Peter Doggett – The Man Who Sold the World ; David Bowie and the 1970s (The Bodley Head)

Beatlesboken "A Revolution in the Head" blev en omedelbar klassiker vid sitt släpp 1994. Fullproppad med de mest genomborrande faktauppgifter gick författaren Ian MacDonald igenom kvartettens karriär, låt för låt, detaljerna haglade och Beatlesnördar värden över jublade. Idag säljs den svenska översättningen från 1995 i pocketutgåva, vilket torde vara ett unikum för litteratur av det här slaget.

"The Man Who Sold the World" har inte bara plankat Beatlesbokens upplägg rakt av, utan kan även med fog betraktas som dess officiella uppföljare. MacDonald skulle nämligen skriva om David Bowie härnäst, men så dog han och uppdraget gick till Peter Doggett istället. Så har du någon gång bläddrat i MacDonalds bok vet du vad som väntar. En systematisk genomgång, komposition efter komposition, av artistens konstnärligt mest givande/fulländade årtionde, med information om musiker, influenser, finesser, studiogimmicks, påverkan på omvärlden, artistens egen syn på materialet...ja, ni förstår. Doggett medger i sitt förord att han inte riktigt besitter MacDonalds kunnande i musikteori, men därutöver har ni i princip rubbet av det som läromästaren bjöd.

Det finns skillnader till det sämre. En sådan är att respektive låttitel inte direkt följs av vilka musiker som medverkar och exakt vad de spelar. Informationen dyker visserligen upp i texten, men inte med samma detaljrikedom. En annan skillnad är att man inte har bevarat den exakta ordningen i vilken låtarna spelades in, så från och med ”Station to Station” diarieförs låtarna i samma ordning som på albumen. Tråkigt, då det i Beatlesboken är en stundom hisnande insikt att den låten faktiskt spelades in före den, när man alltid trott det varit tvärtom.

Men det finns också skillnader till det bättre. Exempelvis ges varje album ett eget minikapitel vid sidan om låtgenomgångarna. Därtill återkommer tematiska, förlängda faktarutor om Bowies samröre med soul, film, ockultism och allt vad det vara månde. Och så väljer Doggett till skillnad från MacDonald att plocka med hela klabbet i låtväg - inte bara de vid tiden officiellt utgivna låtarna, utan även rader av udda obskyriteter som med tiden gavs ut som bonusspår, i boxar eller inte alls. 

Författaren gör dessutom rätt i att ”förlänga sitt 70-tal”, så att årtiondet även innehåller det 1969-album som i sinom tid kom att kallas ”Space Oddity” samt 1980-släppet ”Scary Monsters”. Båda skivorna platsar nämligen helt under Bowies 1970-talskontext och boken hade känts ofullständig utan dem. Mer tveksamt är väl då verkets appendix, där Doggett går igenom även förhistorien, låt för låt. Varför ska detta vara med, när man ställer allt från och med ”Let's Dance” åt sidan? Samtidigt är det spännande att läsa, så jag väljer att se kapitlet som bonusmaterial.  

Vid en slutjämförelse böckerna emellan vinner trots allt "A Revolution in the Head", men det beror enbart på att mitt hjärta klappar ännu hårdare för Beatles än vad det gör för Bowie. Några former av objektiva kvalitetsskillnader kan jag inte finna. Vid sidan om Beatles finns nog ingen artist som är mer lämpad än Bowie för den här sortens djupdykningar, och trots att jag har läst en hel del om den Brixtons mest mytomspunne, blir jag överraskad och häpen, gång på gång.

Daniel Reichberg