Neal Morse med Paul Braoudakis – Testimony (Radiant Records)

Och herren sade "varde progrock".

Ja, så kan man sammanfatta den här boken, tillika den första religiösa väckelseskrift jag någonsin läst.

Blev jag frälst?

Nä, inte mer än vanligt. Men det är fascinerande med vilken smittande övertygelse Neal Morse förtäljer sin andliga resa; så som i låtar, så ock i bokform. Till och med en högst skeptisk trekvartsateist som undertecknad riktigt gläds åt det spirituella uppvaknande och den lycka som framträder alltmer utefter Neals frälsningslinje.

Klart är emellertid att jag näppeligen hade plockat upp detta stycke litteratur, ifall boken inte samtidigt varit berättelsen om den förtvivlade, förvirrade Neal Morse som under 80-talet kastar sig mellan musikstilarna i desperat jakt på det kommersiella genombrottet, till slut sätter ihop ett band kallat Spock's Beard med brorsan Alan, och precis då det ser som mörkast ut - då kommer genombrottet på en progscen bröderna Morse inte visste fanns, och ridande på tredje vågens progvindar får Neal plötsligt hela världen som arbetsplats.

Neals främsta kärlekar av idag är väl frun, barnen och Jesus, men känslorna för Spock's Beard går inte att ta miste på. Neal beskriver hur Spock’s fick sitt namn lika inlevelsefullt som sina möten med Herren och man riktigt känner Neals ångest inför att lämna sina vänner (något Gud tydligen sa åt honom att göra, och som vi kan vara glada för idag, eftersom resterande band tvangs börja skriva låtar, och vi tack vare detta har strålande Spock’s-album som senaste ”X”).

Men bokens huvudnummer är till syvende och sist dess kristna frälsningsbudskap, kring vilket man kan tycka både det ena och andra. Jag respekterar givetvis varje människas tro, men vad är det för gud som kräver att man ska försaka allt? Och en gud som botar ens barn från leukemi och hål i hjärtat endast under förutsättning att man är troende, vad är det för en gud?

Mitt samlade intryck är trots allt Neal Morse som en musiker med fötterna hyfsat trampande moder jord, en man med god humor och kärlek till sin omgivning, en progrocklegendar som efter sitt religiösa uppvaknande samlat energi till ännu mer utmärkt musik.

Och det vart progrock.

Daniel Reichberg