|
FISH-
den store skotten
av:
Dennis Jacobsson
Efter
spänningar inom gruppen så lämnade frontmannen Fish (
Derek William Dick) sitt Marillion. Året var 1988 och
gruppen hade just släppt sitt sista, och enligt
undertecknad, bästa album ”Clutching at straws” samt
Fish´s definitiva avsked, liven ”The thieving magpie”. Så
långt är de flesta med. Efter detta var gruppens egentliga
storhetstid över och medias fokus har alltjämt legat mer
på det nya Marillion än på Fish fortsatta solokarriär.
Anledningen till att jag skriver den här
artikeln är att jag ser Fish som mer intressant ur
progrock-synvinkel men faktiskt även som den logiska
fortsättningen på Marillion. ( Samma situation som Pink
Floyd vs Waters.)
Den idag 43-årige skotten lade ribban
mycket högt med debuten ”Vigil in a wilderness of mirrors”
1989. Musiken hade blivit något förenklad men präglades av
snygga arrangemang, genomarbetad produktion och framför
allt texter som var bättre än någonsin. Ösiga och, i
positiv bemärkelse, hitbetonade ”Big wedge” spelades på
MTV. På radion hördes då och då balladen ”A gentleman´s
excuse me”. För övrigt en av de texter Fish själv är mest
nöjd med. Med andra ord en bra start på karriären. Men
från och med nu dog medias bevakning nästan helt ut.
Två år senare kom uppföljaren ”Internal
Exile”. Kanske inte i samma toppklass som föregångaren men
fullt godkänd. Här finns bl a den proggiga ”Shadowplay”,
den suggestiva ”Tongues”, livefavoriten ”Credo” och
balladen ”Just good friends”. Den sistnämda gjordes senare
som duett med sångerskan Sam Brown. Tanken var väl att
äntligen få till en radiohit efter ”Kayleigh”. Så blev
tyvärr inte fallet.
1993 var det dags för album nummer tre. Det
var en samling covers på 70-talslåtar som hette ”Songs
from the mirror”. Också en helt OK platta med låtar som
man förstår har funnits som inspiration för Fish. Eller
vad sägs om ”Fearless” ( Pink Floyd), ”I know what I like”
( Genesis) och ”Five years” ( Bowie). De flesta av
plattans låtar är smakfullt och kärleksfullt omtolkade.
En liveskiva! Äntligen! Tänkte jag när
”Sushi” kom 1994. Och visst, den är riktigt bra! Ett
dubbelalbum befriat från overdubs och finputsning, eller
som det står i innerkonvolutet: ”This is raw Fish”. ( Med
andra ord en grymt häftig skivtitel.) Låtvalet är en best
of från de tre ovan nämnda plattorna samt ett par
marillionspår. ”Credo” sitter som en rak höger och ”Five
years” görs helt lysande. Sångrösten brister emellanåt men
som sagt; det här är äkta och osminkat live.
Samma år ( ’94) kom även ”Suits” och jag
säger bara SUCK! Vad hände? Gick luften ur honom totalt?
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men nåt saknas.
Tio lagom korta, lagom käcka spår som snabbt bleknar. Det
påminner varken om Fish eller Marillion. ”Lady let it lie”
släpptes som singel och är kanske inte helt kass men… Med
tanke på att han inte spelade nån av plattans spår ens
under denna turnén tyder ju på att han knappast var nöjd
själv. Jag hoppades på en uppryckning och…
Jajamen! Ut kommer 1997 en lysande platta
vid namn ”Sunsets on empire”. Här snackar vi betydligt mer
attityd. Till stor del kan han tacka den briljante Steve
Wilson ( Porcupine Tree) som står för hjälp av
låtskrivande, gitarr och produktion. Råa gitarrer och
inspirerade låtar som mestadels behandlar livet på turné
gör detta till ett starkt album. En favorit härifrån är
”Brother 52” som liksom ”Goldfish & clowns” släpptes som
singel. De här samt ytterligare ett par spår från skivan
kördes även live under turnén 1999. En turné som gjordes i
samband med släppet av…
”Raingods with zippos”.
Ännu en
riktigt stark skiva som inleds med ett gäng bra låtar, bl
a Alex Harvey-covern ”Faithhealer”. ( Har alltid tyckt att
den skulle vara klockren som konsert-intro. Det tyckte
uppenbarligen Fish också under den här turnén.) Faktiskt
finns den live som singelbaksida redan på ”Big wedge”
1989. På flera låtar är Steve Wilson åter med på gitarr.
De inledande 6 låtarna är tillhör inte det bästa Fish
presterat… men det gör sista låten ”Plague of ghosts”. Ett
fantastiskt, episkt stycke som egentligen består av 5
låtar. Här blommar man ut i sann symfonirock-anda med
mycket atmosfär och vissa modernare inslag. Texterna är
Fish-poesi när den är som bäst, dvs VÄLDIGT bra! Man får
gå tillbaka till topparna på ”Clutching…” för att hitta
något liknande! Jag lovar, det var en rysare att få
uppleva hela stycket ( ca 25 minuter) live. Under år 2000
hade Fish gått ut med att uppföljaren skulle gå i samma
anda men vad händer?
Jo, 2001 kommer plattan ”Fellini days” som
visar sig vara karriärens andra totala magplask. Här
händer inte mycket. Slätstruknare än så här har Fish
aldrig varit. Utförligare recensioner av denna skivan
publicerades i ”Artrock” 3/01.
I skrivande stund håller herr Dick på med
kommande album ”Field of crows”. Själv hoppas jag på att
han visar lite mer fantasi den här gången. Vi får väl se.
Det enda som är säkert är att han trappat
ner en del på spelandet. Anledningarna är flera; strulande
med ett antal skivbolag, bristande uppbackning av bolagen
när det gäller promotion, skilsmässa samt en popularitet
som knappast kommer att hamna i närheten av Marillions
igen. Det var t o m så illa att han efter turnén ’99 gick
ut med att han inte skulle turnera mer, möjligen
sporadiska spelningar där han visste att det fanns rätt
utrustning etc. Mycket tråkigt eftersom han är en
livepersonlighet utan dess like. Har själv sett honom tre
gånger och det var inget annat än magi.
Förutom detta så har Fish sedan några år
slagit sig in i skådespelarbranchen. Det har blivit en del
tv-roller i bl a Zorro och fler lär vara på gång.
Han har inte synts till så mycket utanför
Marillion/Fish-världen. Dock kan man hitta honom som
gästvokalist på Tony Banks (Genesis) soloalbum
”Soundtracks” samt en paradroll som ”Highlander” på
Ayreons ypperliga dubbelalbum ”Into the electric castle”.
Jag är övertygad om att denne store
Lothian-bo har mycket kvar att ge. Han är ändå en ikon
inom neoproggen och förtjänar ett bättre öde än hittills i
sin solokarriär. SLAINTE MHATH!
Diskografi:
Marillion, med Fish
”Script for a jester´s tear” 1983
“Fugazi” 1984
“Real to reel” ( –live) 1984
“Misplaced childhood” 1985
“Brief encounter” ( – am.live) 1986
“Clutching at straws” 1987
“B-sides themselves” ( saml.) 1988
“The thieving magpie” ( live) 1988
Fish
“Vigil in a wilderness of mirrors” 1989
“Internal exile” 1991
“Songs from the mirror” 1993
“Suits” 1994
“Sunsets on empire” 1997
“Raingods with zippos” 1999
“Fellini days” 2001
“Field of crows” 2004
…till detta hör ett otal liveplattor som jag valt att inte
ta med här.
Dennis Jacobsson
|
