anderson ville ta tillbaka det inflytande
han utövat i Yes under 70-talet. Men inte bara. Han
önskade lika mycket att få göra musik i sitt stora,
gränslösa universum. Under en kort stund in i 1990
lyckades Anderson kombinera och förverkliga
ambitionerna.
Javisstja, kanske några ord om bonusskivans innehåll.
Inte sådär superspännande direkt. Några samtida
intervjuklipp med Rick Wakeman. Tre versioner vardera av
”Brother of Mine” och ”Order of the Universe”, där
somliga kapas till radioformat medan andra redan
tidigare återfinns på livealbumet ”An Evening of Yes
Music Plus”. Den mest lockande bonusen är sorgesamma
”Vultures in the City” , vilken av okänd anledning
ströks från albumet. Och så liveversionen av ständigt
ljuva ”And You And I”, vilken visserligen inte har
mycket här att göra.
Halvt irrelevant fotnot: ”Brother of Mine” var låten som
fick upp mina ögon för Yes och därmed hela den
symfoniska progrocken. Vem vet vad som hänt utan den!
www.myspace.com/andersonbrufordwakemanhowe
Betyg: 7/10
Daniel Reichberg
|
