Skribenter:

Karl-Göran Karlsson

1.       Steven Wilson ”Grace for drowning”
Årets absoluta mästerverk i Artrock-genren. Fullmatad dubbel-CD med en enda lång hyllning till 70-talets progressiva rockband, främst King Crimson. Trots det även fylld av de stämningar som vi är vana vid från Porcupine Trees tidiga 90-talsalster. Lysande insatser från medmusikanter, främst Jordan Rudess och inlånade jazzmusiker.

 

2.       Opeth ”Heritage”
Opeth slår oss med häpnad när man släpper en platta full av ”pure prog” men ändå med tydliga tunga metalinfluenser. Så skönt att höra Mikael Åkerfelts härliga stämma oförstörd av growl. Oerhört djärvt att öppna med ett fantastiskt vackert pianostycke i folkviseton och med jazzkänsla som spelat av självaste Jan Johansson.

 

3.       Agents of Mercy ”The black forest”
Ett härligt konceptalbum från Roine  Stolts nya superband. Musiker i toppklass som presterar toppnummer efter toppnummer med fantastisk variation. Får en alldeles särskild prägel av sångaren Nad Sylvan som gör musiken till ett drama. Missa inte den underbara sången ”Elegy”.

 

4.       Gazpacho ”London”
En inspelning av en magisk kväll på Dingwalls i Camden, London. En spelning med i stort sett hela repertoaren – alltihop alldeles magnifikt framfört. En speciell höjdare är låten ”Dream of Stone”.

 

5.       Steve Hackett ”Beyond the shrouded horizon”
Den gamle Genesis-gitarristen är tillbaka bättre än någonsin. Låt på låt med underbara och framförallt akustiska passager. Ingen kan som han få till den magiska klangen på strängarna. Men han serverar även elgitarrsolon som ligger bra nära hans klassiska solo på ”Firth of Fifth”.

 

6.       Paatos ”Breathing”
Efter ett tags tystnad återkom Paatos med en mycket stark platta fylld med fina låtar. Underbar sång av Sveriges bästa sångerska (?) Pernilla Nettermalm och allt som oftast i underbar harmoni med kompmusiken, gärna med den klassiska mellotronen.

 

7.       White Willow ”Terminal twilight”
Norska White Willow är tillbaka igen och nu åter med deras tidigare fenomenala sångerska Sylvia Skjellestad vid mikrofonen. Det är en härlig musikalisk resa full av stämningar som påminner om Änglagård och Anekdoten.

 

8.       Lunatic Soul ”Impressions”
Den sista (snyft) plattan i Riverside gitarristen Mariusz Dudas soloprojekt Lunatic Soul. En sorts ihopsamlad platta med låtar som blev över från de första två magnifika svarta och vita plattorna. Den tredje är lämpligt nog grå men dessa restlåtar är närapå lika bra som på de tidigare plattorna.

 

9.       Blackfield ”Welcome to my DNA”
Steven Wilson och Aviv Geffen har gjort det igen – en härlig samling melankoliska och stämningsfyllda låtar som inte lämnar någon oberörd. Ändå trösterik och varm musik (liksom den föregående i listan).

 

10.   Trettioåriga Kriget ”Efter efter”
En imponerande platta från ett gammalt klassiskt svenskt progband. Mycket trogen sitt unika originalsound och fylld av härligt varma låtar. Måste särskilt framhålla den underbara ”Barnet” och titellåten.

ÅRETS ALBUM 2011

1. Toby Hitchcock:Mercury's Down

2. Mr. Big:What If..

3. Sixx A.M.:This Is Gonna Hurt

4. Alice Cooper:Welcome 2 My Nightmare

5. Whitesnake:Forevermore

6. Night Ranger:Somewhere In California

7. Magnum:The Visitation

8. M.ill.ion:Sane & Insanity

9. Black Country Communion: 2

10. Shadowman:Watching Over You

Årets svenska album:
1. M.ill.ion:Sane & Insanity
2. Katana:Heads Will Roll
3. ColdSpell:Out From The Cold
4. Work Of Art:In Progress
5. Zero Illusions:Oblivion

Årets live plattor:
1. Whitesnake:Live At Donington 1990
2. Gotthard:Homegrown-Live In Lugano
3. Gary Moore:Live At Montreux 2010

Årets låtar:
1. Sixx A.M.:Oh My God
2. Toby Hitchcock:This Is The Moment
3. Whitesnake:Easier Said Than Done
4. Sixx A.M.:Skin
5. Toby Hitchcock:Mercury's Down
6. Alice Cooper:I Am Made Of You
7. Def Leppard:Undefeated
8. Mr. Big:I Won't Get In My Way
9. Night Ranger:Lay It On Me
10. Mr. Big:Undertow

Årets svenska låtar:
1. M.ill.ion:Hell's Gate
2. Katana:Phoenix On Fire
3. Work Of Art:The Rain

Årets covers:
1. Styx:High Enough (damn yankees)
2. Kingdom Come:Break Down The Walls (stone fury)
3. Alice Cooper:We've Gotta Get Out Of This Place (the animals)

Årets Sweden Rock Festival spelningar:
1. Judas Priest
2. Mr. Big
3. Hooters
4. Styx
5. Buckcherry

Årets konserter:
1. Pretty Maids (Varberg)
2. Southside Johnny & The Asbury Jukes (Göteborg)
3. Accept (Göteborg)
4. Magnum (Göteborg)
5. Toto (Göteborg)

Årets förband:
1. Katana (åt Crown of Thorns i Göteborg)
2. Crimes Of Passion (åt Saxon i Göteborg)
3. Grand Magus (åt Accept i Göteborg)

Årets Event:
Snowy Shaw All Star Band (Brew House,Göteborg 27 Maj-dvd inspelning!!!)

Årets DVD:
Europe:Live At Shepherd's Bush,London

Årets svenska band:
Katana

Årets besvikelser:
Ensam solon-Dax att lägga ner dom NU!!!!!

R.I.P.
Phil Kennemore (Y&T)(1953-2011),Gary Moore (1952-2011),Mat LePorte (Jon Oliva's Pain) (1970-2011),Clarence Clemons (Bruce Springsteen & The E-Street Band) (1942-2011),
Michael Burston (Motörhead) (1949-2011),Scott Columbus (Manowar) (1956-2011),Dag Stokke (Tnt) (1967-2011),Micael Grimm (Easy Action) (1968-2011),
Michael "Wurzel"Burston(Motörhead) (1949-2011),Jani Lane (Warrant) (1964-2011),Steve Harris (Shy) (1965-2011)

2012:King Diamond,Black Sabbath,Gotthard & Sweden Rock Festival !

 Staffan Vässmar

Årets tio bästa plattor??!!

Skivåret 2011 har gett mig så många bra och inspirerande plattor att sätta tänderna i, så att bara välja ut tio var en omöjlighet. På den rent progressiva sidan tycker jag att det har släppts minst lika många bra plattor som i fjol, medan jag har hittat ännu fler nya framtida favoritplattor / band på den tyngre och betydligt brutalare sidan.

1: Skånska Mord: ”The last supper”                            

Årets absolut bästa platta alla kategorier släpptes faktiskt redan tidigt 2010, men upptäcktes inte av mig förrän sent i våras. Skånska Mord tog mig med storm, med sitt sound och sin attityd som ligger väl i nivå med många av de stora banden som härjade på 70-talet. Lirade som support till Graveyard tidigare i höstas vilket borde ha varit årets konsert! Om man hade varit där, förstås.

2: Karmakanic: ”In a perfect world”

Reingold och medkumpaner har gjort det igen!! Efter den, enligt min mening inte fullt så lysande ”Who´s the boss in the factory”, är Karmakanic tillbaka med ett fulländat album. Här finns allt man bara kan önska sig av ett progressivt mästerverk.  

3: Cipher System: ”Communicate the storms”

Nästa riktigt stora metalexport borde, om det finns nån jäkla rättvisa i musikvärlden, bli Cipher System från Göteborg. Bandet har klämt ur sig en så bra platta att man med den smiskar både: Scar Symmetry, In Flames, The Haunted och de andra mer etablerade banden rejält på fingrarna. Nu med ett riktigt stort metalbolag i ryggen borde succén vara given, och vägen till de riktigt stora scenerna spikrak.

4: Renaissance Of Fools: ”Fear, hope and frustration”

Efter en längre tids ihärdigt arbetande fick äntligen de brillianta dalmasarna i Renaissance of Fools kontrakt. Tungt och massivt, men ändå med en mycket stor dos av progressiv finess och framåtskridande. Varken renodlad metal eller genretypisk prog, utan bara så in i helvete grymt. Missa inte chansen att se och höra bandet live på Musikens Hus i Göteborg den 25/2.

5: The Watch: ”Timeless”

Bättre än så här kan knappast symfonirock liras, och när Italienska The Watch blandar eget nykomponerat material med utdrag från flera tidiga Genesis-alster är lyckan närmast total. Bandet bevisar återigen att det egna materialet håller samma klass som förebilderna.                      

6: Brighteye Brison: ”The magician chronicles part I”

Brighteye Brison borde inom en mycket snar framtid rimligtvis stå inför ett internationellt genombrott. Man har de senaste åren lirat på samtliga progressivefestivaler inom vårt lands gränser, och det känns därför självklart att bandet nu tar steget ut i den övriga musikaliska världen. Med sin fjärde platta har man tagit sin redan tidigare så utsökta musik till en ytterligare nivå vilket gör bandet helt oemotståndliga.

7: Pagan´s Mind: ”Heavenly ecstasy”

Norska Pagan´s Mind har lyckat att höja ribban ytterligare ett par nivåer sedan den mycket bra föregångaren ”God´s equation” och tillhör nu, efter släppet av den sagolikt bra ”Heavenly ecstasy” enligt min mening den absoluta världseliten när det gäller Prog/Powermetal.

8: Neal Morse: “Testimony 2 - Live in Los Angeles”

Morse går från klarhet till klarhet och levererar i och med nya ”Testimony 2 – Live in Los Angeles” ytterligare en liveplatta som med all säkerhet kommer att räknas som en framtida progklassiker.

9: Descend: ”Through the eyes of the burdened”

Återväxten på den Svenska progressivescenen känns mycket stark för närvarande och Descend axlar genom sitt debutalbum ”Through the eyes of the burdened” manteln efter / tillsammans med band som framförallt Opeth. Tungt, massivt och grymt tekniskt, men ändå mycket känslofyllt precis som tidigare nämnda band.

10: Minora: ”Imago”

Ett av många riktigt bra Göteborgsband är Minora, som levererar ett mycket välljudande debutalbum. Man har ett sound och tonspråk som på många sätt påminner om Katatonia, där man blandar långa vackra, melodiösa och suggestiva avsnitt med tekniskt tunga och betydligt mer avancerade partier.       

11: Within Y: “Silence conquers”

Tack och lov har inte sångare Andreas Sölveströms medverkan i ”trams”-metalbandet Amaranthe påverkat hans insatser i Within Y. ”Silence conquers” är en riktigt teknisk, arg och hård anrättning som måste tilltala de flesta fans av band som bland annat Dark Tranquillity. Within Y ska vara riktigt stolta över sig själva för att de har haft förmågan att klämma ur sig en så grym platta.

12: Opeth: “Heritage”

Micke Åkerfeldt och grabbar har klämt ur sig sin absolut bästa platta hittills i karriären. Med en kraftig tillbakablick till det ljuva 70-talet och med ett mycket tidstypiskt sound känns Opeth på väg in i nästa musikaliska fas. Extra plus för att Åkerfeldt helt släppt growlandet och utnyttjar sin otroligt snygga röst till fullo utan några som helst ”förstoppningstendenser”.

13: Scar Symmetry: ”The unseen empire”

”Catchy as hell, but brutal as fuck” är ett uttryck som myntades om kollegerna i Soilwork, men som även stämmer in till hundra procent på Scar Symmetry. Nya ”The unseen empire” befäster bandets ställning som ett av vårt lands absolut bästa progressive / metalband.

14: Graveyard: “Hisingen blues”

Hade till en början missat hypen kring Graveyard, men när jag väl fick korn på bandet så golvades jag av deras 70-talsosande retrorock. Ligger helt rätt i tiden med sin ”enkla” ganska så jordnära musik, utan några större musikaliska excesser, men med ett grymt lass av tyngd och känsla.

15: In Flames: “Sounds of a playground fading”

In Flames har enligt min mening växt för varje platta man släppt och har verkligen förtjänat den position man nu besitter bland övriga metalvärldens giganter. Man bevisar genom släppet av ”Sounds of a playground fading” att saknaden efter avhoppade Jeppe Strömblad inte blev så allvarlig som befarat, då Gelotte visar med stor tydlighet att han kan klämma ur sig lika fläskiga och medryckande metalriff på egen hand

16: Deathdestruction: “Deathdestruction”

”Superstar”-bandet Deathdestruction har genom självbetitlade debuten definitivt befäst Göteborg som metalstad nummer ett. Med medlemmar från Evergrey, Hammerfall och Dead By April levererar bandet ett så ilsket och aggressivt album som inte har släppts i mannaminne. Henrik Danhage (ex. Evergrey) klämmer ur sig så feta och fläskiga riff att självaste Dimebag Darrell skulle ha blivit själaglad av att få höra dessa. Jimmie Strimell (Dead By April, ex. Nightrage) har aldrig låtit aggressivare och i kombination med en supertight rytmsektion är succén ett faktum.

17: Blackfield: “Welcome to my DNA”

Musikaliska geniet Steven Wilson har tillsammans med Aviv Geffen återkommit med ett mycket snyggt, välspelat och grymt producerat album som ligger väl i nivå med de båda tidigare utgivna alstren. Man upphör aldrig att förvånas över Wilsons otroliga förmåga att klämma ur sig högkvalitativa plattor / projekt. Tar aldrig inspiration och skaparkraft slut? Det var visst nån som sa: ”Less is more”, vilket inte verkar funka på Wilson. Kommande projektet Storm Corrosion tillsammans med Micke Åkerfeldt bådar gott inför framtiden.

18: Pain of Salvation: “Road salt II”

Det börjar likna ”Tio små negerpojkar” om Pain of Salvation”, som i dagsläget endast består av Daniel Gildenlöw som enda kvarvarande originalmedlem. Ska bli intressant att i framtiden följa bandets utveckling med de nya musikerna, och också att få se och höra om de kommer att få något inflytande på bandets musik. PoS är, och kommer väl alltid att vara Gildenlöws skapelse och skötebarn och man har genom den andra delen av ”Road salt” börjat hittat tillbaka till det tonspråk som fanns på de mästerliga plattor som släpptes i början av bandets karriär. Även om bandet numera har ett betydligt mer avskalat sound och inte lirar på ett fullt så meckigt sätt är den musikaliska nivån skyhög, och man blir aldrig besviken på PoS vare sig live eller på platta.

19: The Haunted: ”Unseen”

Dolving, bröderna Björler och de andra gubbarna i The Haunted visar med stort eftertryck att man fortfarande är ett av vårt bands bästa metalakter. Det har varit lite blandade meningar om ”Unseens” kvaliteter, medan jag själv tycker att den växer för varje lyssning och faktiskt tillhör en av mina absoluta favoriter när det gäller bandets backkatalog. Dolvings texter är som vanligt helt lysande och musiken bygger liksom tidigare på riktigt läckra och argsinta riff där teknik och sväng fått dela broderligt på utrymmet.

20: Mindghost: ”The plastic generation”

Nytt och fräscht släpp med Alingsåsbandet Mindghost lite grann i samma anda som band som The Bjorn och Mustasch. Plattan utstrålar en stor dos av kaxighet och attityd som känns mycket befriande, och rimligtvis kommer man att gå en säker musikalisk framtid till mötes om medierna bara får upp öronen för bandet.

Årets bästa gig:

1: Hasse Fröberg & Musical Companion – Musikens Hus

2. Johan Randen & “Shut up and play” - Fabriken

3: Ghost – Metaltown

4: Graveyard – Metaltown

5: Alex Carpani Band – Galliano / Slottsskogen goes progressive

6: Soilwork – Metaltown

7. NevärLläjf – Slottsskogen goes progressive

8. Sky Architect – Artrock i Stadsträdgården

9. Evergrey – Kungstorget Gbg

10. Kamelot – Trädgårn

Årets bästa Dvd:

Dizzy Mizz Lizzy: ”Live in concert 2010”

Danska Dizzy Mizz Lizzy släppte två fantastiska plattor på nittiotalet innan man tyvärr splittrades. Femton år senare ger man sig ut på en återföreningsturné, från vilken slutgiget är filmat. På hemmaplan i Köpenhamn levererar Dizzy hela det pärlband av progressiva klurigheter /egenheter som var bandets signum på den tiden det begav sig. Denna powertrio med sångaren / gitarristen Tim Christensen i spetsen är så grymt coola och samspelta att man bara sitter och gapar framför burken. Inte fan märks det att bandet inte har lirat ihop på så många år. Dvd:n är filmad på ett sånt sätt att den närmast extatiska känsla som finns mellan band och publik överförs till dig som tittare framför tv:n. Som bonusmaterial får man dessutom en mycket kul och välgjord dokumentär som berättar hela historien om detta fräcka band som sålde över 200.000 exemplar av sin debutplatta bara i Danmark, och som därefter fick lira in uppföljaren i anrika Abbey Road studios.

Årets mest välkomna musiknyhet:

Nyheten slog ner som en bomb: Black Sabbath återförenas och släpper ny platta!!! Gud hör bön!!

Årets mest välkomna Svenska progressive-nyhet:

Till slut har Brother Ape gett upp sina försök att hitta en ny keyboardist och beslutat att ”göra som Rush” och fortsätta som trio. Bassist / keyboardist Gunnar Maxén kommer att dubblera på dessa båda instrument, så nu verkar det som om progvärlden äntligen skall få chansen att se och höra detta makalöst bra band även live.

PETER DAHLBERG

Ja, 2011 var väl kanske inte det starkaste musikåret i historien men några guldkorn har ju släppts som vanligt. Jag kör en topp-tio-lista!

1.      THE BELLRAYS – Black Ligthning

Sorgligt förbisedd grupp som i år äntligen fick till det på alla plan. Bra låtar och bra produktion. Härligt svängig rock med en svart sångerska som har riv i rösten, som man säger. Kalas!

      Favoritlåt: ”On top” och ”Black lightning”

2.      RIVAL SONS – Pressure And Time

Årets hajp som ändå lyckades leva upp till förväntningarna. Mycket stark platta med många ess!

Favoritlåt: ”Only one” och ”Torture”

3.      HOUSE OF LORDS – Big Money

Jag törs nog säga att detta är deras bästa skiva hittills med många bra låtar och topproduktion!

Favoritlåt: ”Living in a dreamworld”

4.      MICHAEL SCHENKER – Temple Of Rock

Årets comeback eller vad man ska säga. Hur som helst det starkaste Mr Flying V släppt på många år!

Favoritlåt: ”Hangin on”

5.      JOURNEY – Eclipse

Jodå, de kan fortfarande! Lååånga låtar men som tur var släpptes ett par editversioner.

Favoritlåt: ”Human feel” (edit)

6.      PALLAS – XXV

Jag gillar denna tematiska skiva mycket. De drömlika spåren har fått mig att återvända ofta till den under året.

Favoritlåt: ”XXV Part 1: 25 good honest men” och ”Something in the deep”

7.      NAZARETH – Big Dogz

Kul att Nazareth hade denna skiva kvar inom sig. En stark återhämtning!

Favoritspår: ”Big dogz gonna howl” och ”Radio”

8.      U.D.O. – Rev-Raptor

Mitt gamla Accept-hjärta klappar fortfarande för unserer Udo och han levererar!

Favoritspår: ”I give as good as I get” och ”Rev-raptor”

9.      ALICE COOPER – Welcome 2 My Nightmare

Mycket bra skiva från den gamle skräckrockaren. Den är huvudsakligen gjord för fansen vilket känns helt ok!

Favoritspår: ”Congregation”

10.  URIAH HEEP – Into The Wild

Uriah fortsätter att överraska. Mycket stark skiva i klassisk anda!

Favoritspår: ”Into the wild” och ”I can see you”

Årets bubblare: Whitesnake, Magic Pie och Iron Savior

Årets besvikelser: Saxon, Queensryche, Powerwolf och i viss mån The Answer

Årets schlager: Jedward – ”Lipstick”

Årets synth: Kite – ”Victorious”

Årets hit: The Lonely Island feat. Michael Bolton – ”Jack Sparrow”

Årets konsert: Dan Reed på Sweden Rock. Makalös version av Dios ”Holy diver”. Tyvärr höll inte studioversionen som släpptes senare samma klass.

Förväntningar inför 2012:

            Många…..nya plattor med hjältar som KISS, Van Halen, Black Sabbath, Judas Priest,  

            Accept, Rush, Final Frontier med flera. Ser ut att bli ett starkt musikår!!

            Heavy Metal never dies!

Hans-Åke Höber

1. Vince Mendoza ”Nights on earth”

Mendoza är kompositör, arrangör och musiker som går under etiketten jazz, men låt er inte förskräckas. Jag läste om plattan i Mojo och tog den på chans. Sedan dess har den rullat och blivit ett soundtrack till mitt dagliga jobbpendlande. Välarrangerad, smakfull, oförutsägbar musik som känns omedelbart lättillgänglig men ändå säregen och nyfiken. Årets musikkompott.

2. Proto-Kaw  ”Forth”

Kerry Livgren fortsätter att ge oss kraftfull hårdrock med progressiva tendenser, mixat med tillbakalutade spår som gungar och smeker. Årets Kansas.

3. Yes ”Fly from here”

Det var längesedan något i sanning nytt material presenterades av progikonerna. Även om ”Fly from here” inte är i närheten av de musikaliska chockvågor albumen från 70-talet innebar, så ska farbröderna i Yes ha en guldstjärna för en snygg samling låtar där det emellanåt gnistrar av glädjen att ha skapat något nytt. Trots att vi varken har Wakeman eller Anderson i truppen. Eller kanske just därför? Årets nytändning.

4. Jakszyk, Fripp & Collins ”A scarcity of miracles”

Jakko Jakszyk går från klarhet till klarhet och har under ett antal år byggt upp en värdig parallellvärld till King Crimsons sjuttitalspeak. När han nu får med sig Mel Collins och Robert Fripp och tar med sig dem från sin ökenvandring tillbaka till Crimsons rötter är saken klar. Årets King Crimson.

5. Jan Akkerman ”Minor details”

Han är ojämn som få, men med omisskännligt gitarrspel. I år slår Akkerman till med en fokuserad platta som håller rakt igenom. Minor details ger oss dessutom snygga kompositioner, vackra melodier och ett dynamiskt band fritt från trummaskiner. Årets Focus.

6. Warren Haynes ”Man in motion”

Haynes har befriat sig från jamträsket där Gov´t Mule vandrat vilse emellanåt. Han har också släppt de traditionsbärande bojorna från Allman brothers och koncentrerat sig på en själfull, svängig brygd med starka låtar och fokuserade arrangemang. Årets uppryckning.

7. Wasa Express ”OS 2032”

Min favorit från artrockkvällen på Musikens hus i början på året. Skivan ger oss melodiös sjuttitalsprog med melodier och gitarrspel från samma himmel som Latimer, Akkerman och Stolt bebor. Och på trummor Årets Åke.

8. Jayhawks ”Mockingbird time”

Jayhawks klassas ofta som countryrock, men jag hör starkast ekon från all den ljuvliga popmusik med fria tyglar som exploderade i slutet av 60-talet, med Lennon och McCartney i spetsen. Bandets amerikanska rötter suger också näring från Buffalo Springfield och The Byrds. Årets Beatles.

9. Opeth ”Heritage”

Även om det finns lite smådjävlar kvar i texterna så lämnar Åkerfeldt och gänget dödsrosslandet definitivt och ger oss en murrig, sjuttitalsinspirerad platta med mycket dynamik och spänning. Jan Johanssons ande svävar över de folkloristiska partierna. Årets äntligen.

10. The Union ”Sirens song”

Peter Shoulder från Winterville och Luke Morley från Thunder bildar en union och kom förra året med en sanslöst bra debut. Årets platta ”Sirens song” är nästan lika stark. Tunga, bluesbaserade riff, passionerad sång, snygga akustiska passager och framförallt starka låtar med känsla för goda melodier. Årets Zeppelin.

Daniel Reichberg

Årets konsert: Det är egentligen taskigt mot alla andra, men när Roger Waters dyker upp i Globen med det totala "The Wall"-konceptet, då upphör all konkurrens. Flygkrasch, svävande gris, massiva ljusspel, laser, projektioner, fyrverkerier och en hel jävla mur som byggs och raseras....men det hade faktiskt räckt med musiken. Detta fantastiska dubbelalbum framfört så oerhört vackert hade varit värt en dyr biljett helt på egen hand.

Årets sämsta konsert: Egentligen var väl konserten inte värdelös, men när Whitesnake begick självmord på Sweden Rock först genom sina bedrövliga ensamsolon och sedan genom att inte nyttja mästargästerna Marsden och Vandenberg till fullo, då tappade Coverdale glorian. 

Årets upptäckt: Jag är helt knockad av finnarna i Von Hertzen Brothers. En sådan nybyggaranda och upptäckarvilja, detta trots att influenserna tyckas ligga åtminstone ett par årtionden bakom oss. Just det ja, glöm inte svänget!

Årets projekt: Jag har fått höra brottstycken av klimatprojektet Crime of the Century, skrivet av Tomas Bodin och Hasse Fröberg. Rockigt, stort, 70-taligt, men med en modern twist. Synd att plattan inte hann ut i år.

Årets gästframträdande: Naturligtvis Daniel Reichberg on stage with Magic Pie i Göteborg!

Årets box: Antalet påkostade snyggingar slog rekord under 2011, då Whitesnake "Box o' Snakes", The Who "Quadrophenia" och de två "Immersion"-boxarna med Pink Floyd kämpade om guldet, med alla sina bonusdiskar, böcker, DVD:er och allehanda attiraljer (till och med spelkulor i Floyd-lådorna!). Vinnaren är likafullt Jethro Tull "Aqualung", vilken tar hem medaljen tack vare sin mysgigantoida paketering à la gamla tiders räfflade operaboxar, sin varma Steven Wilson-mix och inte minst att ursprungsformatet - alltså vinyl - ingår.

Årets bok (musik): "The Man Who Sold the World" - Peter Doggett går igenom ett expanderat 1970-tals David Bowie låt för låt; närmast sexuellt för nörden (=jag).

Årets bok (ej musik): Svenska översättningen av Dimitri Gluchovskij "Metro 2034", där vi upplever fortsatta äventyr i Moskvas tunnelbana, 15 år efter apokalypsen.

Årets låt: "Gloria" - Von Hertzen Brothers. Som om inte den gripande sången, de lyriskt vackra melodierna och alla de pittoreska detaljerna räckte - nej dessutom får vi ett krossarmellanspel på dragspel! 

Årets tidning: Sweden Rock Magazines specialnummer om Ronnie James Dio. Ska en människa behöva dö för att få en så innerlig och genuint grundlig genomgång?

Jag jävig? Nej - jag var INTE med och skrev!

Årets mest överskattade: När den väl släpptes, 44 år efter planerna, visade sig Beach Boys "Smile" vara tre fantastiska låtar och drösvis med utfyllnad. Välljudande från början till slut visserligen, men långt ifrån värdig alla de euforiska applåder den ådragit sig. Jag får intryck av att alla de som längtat efter skivan så länge nu var "tvungna" att älska den. De tre ordentliga låtarna "Heroes and Villians", "Surfs Up" och "Good Vibrations" är emellertid värda alla tänkbara lovord.

Årets mest underskattade: Ett ofta malande riffande; i många fall bland det allra bästa bandet gjort på årtionden. Till detta talade stycken av extra suggestiv, ofta grotesk karaktär - "Lulu" av Lou Reed och Metallica krävde hyllningar från media, men till min stora förvåning sågades den jäms med fotknölarna i stora delar av pressen. Nåväl, Classic Rock, Uncut och Mojo fattade iallafall.

Förhoppning inför 2012 (tänkbar): Att Flower Kings vaknar till liv igen.

Förhoppning inför 2012 (hyfsat tänkbar): Att Van Halen äntligen återvänder till våra trakter.

Förhoppning inför 2012 (inte särskilt tänkbar): Att klassiska femmanna-Genesis återförenas.

Nyårslöfte: Skriva en låt i månaden.

...åsså album tio-i-topp:


1. Magic Pie - The Suffering Joy
Lite tyngre, lite mörkare. Dock med den livsbejakande äventyrsprogen intakt. Norges största söner tar guldet precis som de gjorde med "Motions of Desire". Vilken denna imposanta skiva är nästan lika lysande som.

2. Status Quo - Quid Pro Quo
Jag är mållös över hur energiskt och finurligt gubbsen rockar ännu in i denna dag. Lysande låtar också. Francis Rossi bättre än någonsin tidigare på gitarr.

3. Von Hertzen Brothers - Stars Aligned
Årets smash. Makalös energi, melodikänsla, uppfinnarlusta, sångarglädje. Jag är överväldigad. Och stolt halvfinne.

5. Yes - Fly from Here
Kanske fusk att halva skivan är skriven för 30 år sedan? Skit samma - det är nu musiken spelats in, och den känns enormt pigg och uppmuntrande.

5. Pain of Salvation - Road Salt 2
Sakta men säkert har den hunnit ikapp del ett. Tillsammans är de juvelen i Salvation-kronan. Från fransk chanson till ilsk hårdrock - här är det låtskrivandet som kommer i första hand.

6. Agents of Mercy - The Black Forest
Det dröjde 36 år av proffskarriär innan Roine Stolt gav oss det obligatoriska konceptalbumet. Tack för att det till sist kom!

7. Anthrax - Worship Music
Det hade jag aldrig trott, att Anthrax av idag kunde vara så här bra. Eller har de varit kanon hela vägen, men att det märks först nu tack vare sångaren Joey Belladonnas triumfatoriska återvändo?

8. Opeth - Heritage
Tack, käre Mikael Åkerfeldt för att du till sist släppte progkranen på full explosion. Och ännu mer tack för att du slutade larva dig med en massa growl! Hoppas du fortsätter så här.

9. Steve Hackett - Beyond the Shrouded Horizon
Beslöjat. Mystiskt. Vansinnigt varierat. Och melodier som borrar sig rakt in i halsgropen.

10. White Denim - D
"Southern prog" kallar de sin musik, och nog finns där flera uns sanning. Men jag föredrar deras mer britpsykedeliska nummer, hur mycket texaner de än är.

Ulf Classon

2011 har varit ett märkligt år, känns det som i alla fall. Dels såg jag mindre konserter än vanligt och dels besökte jag mycket färre festivaler än vad jag brukar men ändå känner jag mig nöjd med konsertåret som helhet. Skivåret har inte imponerat på mig även om det kommit en hel del bra album. Men samtidigt har det nog varit ett av de svåraste åren någonsin att sätta ihop en lista över de tjugo bästa plattorna från det gångna året. Känslan som ligger i kroppen är i alla fall att det var ett mellanår inom musiken för min del men med facit i hand så var det ju ett kanonår – skumt det där. Hur som helst så tror jag att jag låter min lista och andra diverse utmärkelser tala för sig själva istället…


De bästa albumen år 2011

1. Bullet – Highway Pirates

Detta album kan även få pris för årets växtvärk. Att jag gillade skivan redan när den kom är ingen hemlighet men att den skulle växa till sig och sluta som etta hade jag aldrig kunnat tro. Men det är egentligen inte så konstigt då den innehåller det mesta jag vill ha inom hårdrock. Här finns de feta svängiga riffen, de tuffa allsångsvänliga refrängerna och kort och gott ett jävla ös. Att man under lyssningens gång finner referenspunkter till både AC/DC och Judas Priest som till Saxon och Accept spelar ingen roll för dessa härliga smålänningar är inga kopior. Dom är Bullet och dom står oerhört stabilt på egna ben vilket ”Highway Pirates” visar tydligt. I min recension på skivan så skrev jag att jag saknade de riktiga hitsen men även på den fronten har det vuxit till sig och får jag inte tillexempel titelspåret, ”Stay Wild” och ”Citylights” när jag ser bandet live numera så blir jag besviken.
Bästa låt: ”Highway Pirates”

2. Joe Bonamassa – Dust Bowl

Herr Bonamassa och hans magiska gitarrspel är nog den skiva som låg flest veckor på förstaplatsen på denna lista. Men bara för att ”Dust Bowl” blev omåkt av motorvägspiraterna i Bullet i sista stund så betyder inte det att skivan har blivit sämre. Nej tvärtom, den är magisk! Sånär som på ett par bluesstandards som utfyllnad så fyller Bonamassa albumet med sitt själsfulla gitarrspel samt varma röst och allt håller ypperlig kvalité. Bluesrock blir knappast bättre än så här och frågan är om Joe Bonamassa någonsin har varit bättre på ett helt album?
Bästa låt: ”Slow Train”

3. Foo Fighters – Wasting Light

Att se ett av mina absoluta favoritband så här ”långt” ner på listan är faktiskt lite beklämmande. Speciellt när dom har släppt en så grym platta som ”Wasting Light”. Men konkurrensen är mördande och det får man finns sig i. Vad som finns på detta album är dock inget mindre än fullständigt briljant rockmusik med löjligt medryckande refränger och snuskigt snygga melodier. Dave Grohl och kompani kan helt enkelt inte misslyckas.
Bästa låt: ”Alandria”

4. Chickenfoot – III

Hur följer man upp tidernas kanske bästa rockplatta? Svaret är enkelt – det går inte! Men Chickenfoot väljer att hoppa över den svåra uppföljaren och går istället direkt på sitt tredje album. När man hör resultatet så är det faktiskt ganska logiskt för det är ett mer varierat och utmanande Chickenfoot vi får ta del av. Tyvärr har det härliga rock’n’roll-öset fått stryka lite på foten för några fler lugnare låtar men kvalitén är ändå högre än hos de flesta andra. En värdig uppföljare men mina förväntningar var nog allt för högt ställda tyvärr.
Bästa låt: ”Up Next”

5. Chillihounds – Shake Your Skull

Redan i min recension på denna skiva så pratade jag om en utmanare till titeln om årets album och göteborgarna var länge med i diskussionerna. Nu nådde det inte ända fram men intrycket att detta är en underbart svängig och bluesdoftande riffrockplatta kvarstår. Band som AC/DC, Bonafide, Ted Nuget och The Cult tog jag upp då för att beskriva härligheten men ”Shake Your Skull” har mognat med tiden och skaffat sig en egen identitet.
Bästa låt: ”No Vacation”

6. Krux – III: He Who Sleeps Amongst the Stars

Att Leif Edling är bland de bästa på att knåpa ihop doom av världsklass borde alla veta och när han med kompisarna i Krux serverar den så här svängig, tung och varierad så är det lätt att inse varför. Bandets tredje alster kändes till en början som det mest svårforcerade hittills men efter en rejäl hårdlyssning så känns nu ”He Who Sleeps Amongst the Stars” som bandets rockigaste och mest lättillgängliga platta så här långt. Men med det sagt så betyder inte det att detta är en glättig historia som skvalradion kommer att hårdplugga. Nej då, det är fortfarande tungt och mörkt och är definitivt inget för den svaghjärtade.
Bästa låt: ”Prince Azaar and the Invisible Pagoda”

7. Saxon – Call to Arms

Englands bästa heavy metal-band fortsätter att imponera med ett album som inte bara kravlar sig fast vid bandets nutida sound utan även knyter an till fornstora dagar. Här finns något för alla fans oavsett vilken tidsålder man gillar med bandet. Det är dock det åttiotalsosande materialet som dominerar detta album och hade det inte varit för några lite svagare spår så hade detta album slagits om förstaplatsen. Men då albumet fortfarande tycks växa med tiden så utesluter jag inte att denna lista kan komma att revideras rejält om några år.
Bästa låt: ”Hammer of the Gods”

8. Vallenfyre – A Fragile King

Länge såg det ut som att detta engelska gäng skulle ro hem titeln men trots att detta är ett helt makalöst bra death metal album så räckte det inte ända fram. Musik blir inte mycket ondare än så här i mina öron och valet att låta som om Entombed spelat in en Black Sabbath-platta är fullständigt lysande. Blytunga riff och sköna taktbyten tillsammans med en snyggt skitig ljudbild gör detta till ett band jag kommer att följa noga i framtiden.
Bästa låt: ”Desecration”

9. Black Country Communion – Black Country Communion 2

Supergruppen Black Country Communion med Glenn Hughes och Joe Bonamassa i spetsen smider medan järnet är varmt och är alltså redan nu här med sitt andra album. Konceptet är det samma som på debuten där rötterna är djupt förankrade i Deep Purple och Led Zeppelins sjuttiotal. Det jag tycker dom har gjort bättre denna gång är att ljudbilden är klart luftigare och de starka låtarna är starkare. Däremot så snubblar dom längre bort från en egen gemensam identitet då en del av materialet ibland drar lite för mycket åt Glenn Hughes solokarriär. Men trots allt så är detta ett kalasalbum för alla oss som älskar sjuttiotalsrock.
Bästa låt: ”Smokestack Woman”

10. The Treatment – This Might Hurt

Kollega Paananen introducerade detta härliga gäng för mig och jag fastnade direkt. Dessa osnutna engelska rockslynglar sparkar rent ut sagt röv med sin ungdomliga entusiasm. Det är riffigt, medryckande och uppiggande att lyssna på ”This Might Hurt” och det kära läsare borde ni nu ha lärt er att det räcker gott för mig.
Bästa låt: ”The Doctor”

11. Thalamus – Subterfuge

Med uppenbara influenser som Black Sabbath, Deep Purple och Uriah Heep så vet Borlänges bästa vad dom vill lira. Med funk, blues och psykedeliska tongångar så skaffar dom sig en egen identitet. Men det är det virvlande hammondspelet som sätter tonen för hela skivan och gör att det blir så njutbart. Här finns massa gott för en retrorockälskare att ta till sig men det tog tid för skivans alla ingredienser att hitta fram till smaklökarna men när man väl fått smak för Thalamus så är det svårt att avstå.
Bästa låt: ”When Goblins Cheer”

12. Warren Haynes – Man in Motion

Detta är en av årets största överraskningar för egen del. Gov't Mule-gitarristen bjuder in till ett själsfullt och medryckande soulrocksväng med blueskänsla på detta soloalbum. Det är den varma känslan samt det helt makalösa gitarrspelet som ger skivan dess prägel medan det starka låtmaterialet ger ”Man in Motion” en given plats på denna lista.
Bästa låt: ”Man in Motion”

13. The Answer – Revival

De nordirländska gossarna har under en evighetslång turné som förband till AC/DC vuxit upp och därmed har den ungdomliga entusiasmen polerats bort på bandets senaste verk. Men även om jag saknar det lite ruffigare och opolerade så är nya ”Revival” en uppvisning i hur snygg rock med sjuttiotalsrötter skall låta. Starka riff, starka refränger och snygga melodier – det räcker så. Hade bara materialet varit snäppet vassar i helhet samt lite mer varierat så hade en placering längre upp varit garanterad.
Bästa låt: ”Waste Your Tears”

14. Ponamero Sundown – Rodeo Eléctrica

“Rodeo Eléctrica” smakar mumma för oss som uppskattar vår fuzziga stonerrock varierad, svängig, flummig och med rötterna från sjuttiotalet väl synliga. Hitsen saknas men det är dock helheten som gör detta album till ett av årets bästa och gillar man en kombination av Kyuss, Truckfighters och Fu Manchu så borde även detta album tilltala.
Bästa låt: ”Evil Wand”

15. Graveyard – Hisingen Blues

Jag avgudade Graveyards debut och borde rimligtvis göra så även med denna uppföljare. Avguda är dock inget ord jag vill ta till när det kommer till ”Hisingen Blues” men likt förbenat är det ett oerhört starkt album fyllt med flummig sjuttiotalsrock som bara dessa göteborgare kan spela. Deras framgångar är väl förtjänta men jag saknar det lite mer fritänkande materialet som präglade debuten då det nu på detta alster känns aningen för kompakt i längden.
Bästa låt: ”The Siren”

16. Kevin Ridley – Flying in the Face of Logic

Jag ville, men kunde inte, sätta ett högt betyg på Kevin Ridleys första soloalbum då det förekom några allt för svaga låtar. Men något har ändå etsats sig kvar i mitt minne och jag återkommer ofta till detta lilla folkrockmästerverk. Tyvärr är det väl så att de dåliga låtarna fortfarande är dåliga men de låtar som behövde lite tid på sig att växa har också gjort så vilket hjälper helhetsintrycket på traven. Jag kan inte sätta tummen på det men det är något med ”Flying in the Face of Logic” som tilltalar mig väldigt mycket. Vem vet? Om några år kanske denna ”låga” placering känns som ett hån mot albumet?
Bästa låt: ”Good Intentions (A Young Man’s Tale)”

17. Magnum – The Visitation

Pomprockens mästare är tillbaka i stor stil med en skiva som bör tilltala alla som vill ha sin hårdrock pampig, melodiös och välsvarvad. Trots att skivan tuffar på i ett makligt mellantempo hela tiden så blir det aldrig långtråkigt. Det tack vare ett antal låtar som kan vara de bästa som bandet har knåpat ihop sedan glansdagarna.
Bästa låt: ”Doors to Nowhere”

18. Crowbar – Sever the Wicked Hand

Tung, tyngre, Crowbar! Vad mer behöver man säga om dessa kungar inom sludgemetal? Deras tunga, malande men ändå varierade New Orleans-metal passar mig perfekt då jag är en riffnörd och är det något herr Windstein kan så är det att riffa! Detta kanske inte är för alla men har man väl lärt sig att älska detta, världens tyngsta band, så finns här mycket fantastisk musik att upptäcka.
Bästa låt: ”The Cemetary Angels”

19. Krisiun – The Great Execution

Med ett mer organiskt och varmare ljud och ett material som är klart mer varierat än tidigare så imponerar dessa brassar på mig. Det är inte längre full fart rakt in i kaklet som tidigare utan deras death metal består numera istället av extrema tempoväxlingar, sylvassa riff, blytunga riff och blixtrande blastbeats i en furiös symbios med varandra. Dock kvarstår intensiteten och det råa mangel som bandet har gjort sig kända med. Detta är extremmangel av bästa sort även om låtarna har en tendens att bli för långa.
Bästa låt: ”Blood of Lions”

20. Doomdogs – Unleash the Truth

Med slö och go doom men med svängig och skön sjuttotialsrock så får Doomdogs det att svänga tungt och härligt och med skrovlig sång så blir det ibland även argt och hotfullt. ”Unleash the Truth” har kapacitet att både utvecklas och klättra på listan för det är så mycket musik här så det tar nog ett år eller mer innan allt börjar sätta sig.
Bästa låt: ”Eye For an Eye”

21. Status Quo – Quid Pro Quo

Jag vet att en normal lista borde stanna vid fem, tio eller tjugo album. Men jag fick upp ögonen (och öronen) för Status Quos senaste album när listan var spikad och jag kan inte välja bort någon skiva som det är just nu men jag känner på mig att ”Quid Pro Quo” kan bli en riktig listraket! Därför tog jag mig friheten att peta in ytterligare en skiva på listan trots att det är emot mina principer. ”Quid Pro Quo” är inget annat än bandets starkaste album på många, många år. Jag trodde det inte var sant när de gamla gubbarna drog igång ett energiskt boggiesväng där dom ständigt hittar nya vägar att uttrycka sig. Vi får starka låtar, ett piggt gitarrlir och medryckande melodier på ett sätt jag inte trodde detta band var kapabelt till längre. Jag fick som sagt lyssnat på detta album allt för sent och när listan revideras om ett år eller två så lär ”Quid Pro Quo” ha klättrat rejält skulle jag tro.
Bästa låt: ”Frozen Hero”

Årets bubblare (ett urval i bokstavsordning):
Amon Amarth – Surtur Rising – Våra svenska vikingdödsmetallare förnekar sig inte…
Backdraft – This Heaven Goes to Eleven – Hade förväntat mig mer än ändå godkänt…
Black Spiders – Sons of the North – Kan bli nästa retrorockgenombrott…
D-A-D – Dic.Nii.Lan.Daft.Erd.Ark – Danskarna rockar på som vanligt…
Doogie White – As Yet Untitled – Mer AC/DC-gung hade lyft ett annars stabilt album…
Dropkick Murphys – Going Out in Style – Bostons finest håller stilen…
Electric Boys – And Them Boys Done Swang – Mer än väl en värdig comeback…
Glyder – Backroads to Byzantium – Ojämn men ganska bra comeback…
Hatesphere – Great Bludgeoning – Perfekt nu när The Haunted är på dekis…
Johnfish Sparkle – Flow – Intressant Black Crowes-avart
Legion of the Damned – Descent into Chaos – Ohyggligt elakt…
Leslie West – Unusual Suspects – Gubbrock av finaste snitt…
Lock-Up – Necropolis Transparent – Infernalist mangel utan nåd…
Lonely Kamel – Dust Devil – Ohelig trekant med Clutch, Mustasch och Monster Magnet…
Michael Schenker – Temple of Rock – Mycket Skum Gubbe riffar på…
M.ill.ion – Sane & Insanity – Sveriges bästa melodiska hårdrock…
Mortal Sin – Psychology of Death – Från Australien kommer årets bästa thrashplatta!
Märvel – Warhawks of War – The Hellacopters arvtagare?
Onslaught - Sounds of Violence – Bra och elak brittisk thrash…
Rival Sons – Pressure & Time – Nästa band att försöka axla Led Zeppelins mantel…
The Rotted – Ad Nauseam – Punkig dödsmetall kan aldrig vara fel…
Seventy Seven – High Decibels – Lite väl mycket kopia för att det skall bli riktigt bra…
Sideburn – Jail – Det är inte bara Krokus som kan lira boogierock i Schweiz…
Three Seasons – Life's Road – Upplyftande retrorock…
U.D.O. – Rev-Raptor – En liten besvikelse men ändå godkänd…
Uriah Heep – Into the Wild – Wake the Sleeper blev för svår att följa upp…
Whitesnake – Forevermore – Den vita ormen fortsätter att övertyga…
Vomitory – Opus Mortis VIII – Det svenska stålet biter…


Och årets andra priser går till…

Årets Jäv: Dött lopp…
Jag vill även passa på att ge lite utrymme till tre band vars skivor jag verkligen gillar skarpt men som på grund av jäv inte får plats på topplistan. Jag känner antingen en eller flera personer i dessa band allt för väl för att jag skall ta med dom på listan. Jag har tidigare recenserat och tyck till om kompisars musik men det känns aldrig bra. Antingen får man skit för att man sågar plattan eller så är det ingen som tror på en då betyget är för högt. Så utan inbördes ranking så utnämner jag följande band och dess album till något som ni är skyldiga till att kolla upp om ni inte redan har gjort det:

Cult of the Fox – A Vow Of Vengeance – True heavy metal…
Egonaut – Electric – Bastardrock…
Lake of Tears – Illwill – Goththrash…

Årets överraskning: Soundgarden till Sweden Rock Festival
Jag trodde ju aldrig i min vildaste fantasi att ett av de stora grungebanden skulle bokas till Sweden Rock Festival. En festival som väldigt tydligt pekat ut riktlinjerna för vad som passar in i konceptet och inte. Nu är Seattlebandet ganska nyligen återförenat och det är ju i och för sig någon som bör tilltala just Sweden Rock men varför har då tillexempel inte Alice in Chains fått chansen på Sveriges största rockfestival? Oavsett så är det en oerhört positiv bokning och som det stora Chris Cornell-fan jag är så är detta ju en av sommarens viktigaste spelningar att bevittna.

Årets nykomling: The Treatment
Okay för att Vallenfyre kom före på listan över årets bästa album men bandets medlemmar är ju lastgamla i branschen i jämförelse med sina brittiska kollegor i The Treatment så i detta fall var det enkelt att utse årets nykomling. Bandet bildades 2008 och jag skulle tro att medlemmarnas snittålder ligger någonstans runt tiden då man kan börja skönja små fjun på ett mer känsligt litet ställe. Men med ungdomlig entusiasm så levererar dom mogen men osnuten rock’n’roll på debuten ”This Might Hurt” och framtiden ligger vidöppen för detta grymt svängiga gäng.

Årets låt: Good Intentions (A Young Man’s Tale) av och med Kevin Ridley
Denna låt bjuder på oerhört snygga melodier och ett skönt gungande sväng. Men som om inte det vore nog så får vi starka sångarrangemang i refrängen och det är nästan så jag blir hypnotiserad när jag hör det. Kevin Ridley har med “Good Intentions (A Young Man’s Tale)” skapat den låt som jag har visslat på överlägset flest gånger detta år.
Utmanarna var många men värda att nämnas är Powerwolf och deras ”Sanctified with Dynamite”, Status Quo med ”Frozen Hero” samt The Treatments ”The Doctor” bland annat.

Årets AC/DC-substitut: Bullet
Om det enbart är något AC/DC-liknande musik jag är ute efter så åker spanska Seventy Seven på. Problemet är bara att dom låter allt för mycket som Bon Scott-eran så det känns mer som ett tributband även om grabbarna svänger väldigt bra. Nej vill jag ha en ordentligt AC/DC-kick så får det bli Bullet. Okay dom är inte ett AC/DC-osande pubrockband men dom har ändå en hel del beståndsdelar som kan tilltala ett AC/DC-fan och faktum är att vill jag ha en skön kick så är ”Highway Pirates” överlägset effektivast just nu.

Årets besvikelse: The Haunted – Unseen
Både Machine Heads intetsägande ”Unto the Locust” och Black Stone Cherrys förvandling till Nickelback skulle utan tvekan knipa detta pris om det inte vore för en totalbesvikelse. Att mina förväntningar på The Haunteds nya platta var högt ställda är inte så konstigt då det är mitt favoritband plus att förra skivan var förbannat bra! Men så kommer ”Unseen” och jag undrar var som har hänt. Har bandet drabbats av kollektiv härdsmälta och fått för sig att dom skall börja konkurrera med In Flames och andra horribelt dåliga radiometalakter eller? Okay för att band utvecklas men detta är ju löjligt! Här finns exakt 55 sekunder av det som gör att älskar bandet och resten är en intetsägande sörja. Det värsta är att albumet har hyllats av allt för många tunga publikationer. Men det är väl i och för sig ett bevis på hur illa ställt det är med journalistiken på de stora blaskorna idag. ”Unseen” hade kunnat vara bra om det funnits någon form av låtidéer men inte ens låtarna håller ju måttet. Nåväl, jag har flera gånger idiotförklarats för att jag totalsågar detta album men vem är den största idiot? Den som följer strömmen och gillar det som alla andra gillar eller den som inser fakta och har en egen åsikt?

Årets kraschlandning: Lou Reed & Metallica – Lulu
Jag var övertygad om att Morbid Angel och deras ”nyskapande” technodödsmetal i form av ”Illud Divinum Insanus” eller The Haunteds anskrämliga ”Unseen” skulle ta hem den här kategorin överlägset. Men det visade sig att dom skulle få tuff konkurrens av Korn och deras dubstepmetalplatta ”The Path of Totality” som är rent ut sagt outhärdlig. Men så tog jag mig äntligen mod till att lyssna på samarbetet mellan Metallica och Lou Reed. Mina förhoppningar på förhand var lågt ställda på grund av förhandsrapporterna men visst fanns det något som kittlade med tanken att kombinera Metallicas hårdhet med Lou Reeds skumhet. Men nej, det enda dom har lyckats med är att en skiva full med nonsensmusik som inte säger mig någonting överhuvudtaget. Ni som har hört skivan förstår vad jag menar. Frågan är bara hur många som vet vad James Hetfield menar när han sjunger ”I am the table”?

Årets konsert: Danzig på Getaway Rock Festival i Gävle
Recensionerna i de stora blaskorna efter konserten handlade mer om Glenn Danzigs humör, begynnande flint och tilltagna rondör. Vad det egentligen skulle ha handlat om var hur ilskan mot scenpersonalen kanaliserades via sången och musiken ut till oss i publiken. Allt var långt ifrån perfekt denna sommardag uppe i Gävle men sicken magi han bjöd på den gode Danzig. Jag sveptes in i ett euforiskt tillstånd och fasen vet om det inte till och med kom en liten tår i ögonvrån när balladen ”Thirteen” spelades. Men det är inte bara Glenns glödande framträdande som gör detta till ett av de starkaste konsertminnena i mitt liv. Nej det oerhört spänstiga och välkomponerade bandet med Prongs gitarrist Tommy Victor i spetsen levererar hitsen strålande och var duktiga på att ducka för Glenns ilskna attacker på omgivningen. Tillsammans levererade dom allihopa en konsert som kommer att leva kvar i mitten för all tid framöver.

Årets krutgubbe: Glenn Danzig
Jag missade tyvärr både Udo Dirkschneider och Biff Byford när dom gästade Sverige med respektive band. Men jag såg en spänstig Alice Cooper och Lemmy Kilmister visade tåga som kämpade mot en försvunnen röst men ingen av dom visade tyvärr det där lilla extra för att vinna detta prestigefyllda pris. Nej priset går istället till Glenn Danzig som i år får inristat ”dynamitgubbe” istället för ”krutgubbe” på statyetten tack vare hans explosiva framträdande på Getaway i somras. Som ni kanske läste här ovanför angående årets konsert så var han fly förbannad på det mesta man han vände ilskan till något positivt, förmodligen utan att veta om det själv, och forcerade fram likt en sprängfylld och tickande kruttunna.

Årets Blu-ray: Lemmy – 49% Motherfucker, 51% Son of a Bitch
Här var konkurrensen mördande men samtidigt väldig självklar. AC/DCs konsert från River Plate var i och för en liten besvikelse men så väl Black Country Communion och Foo Fighters som Rush och Europe har alla släppt kalasfina blurays för att nämna några. Men dokumentären om och med Lemmy från Motörhead är en så själklar vinnare att det är löjligt. Samtidigt som man får en inblick inte bara i Lemmys privatliv och hans mytomspunna lägenhet så är det både en rolig och en lite sorglig bild av den legendariske rockikonen man får. Är man det minsta intresserad rock’n’roll så är denna dokumentär ett måste att ha i samlingen.

Årets livealbum: Siena Root - Root Jam
Att imponera på mig med en liveskiva nuförtiden är inte lätt då det idag är DVD eller Bluray som gäller för undertecknad. Men så kom stockholmskollektivet i Siena Root och ställde allt på ända med sin skiva ”Root Jam”. Vi bjuds på tung sjuttiotalsrock, psykedelisk, nästan flummigt, sextiotal tillsammans med bland annat indiska tongångar, fiolspel och bandets patenterade jam- och soloutflykter. Jag kan orera i evigheter om detta sköna band och dess nya livealbum men nöjer mig med att konstatera att Siena Root kommer till sin rätt i liveformatet.

Årets festival: Heabangers Open Air
Det blev inte så många festivaler för min del det gångna året. Jag besökte inte ens Sweden Rock Festival för första gången efter tolv raka år. Men Getaway i Gävle ärade jag med ett besök och trots att det inte var lika mysigt som året dessförinnan så var det ändå klart godkänt. Men vinnaren blev utan tvekan Heabangers Open Air i Tyskland. Det var mitt första besök på festivalen som kallas ”The world’s largest garden party” och den sloganen stämde in i minsta detalj! Festivalområdet var i en arrangörens trädgård! Ölserveringen var på hans veranda! Ändå var det tillräckligt mycket besökare för att det skulle kännas som en riktig festival. Just det faktum att besökarantalet var av det lägre slaget, att mysighetsfaktorn var hundraprocentig samt att de man campade med var supersköna dårar gjorde detta till en av de roligaste festivalupplevelserna jag någonsin haft. De största musikaliska ögonblicken för min del var band som Slough Feg, Circle II Circle och coverbandet Bon Scott och tillsammans med allt det andra så blev detta ett oförglömligt minne.

Förhoppningar inför 2012:
Faktum är att jag inte har så stor koll på vad som komma skall under nästa år så vart jag skall lägga mina största förhoppningar vet jag inte. Att jag ser fram emot att återvända till Sweden Rock Festival efter ett års uppehåll är en underdrift. Redan nu blir jag som ett lyckligt litet barn så fort jag tänker på att återigen få beträda det klassiska festivalområdet. Om jag sen klamrar mig fast vid Sweden Rock-konceptet så hoppas och tror jag att deras kryssning i mars skall föräras ett besök av undertecknad. Det var länge sedan jag åkte rockbåt nu och då bland annat Krux står för underhållningen så finns det liksom inget att tveka på.
På skivfronten så kommer det en mängd spännande släpp med främst Testament, Naglfar, Unleashed, Rush, UFO, Soundgarden och Biohazard i främsta ledet. Men sen är det en radda av spännande släpp och de är alldeles för många för att ta upp här. Men jag skulle vilja trycka lite extra för kommande musik med bandet Unisonic som består av bland annat Kai Hansen och Michael Kiske! Det första smakprovet lovar gott och mästervokalisten Kiske är tillbaka på allvar!
Sen vet man ju aldrig om det dyker upp plattor med gamla dinosaurier som Deep Purple, ZZ Top och Black Sabbath tillexempel. De sistnämnda har ju sagt att det skall komma en ny platta men det tror jag på när jag ser det. Ett annat gammalt urtidsband som pratat om att det kanske skall spelas in ett nytt album är ju AC/DC men det tror jag på den dagen då jag har skivan i hand. Vi AC/DC-fans är ganska luttrade vid det här laget.
Hur som helst så hoppas jag 2012 blir ett år fyllt av positiva musikaliska nyheter och en lång varm sommar så festivalerna blir lyckade för min och alla andras skull!

Jukka Paananen

Jaså, det har redan gått ett år? Okej, vad hände i min musikvärld då? För att göra en genrebunden sammanfattning av mina lyssningsäventyr under 2011:

Bluesen hör till de ursprungliga musikaliska uttrycksformerna och frodas alltjämt, mycket tack vare en sanslös classic rock-revival. Kanske kan det vara en tröst i dessa tider då hårdrockens stilbildare börjar åldras och rent av går bort? Att det är möjligt beror på musiker som förvaltar ett arv och sätter både sin egen och sin tids prägel på det.

1)      Joe Bonamassa – Dust bowl

2)      Warren Haynes – Man in motion

3)      Eric Gales – Transformation

4)      Leslie West – Unusual suspects

5)      Beth Hart/Joe Bonamassa – Don´t explain

Bonamassa är inte bara produktiv, han har till råga på allt en ohyggligt hög lägstanivå. Han hör redan till bluesens stora gitarrister men gör allt djupare intryck även i rock- och soulkretsar vilket hans verk med Black Country Communion och Beth Hart intygar. Dust bowl är en smältdegel av blues, rock och soul – lyssna till exempel på hans tolkning av Freeklassikern ”Heartbreaker” så känner du hans storhet. Haynes, Gales och West är alla gamla i gården och samtliga slår under året till med förbluffande vitalitet. Transformation och Unusual suspects är tunga uppvisningar i rockbluesgitarr medan Man in motion och Don´t explain är intagande soulbluesupplevelser med sången i fokus.

Classic rock säljer, det räcker med att titta på bästsäljande musiktidskrifter och arenaevenemang. Och en av de största musikrubrikerna år 2011? Black Sabbath återförenas i sin ursprungliga sättning. Varför? Jo, folk bryr sig fortfarande och uppenbarligen skapas det alltjämt kvalitetsmusik i en genre där klassiker skapats i drygt 40 år. Det bästa exemplet är ett annat veterangäng från Birmingham.

1)      Magnum – The visitation

2)      Chickenfoot – III

3)      Rival Sons – Pressure & time

4)      Treatment – This might hurt

5)      Whitesnake – Forevermore

The visitation är årets album alla kategorier. Det är också Magnums finaste verk sedan deras urstarka åttiotal. Musiken är rent av så pass äventyrlig att jag funderade på att inkludera den i min proglista, vilket borde säga en del om albumets karaktär – köp det! Chickenfoot satsade hårt på att vidga och fördjupa sin livsbejakande rock´n´roll. De lyckades och nu är pressen stenhård på Van Halen! Rival Sons och Treatment är vad Bonamassa är för bluesen – förvaltare och förnyare. Whitesnake snor åt sig femteplatsen precis före Black Country Communion för att Forevermore har en tvättäkta identitet och för att den visar upp Coverdale i all sin prakt.

Det finns de som hävdar att aor hör till classic rock. Jag säger inte emot. Artister som Journey motsvarar varje kriterium för den genrebeteckningen. Men samtidigt är Journey definitionen för aor. För att komplicera nomenklaturen ytterligare vill jag nog benämna samtliga på min årsbästalista över aor för melodic rock…

1)      Mr Big – What if...

2)      Journey – Eclipse

3)      Shy – Shy

4)      Shadowman – Watching over you

5)      Airrace – Back to the start

What if… och Eclipse är i vilket fall som helst blytunga Kevin Shirley-produktioner. Gitarrer och sång dominerar ljudbilden och givetvis är taktiken att ta sig till refrängen utan onödiga omvägar. Mr Big får den stora fluffiga tårtan tack vare något större fantasi och lekfullhet i arrangemangen. Shy och Airrace står för enastående återkomster och presterar karriärsbästa med sina comebackplattor. Tråkigt nog är båda banden återigen upplösta. Shy pga. dödsfall och Airrace för att gitarristen Laurie Mansworth satsar på att backa upp classic rock-sensationerna Treatment. Watching over you är Shadowmans hittills finaste stund och håller tillsammans med Airrace närmast undan för Lionville främst tack vare större charm.

Och så slår vi ihop alla påsar; den melodiösa, den traditionella och den klassiska; och skakar om dem för att sedan släppa ut dem när de är yra i huvudet så att de går åt alla håll och kanter… mina damer och herrar – den progressiva rocken:

1)      Yes – Fly from here

2)      Karmakanic – In a perfect world

3)      Redemption – This mortal coil

4)      Magic Pie – The suffering joy

5)      Toxic Smile – I´m your savior

Här sitter genregrundarna alltjämt på tronen. Yes betydelse för musik i allmänhet och progrocken i synnerhet kan inte överskattas. Fråga bara Karmakanic! Två suveräna album i samma skola. This mortal coil är årets progmetalalbum. Där Dream Theater och Symphony X båda gör starka album kramar Redemption fram det lilla extra. Och det är Ray Adler som gör det – lyssna på hans sångslingor! The suffering joy är ett otroligt genomarbetat album. Dock är det lite för krävande för att jag ska spela det oftare än debuten Motions of desire. Även Pendragon släppte ett praktfullt progverk skapat enligt konstens alla regler. Men Passion är inte riktigt lika spänstig och rolig att lyssna på som I´m your savior av tyska Toxic Smile – en angenäm blandning av Images and words och australiska Unitopia.

Nu undrar vän av ordning: men resten då? Artisterna som inte passar in i min genreuppdelning och de som hamnar strax utanför topp fem? Några får redan omnämnanden i styckena som följer de olika listorna, men här kommer några heta tips till:

Queensryche fortsätter att trotsa Operation: mindcrime-fundamentalisterna. Dedicated to chaos är en suverän skiva som avslöjar ett band i ständig utveckling. Här speglar Geoff Tate sina samtidsbetraktelser i musik som uppstår i mötet mellan Pearl Jam, U2 och givetvis Queensryche. Vilken genre puttar jag in dem i?

När folk har med plagiat metal som Astral Doors på sina topplistor är det ett magert år för heavy metal, men Saxon håller fanan högt. Call to arms är rockigare än det senaste decenniets tyskinfluerade stål och jag gillar det. Klart bästa traditionella metalplattan i år.

Hard, Graveyard och Answer är några av de nyare förmågorna medan Nazareth och Uriah Heep hör till veteranerna inom classic rock. Deras 2011-släpp är inte helgjutna men när en låt som Nazareths ”When Jesus comes to save the world again” finns med på en skiva måste den rekommenderas. Sådana stunder hittar du i Even keel, Hisingen blues, Revival och Into the wild också.

Vad de svenska progtitanerna Pain of Salvation och Opeth åstadkommit i år har jag inte hunnit reda ut än, men Steve Hacketts Beyond the shrouded horizon är proppfull med vacker musik. Perfekt om du bara ska sitta och vegetera. Men musiken i blueslåten ”Catwalk” har han snott av Muddy Waters och dess arrangemang av Paul Rodgers.

Brittiske aorsångaren Chris Ousey serverade Rhyme and reason och placerar sig med lätthet framför kvalitativa men aningen för utstuderade plattor med Toby Hitchcock, House of Lords och Night Ranger på melodic rock-listan.

Det var allt från mig. Ha ett välljudande 2012.