www.artrock.se

1.      Steve Hackett: ”Genesis Revisited II”

Det finns inte en enda ny låt på denna dubbel-CD så formellt sett var ju detta verk inte självklart på denna lista (med tanke på att jag ju tidigare velat prioritera ny musik på årsbästalistan). Men det går inte att komma ifrån att dessa nyinspelningar av de gamla klassiska  Genesis-låtarna är minst lika bra som originalen, i vissa fall till och med bättre. Det här är helt enkelt en sanslöst bra platta! Härligt också med de fina insatserna från alla gästmusikerna, inte minst de från Nad Sylvan och Roine Stolt.

2.      Marillion: ”Sounds that can’t be made”

Dessa gamla trotjänare fortsätter att leverera musik som smeker som sammet i öronen. Lyssna bara på den underbara ”Montreal”. Eller på den fint sammansatta ”Gaza” som dessutom behandlar ett politiskt brännande ämne. Otroligt mycket fin musik för pengarna på denna långa CD.

3.      Big Big Train: ”English Electric (Part one)”

En fantastiskt väl genomarbetad och fin platta. Kan knappast påminna mig att jag lyssnat på något som låter så genuint engelskt förut. Verkligen härligt i dessa tider när all populärmusik och rock låter som om den skulle kunna komma från vilket land som helst utan någon speciell egen karaktär. Sen är musiken så härligt varm och känslosam också vilket tilltalar mig mycket.   

4.      Steve Hogart och Richard Barbieri: ”Not the weapon but the hand”

Överraskande stark platta i ett intressant samarbete mellan Marillion-sångaren och Porcupine Tree-keyboardisten. Minimalistiskt (Hogart prat-viskar mer än han sjunger) men ändå mycket stämningsfullt med härliga keyboardsound.

5.      Änglagård: ”Viljans öga”

Storstilad och efterlängtad comeback av ett kultförklarat band. Trogna sitt unika sound fortsätter man skapa magisk musik.

6.      Kaipa: ”Vittjar”

Kaipa blir bara bättre och bättre! En härligt positiv och inspirerande musikupplevelse – igen!

7.      Neal Morse: ”Momentum”

Trots att man kan ha många invändningar till denne mans inställning till sitt musikskapande (han är numera i det närmaste en kristen väckelsesångare) så kan man inte avfärda det musikaliska kunnandet och kompetensen inom den klassiska symfoniska progmusiken. Det här är bitvis vansinnigt bra!

8.      Flower Kings: ”Banks of Eden”

Ett kärt återhörande och återseende (inte minst på Slottskogsfestivalen) efter några års frånvaro. Nye trummisen Felix Lehrmann har tillfört bandet ny intensitet. Missa inte deras kommande spelningar tillsammans med Neal Morse Band (Wow – vilken kombination!).

9.      Gazpacho: ”March of Ghosts”

Ännu ett mycket fint album från detta underbara norska band. Något ojämn platta men med flera riktiga mästerverk.

10.     Storm Corrosion: ”Storm Corrosion”

Inte en enda lista utan att Steven Wilson på något sätt finns med. I detta samarbete med Opeths Mikael Åkerfelt skapar de fantastiska ljudlandskap tillsammans. Det är klart man hoppas på fler plattor med de här två toppmusikerna.

Till sist, i år finns anledning att utse en särskild vinnare i kategorin

ÅRETS PROGLÅT: Neal Morse – ”World without end”

Karl-Göran Karlsson

Peter Dahlberg

Som vanligt spretar min musiksmak åt alla möjliga håll med favoriter både i den ena och den andra genren. Mer eller mindre intellektuellt rumsrena. Jag har begränsat mig till 20 låtar som jag verkligen spelat sönder och samman under olika perioder under året. Här är de utan någon rangordning:

1.      KID ROCK – The mirror

Grym ballad som långsamt byggs upp till något gospel-liknande. Magisk!

2.      TRAIL OF MURDER – Lady don´t answer

Urban Breed visar var micken ska stå och med en sådan här guldlåt kan inget gå fel!

3.      SILHOUETTE – Grendel memories

Otroligt skön retroprog med en underbart vemodig sångare. I love it!

4.      ADAM LAMBERT – Runnin´

Jag misstänker att många missat denna popdiamant av AOR-snitt. Adam ger allt!

5.      UNISONIC – Unisonic

Skön heavy metal toppad av Michael Kiskes stämma. Grym!

6.      CORRODED – I am the god (D.A.I.F. Dubstep remix)

Årets bästa postgrunge med modern dubstep-treatment! Gifter sig bra, som man säger!

7.      MANOWAR – El gringo

Älskar denna taco-metal-låt!

8.      THRESHOLD – Ashes (radio edit)

Trodde aldrig någon skulle kunna sjunga i detta band igen men detta är riktigt bra!

9.      AEROSMITH – Luv xxx

Inledningslåten visar sig toppa allt annat på skivan. Vilken öppnare! Älskar de blytunga trummorna!

10.  DORO – Revenge

Jodå, Doro är fortfarande the queen of metal (och arg låter hon också)!

11.  GRAVEYARD – Goliath

Tänk att svenska Graveyard skulle göra årets bästa retro-rock. Underbart svängig låt!

12.  ASIA – Tomorrow the world

Ännu en öppningslåt som knäckte resten på skivan. Klassisk ASIA i toppform!

13.  ADRENALINE MOB – Believe me

Shit vilket groove! Skallebang!

14.  TYGERS OF PAN TANG – She

Klassisk heavy metal som det lät i begynnelsen!

15.  LYNYRD SKYNYRD – Ready to fly

Skön vemodig ballad som handlar om en mor som lättar på trycket vid dödsbädden.

16.  MUSTASCH – Never too late

En riktig vältare med dynamik!!

17.  STURM UND DRANG – Molly the murderer

Fantastisk låt från vårt blåvita grannland. ”you murder me…baby baby baby you murder me” sätter sig som ett mantra i huvudet!

18.  WIG WAM – Bleeding daylight

Ytterligare en fantastisk låt fast fra Norge da. Melodiös metal när den är som bäst!

19.  SHINEDOWN – Amaryllis

Lite julig titel på en fantastisk mellanballad. Love it!

20.  PHENOMENA – The Fighter

Terry Brock gör en otrolig sånginsats på denna boxarhistoria. Skulle lätt ha platsat på Phenomenas första skiva. Grym!

Japp folks, där har ni mitt musikår i miniformat! Min kompis brukar säga att jag aldrig har några kvinnliga sångare med bland favoriterna men nu har jag i alla fall en! (han har alltid en uppsjö å andra sidan) J

Demon, Accept, Rival Sons, Cloudscape, H.e.a.t, Europe och Kamelot gjorde också bra låtar men nådde inte riktigt ända fram till min begränsade lista.

Hedersomnämnandet får gå till nån kille som kallar sig för Nero som gjorde en oerhört fräsch remix på Michael Jacksons ”Speed demon”.  Också den sönderspelad. Bra jobbat! Likaså om vi fortsätter utan rocksfären så har vi Darins fantastiska version av Pughs ”Stockholm”. Gillade även Khaleds skönt lalliga ”Laila”. Till och med Swedish House Mafia lyckades med sin akustiska version av ”Don´t you worry child”. Gamle Joe Cocker fick också till en bra låt med ”I´ll walk in the sunshine again”. Till sist tycker jag Adele lyckades riktigt bra med sin Bond-låt. (sedär, en kvinna till!)

Årets fiasko (besvikelse) var helt klart ZZ Top. Vilken trist dynga de släppte ifrån sig. Produktionen lämnade för övrigt mycket att önska också. Magnum och KISS var tyvärr inte heller så roliga märker jag nu. Van Halen höll inte heller i längden. Rick Springfield motsvarade inte heller förväntningarna.

Ska bli spännande att se vad 2013 bjuder på. Något vet man ju förstås som Bon Jovi, Saxon, Helloween och Black Sabbath (hoppas bara inte Rick Rubin sabbar denna skiva så som han förstörde ZZ Tops).

Skulle vara kul om Judas Priest och Iron Maiden också hade en skiva till i sig! Unruly Child får gärna släppa nytt också, likaså något med Paul Rodgers på sång.

Ok, fortsatt trevlig helg till er alla!

 Peter Dahlberg

Daniel Reichberg

Årets artist: Hasse Fröberg.
Sjunger och spelar på två av årets fem bästa album, skriver materialet på den ena av skivorna och turnerar för båda. Working class hero!

Årets konsertupplevelse: The Flower Kings, Sweden Rock Festival.
Fröberg, Stolt, Reingold och Bodin på samma scen igen efter fem år. Ljuv syn, men också fantastiskt spelat i ett forum - massor med folk, professionellt ljus, knivskarpt ljud - där dessa egentliga superstjärnor hör hemma.

Årets konsertbesvikelse:
Jag hade verkligen sett fram emot att få höra Coste Apetrea och Lasse Krantz spela Samla Mammas Manna-låtar på Sweden Prog Fest, men så kom de upp med en dator istället för band, och kompet lät så otydligt att det blev helt otight. Nåväl, Ödet funkade ju bra.

Årets upptäckt: Motorpsycho.
Man har ju hört namnet i åratal, men för mig krävdes den själsvidgande temadubbeln The Death Defying Unicorn för att till sist ta mig an gruppen. Och vilken fantastiskt spretig katalog de har att erbjuda. Jubel!

Årets skivkvartal: det andra
Troligen starkaste kvartalet på över ett årtionde. 7/10 av min topplista för året är hämtade härifrån. I just den vevan gjorde jag en samling för året 1992. Hela det året var fullkomligt chanslöst mot andra kvartalet 2012.

Årets musiknyhet:
Att 70-tals-Status Quo faktiskt SKA återförenas för en rad gig i Storbritannien. Och jag ska dit!

Årets återutgåva: Panta Rei - The Naked Truth
Enormt fin LP-skiva - heavyjazzprog från Uppsala, ursprungligen utgiven 1973 - med en massa kul bilder. Den där Dimle är rätt driftig.

Årets nykomling: Hidden Lands
Hannes Ljunghall låter först som sitt gamla band Violent Silence, men låt för låt fjärmar vi oss från dem och en ny identitet växer fram. Rentav kan Ultravox och Beach Boys skönjas.

Årets låt: Van Halen - China Town.
Dave, Eddie och Alex återsamlade på en käftsmäll till skiva. Samtliga låtar är lysande, men China Town tar knäcken på dem alla i all sin ståtligt melodiösa aggressivitet. När bryggan kommer med sin originella melodi - som inte borde passa in i tungmetallen, men ändå passar - då uppstår den där fullkomligt unika atmosfär som gör Van Halen med David Lee Roth magiska.

Årets samlingsalbum: Damien - Memorandum.
Äntligen finns kult-thrasharna från Uppsala på riktig fullängdsskiva. Chockerande bra ljud för att komma från gamla demokassetter och man inser hur jävla bra de flesta låtarna är. I skrivande stund längtar jag efter andra delen, Shades From the Past. Och nytt material!

Årets scenhändelse:
Göteborgsklubben Nefertiti härom veckan, när Von Hertzen Brothers-låten Gloria tillägnades Daniel Reichberg.

Årets mediahändelse:
Daniel Reichberg i Vem Vet Mest.

Årets box: Motorpsycho - Blissard.
I en söt ask ligger en utmärkt skiva med en massa bonusmaterial.

Årets bok (musik): Peter Kagerland - Ny Våg.
Steg för steg kartläggs den svenska populärmusikhistorien, och här får vi punk, new wave och synth i en sjukt detaljrik kolosskloss. Jag måste äga den. Bibliotekslån duger inte.

Årets bok (ej musik): Mikael Sundqvist - Skuggsamlaren.
Jag har hittills bara avverkat första fjärdedelen i denna tegelsten, men vilken fantasi! Vilket språk! Vilken stårry! Vilka karaktärer! Min favorit är Narrens Narr. Jag måste omedelbart läsa vidare. Hur ska de två parallella berättelserna vävas samman? Tillstöter kanske ännu fler paralleltrådar? Han åt sitt ägg i mindre och mindre bitar...

Årets artikeluppdrag:
Det var otroligt roligt att intervjua Marre Martini och äntligen ha anledning till två sidor Damien i Sweden Rock Magazine.

Årets tidning:
Det magasin som medföljer skivan Rick Wakeman - Journey to the Centre of the Earth. Att i nådens år 2012 få läsa något så djuplodande om Rick Wakeman av alla människor är helt oerhört.

Årets TV-serie: Historieätarna
Enormt lärorikt och man garvar hysteriskt. Bättre blir det inte.

Årets radioserie: Alltid Spanarna, men även Patrik Stigssons program om Peter Hammill och Lasse Hollmer måste applåderas.

Årets oväntade återkomst:
Via Facebooksajten Ljudkassett har jag beställt något så uråldrigt som musikkassetter! Eller "köptasband", som Niklas Hidenius skulle ha sagt. Kul gimmick, även om bandtrassel suger.

Årets mest överskattade: Mange Makers
Visst, lite grann flinar även jag. Men när man står på torget i Töreboda och ser ett hav av ungdomar i djupaste hänförelse till dessa ickelåtar, då hajar jag noll.

Årets mest underskattade: Steve Harris - British Lion
Vrålsågades nästan överallt, men är verkligen helt okej. Inget mästerverk, och sångaren hade gärna fått ta i lite mer, men riktigt bra är plattan utan någon som helst tvekan.

Förhoppning inför 2013 (tänkbar): Att klimatrockoperan Crime of the Century färdigställs.

Förhoppning inför 2013 (rätt så tänkbar): Samma som ifjol - att Van Halen kommer och spelar för oss i Norden. Alltså med David Lee Roth.

Förhoppning inför 2013 (inte särskilt tänkbar): Ett soloalbum av Daniel Reichberg.

Bragdguldet ger jag mig själv för att jag började jogga. Sjukilometersrundan på Kungsholmen kändes rent magisk - en av årets höljdpunkter.


...åsså album tio-i-topp (kan ni gissa?) :



1. The Flower Kings - Banks of Eden
Nej, det var inte självklart. Till en början blev jag till och med lite besviken över att man valt ett rakare koncept och att de där hisnande svängarna saknades. Men så knoppades stjälkarna, och så slog blommorna ut. Vilken träffsäker, gripande lyrik. En sån ickeignorabel musik, vare sig det är käckt ("For the Love of Gold") eller skakande ("Numbers"). Golvad. Igen.

2. Van Halen - A Different Kind of Truth
Alltså, JÄVLAR vad nöjda de måste vara. Upprorisk uppfinningsrikedom, primalenergi som en bulldozer och framför allt texter och melodier som verkligen pulveriserar allt tvivel. En sån här dunderplatta hade jag inte väntat mig från de före detta föredettingarna.

3. Motorpsycho och Ståle Storlökken - The Death Defying Unicorn
Av en ren slump halklade jag över den här magnetiska rockoperan. Musiken spänner från ren hårdrock till avantgarde; oavbrutet kramas lyssnarens gastar.

4. Storm Corrosion - Storm Corrosion
Tillsammans gör Mikael Åkerfeldt och Steven Wilson vad som i mitt tycke är respektive snubbes bästa skiva, hela karriären inräknad. "Suggestivt" är bara förnmanet; den originella musiken - endast i enstaka fall snuddande rockidiomet - skalar av hud och kött, attackerar skelett och nervsystem.

5. Hasse Fröberg & Musical Companion - Power Play
Det dröjde bara ett drygt år, och så var bandets tvåa på plats. Bättre eller sämre än ettan? Jag kan faktiskt inte svara. Den här energiska och vackert melodiska progpoprocken känns som sin föregångares tvilling. Möjligen talar det till detta albums fördel att Hasse samtidigt sjöng in nya Flower Kings och därigenom har en raspigare, mer tärd röst.


6. Marillion - Sounds That Can't Be Made
Jag har länge hållit Marbles som Marillions bästa album (Afraid of Sunlight tvåa), men här kommer en bitsk konkurrent. Eller kanske inte så bitsk, då musiken är rätt mjuk, men ack så betagande. Gaza gnager rakt på märgen med sin nakna socialrealism; i det stora hela Marillions starkaste samling låtar någonsin. Troligen.

7. Arjen Anthony Lucassen - Lost in the New Real
Jag har alltid (nåja, de tio senaste åren!) tyckt Ayreon blir som bäst när upphovsmannen Arjen sjunger själv, och se - här har vi en hel dubbelskiva! Electronicapopmetalprog i en science fiction-saga med förträffliga egna låtar och ett antal lyckade covers.

8. Kaipa - Vittjar
Inte fullt samma urkraft som fjolårets In The Wake of Evolution, men näst intill.

9. Europe - Bag of Bones
Det hade jag aldrig trott, men Väsbys bästa har banne mig blivit BÄTTRE efter återkomsten. Särskilt Secret Society och den här färskingen är rakt igenom utsökta.

10. Ultravox - Brilliant
I sanning briljant. En överraskning att de når nästan upp till det tidiga 80-talets tinnar. Suggestiva, dramatiska kompostioner som alltid, och DEN RÖSTEN!


Tio främsta bubblare detta ypperliga skivår:
Beardfish, Beach Boys, Big Big Train, Squackett, Ian Anderson, Aerosmith, Rush, Neal Morse, Flying Colors, Paul Weller


Hej tomtegubbar, slå i glasen!


Daniel Reichberg

Andy Flash

ÅRETS ALBUM 2012

1. Rick Springfield: Songs For The End Of The World

2. Kiss: Monster

3. Richie Sambora. Aftermath Of The Lowdown

4. Magnum: On The 13th Day

5. Aerosmith: Music From Another Dimension

6. Van Halen:A Different Kind Of Truth

7. Black Country Communion: Afterglow

8. Pride Of Lions: Immortal

9. Testament: Dark Roots Of Earth

10. Kill Ritual: The Serpentine Ritual

Årets svenska album:
1. Europe: Bag Of Bones
2. Katana: Storms Of War
3. Opera Diabolicus: 1614

Årets liveplattor:
1. Pretty Maids: It Comes Alive-Made In Switzerland
2. Y&T: Live At The Mystic
3. Night Ranger: 24 Strings & A Drummer-Live & Acoustic
4. Alice Coooper: No More Mr. Nice Guy Live!
5. Styx: The Grand Illusion/Pieces Of Eight Live

Årets låtar:
1. Richie Sambora: Every Road Leads Home To You
2. Rick Springfield: Our Ship's Sinking
3. Kiss: Hell Or Halllujah
4. Rick Springfield: Wide Awake
5. Magnum: All The Dreamers
6. Aerosmith: What Could Have Been Love
7. Black Country Communion: Cry Freedom
8. Gotthard: The Story's Over
9. Pride Of Lions: Delusional
10. Unisonic: Unisonic

Årets svenska låtar:
1. Europe: Not Supposed To Sing The Blues
2. Katana: City On The Edge Of Forever
3. Europe: Riches To Rags

Årets covers:
1. Night Ranger: The Boys Of Summer (don henley)
2. Adrenaline Mob: Come Undone (duran duran)
3. Testament: Powerslave (iron maiden)

Årets Box:
1. Heart: Strange Euphoria

Årets Samlings Album:
1. Royal Hunt:20th Anniversary

Årets Sweden Rock Festival spelningar:
1. King Diamond
2. Night Ranger
3. Bad Company
4. Twisted Sister
5. Axe

Årets konserter:
1. Pretty Maids-Köpenhamn (Amager Bio & Hard Rock Cafe´), Varberg (Nöjeshallen)
2. Bruce Springsteen-Göteborg
3. Mike Tramp-Varberg
4. Toto-Smögen
5. Legends-Voices Of Rock, Göteborg

Årets förband:
1. TNT-Varberg/Köpenhamn (Pretty Maids)
2. Katana-Varberg (Amaranthe)
3. Zero Illusions-Göteborg (Jon Oliva's Pain)
4. Wild 'N' Wicked-Varberg (Mike Tramp)
5. Work Of Art-Smögen (Toto)

Årets Event: Snowy Shaw's Halloween Party (Varberg 3 Nov)

Årets DVD: Triumph-Live At Sweden Rock

Årets svenska band: Katana

Årets höjdpunkter: King Diamond's comeback på scen. Rock Plektrum/Varberg.

Årets besvikelser: Kiss har fortfarande smink...Geoff Tate ute ur Queensryche.

R.I.P. Mark Reale (Riot/Westworld)(1955-2012), Ronnie Montrose (Montrose) (1947-2012),Jon Lord (Deep Purple, Whitesnake) (1941-2012)

2013: Critical Solution, Black Star Riders, Vic Heart och Black kommer bli några av de mest spännande debutalbum under året. Förhandstips om vilket album som blir 2013 bästa är...Pretty Maids: Motherland.

Andy Flash
 

 Hans-Åke Höber

Artrocks årsbästalista: Årets plattor 2012

1. Big big train ”English electric part 1”

Ett mästerverk från början till slut. Låt efter låt ropar ”en gång till”. Den melodiösa proggens hjältar som tagit vid där Genesis gick ut i öknen någon gång kring 1980.

2. Steve Hacket ”Genesis revisited 2”

Inget nytt under solen, men Hacket plockar fram de allra ädlaste diamanterna ur Genesis musikskatt och smeker dem ömt med sin karaktäristiska gitarr. Han undviker också tacksamt nog att sjunga själv och tar in gäster med röster som ger materialet rättvisa. ”Suppers ready” är och förblir världens bästa låt. 

3. Echolyn ”Echolyn”

Imponerande dubbelalbum som är intrikat och tål många lyssningar, trots ett skenbart enkelt yttre. Avskalat, genuint och känslofyllt.

4.Ian Anderson ”Thick as a brick 2”

Ja, jag är freak på Jethro Tull och närmare än så här kommer vi inte klassisk Tull år 2012, trots Andersons något skamfilade röst. Men flöjten lever i högsta välmåga.

5. Änglagård ”Viljans öga”

Mörkt, spännande, stämningsfullt. Så svenskt och ändå inte. Så ska det låta!

6. Europe ”Bag of bones”

Årets överraskning – Europe har mognat från pudelrock med pinsam 80-talsproduktion till en frisk, bluesig och potent brygd som ger oss tidlöst sväng och groove.

7. Return to forever ”The mothership returns”

Kalla det fusion, jazzrock eller progressiv jazz – oavsett är RTF ruggigt heta och spelsugna igen. Här sträcker de ut över två långa cd och bländar oss med häpnadsväckande musikalitet och total kontroll.

8. Led Zeppelin ”Celebration day”

John är utbytt mot sonen Jason men för övrigt låter allt sig likt. Låtarna har vi spelat sönder tidigare, och vill man ha Zeppelin på sin peak så är ”How the west was won” givetvis rätt val. Men jag blir så glad att återföreningskonserten finns dokumenterad och man tillåts grotta ner sig i nostalgisk hänryckning.

9. Sebastian Hardie ”Blueprint”

Australiensarna som släppte ett par fina album på 70-talet har skakat av sig ökendammet och allt är som vanligt igen. Det är enkelt, rentav lättillgängligt, med glimtar av Focus och Camel. Och så fort Mario Millo får till sin känsliga ton på gitarren så smälter jag och sjunger med.

10 Mike Keneally ”Wing beat fantastic”

Oförskämt okänt musikgeni sprallar loss i en platta som ligger mitt emellan XTC och Beatles. i högform. Fantasifullt, klurigt och vansinnigt underhållande. Det är kanske varken prog eller rock, men jag bara njuter.

11. Opeth ”Heritage”

Jag bara skrattar åt growl-sång – så patetiskt och pubertalt i ett försök att låta farlig och grym. Tack då Opeth för att ni skippar detta fjant och visar er potential i riktig musik denna gång. Ni förtjänar att hyllas för den musikalitet och fantasi som genomsyrar ”Heritage”.  Efter att ha upplevt den akustiska spelningen på Nef nyligen är domslutet klart; Opeth är Sveriges bästa hårda band, just därför att de vågar vara mjuka.

12. It Bites ”Map around the world”

Knivskarpt, tight och givetvis knäckande snygg stämsång. Pomp and circumstances. Trots att jag fortfarande saknar Francis Dunnerys geni så levererar It Bites alltid högklassiga album.

Hedersomnämnande:

Yes ”In the present – live from Lyon”

Hur orkar dom? Hur många livealbum med samma klassiska låtar ska megaindustrin Yes lyckas klämma ur sig? Likväl sitter jag och nynnar med som vanligt och tycker att även när Yes gör covers på sig själva så låter det bra. Kämpa på gubbar!

Inte så bra som jag hoppats:

Storm Corrosion

Åkerfeldt + Wilson. Det borde blivit dynamit. Men tyvärr så tycker jag det mest är dystert och segt.  Givetvis på en mycket hög nivå, men ändå – lite mer soul, glädje och jävlaranamma hade inte skadat.

Årets julskiva:

Samuel Ljungblahd/Ole Börud ”Someday at christmas”

Ok. Inte prog.  Bara sanslöst musikantskap och ren glädje. Tänk Steely Dan, Chicago och Stevie Wonder i lyxförpackning. Allt är så rätt, så svängigt, så juligt och sentimentalt så alla djävulsrockare gömmer sig i grottorna. Närmare religiös än så här blir jag nog inte.

 Hans-Åke Höber

Staffan Vässmar

Årets tjugo bästa plattor!!

Skivåret 2012 har varit ett år som för mig har präglats av ett flertal riktigt kul nya bekantskaper, samt att ett flera gamla favoritband har släppt riktigt bra plattor efter att inte haft någon utgivning på länge, eller i vissa fall mycket länge.

                                      1: The Night Flight Orchestra: ”Internal affairs”                                  

Detta års absolut bästa platta ”Internal affairs”, står i en helt egen klass. The Night Flight Orchestra, med bland annat sångaren Björn ”Speed” Strid (Soilwork) och bassisten Sharlee D`Angelo (Arch Enemy) i spetsen, har spelat in en sån samling beroendeframkallande classic rock-låtar att det är rent löjligt. Ett drygt halvår efter releasen snurrar plattan minst lika ofta som i början, och nästa års högsta musikaliska önskan är att få höra bandet live!

2: Johan Randén: ”Summary”

Unge Johan Randén har på sin tredje platta ”Summary” höjt ribban ytterligare ett antal steg. Här presenteras en instrumental gitarrplatta av sällan hört slag, med ett mycket varierat låtmaterial, instrumentala insatser av världsklass och med ett ljud och ljudbild som skulle få de flesta producenter att bli gröna av avund. Helt klart en av de bästa gitarrplattor som utgivits på många år!

3: Skånska Mord: ”Paths to charon”

Fick fatt i uppföljaren till den sanslöst bra debutplattan ”The last supper” strax före Skånska Mords medverkan på årets Slottsskogen Goes Progressive, vilket skruvade upp intresset ytterligare ett par snäpp. Nya ”Paths to charon” infriade med råge förväntningarna, och smiskar de båda betydligt mer hypade banden Graveyard och Witchcraft rejält på fingrarna. 

 4: Gojira: ”L´enfant sauvage”

Ett av detta års mest efterlängtade albumsläpp står Franska Gojira för. Efter den högklassiga föregångaren ”The way of  all flesh”, har bandet finslipat sitt sound ytterligare och levererar här ett verk av grym kaliber. Tungt, argt och brutalt men ändå förhållandevis lättlyssnat. Likafullt så vackert, välspelat och tekniskt fulländat att bandet toppar alla sina tidigare utgåvor!

5: RPWL: ”Beyond man and time”

Tyska RPWL har sedan jag första gången hörde bandet tillhört ett av mina absoluta favoritband, och har för varje platta jag hört eller gig jag sett bara ökat i intresse. Genom nya plattan ”Beyond man and time” lägger man ytterligare ett antal riktigt bra låtar till den redan ganska så digra låtskatten. Nya titelspåret är bland det bästa bandet presterat över huvudtaget, och Kalle Wallners gitarrspel är här enligt min mening nästan i David Gilmour-klass!!

6: Flying Colors: ”Flying colors”

Den progressiva ”supergruppen” med Neal Morse, Steve Morse och Mike Portnoy i spetsen bevisar genom sin debutplatta att stor erfarenhet och musikaliskt kunnande kan utgöra en utmärkt grund för ett närmast genialiskt alster. Allt är ytterst välspelat, tekniskt fulländat och lekfullt, men är också ett ganska så stort avsteg från hur dessa fantommusiker låter i vanliga fall. Visst hörs det att nämnda musiker är inblandade, men ganska ”okände” sångaren / gitarristen Casey McPherson tillför helt klart ett nytt tonspråk och sound. Detta är faktiskt, förutom det starka låtmaterialet, en av de viktigast bidragande orsakerna till varför denna platta är så bra.

7: Misth: ”Rise of a new day”

Stockholmsbandet Mercury Fang beslöt efter två riktigt bra plattor (”Liquid sunshine”-2003, ”Ignition”-2007) att omforma bandet, och samtidigt förnya sitt sound. In som ny vokalist kom musikaliskt mycket erfarna Maria Rådsten (One More Time mm.) och bandet fick den nytändning som man väntat på. På första plattan ”Rise of a new day” under nya namnet Misth har bandet utvecklat sin musik på ett riktigt bra och högkvalitativt sätt, och har lagt in en ny tyngd och ett betydligt mer tekniskt avancerat tonspråk än tidigare. Med ett mycket bra och varierat låtmaterial, i kombination med högklassiga instrumentala insatser och Marias fantastiska vokala insatser är succén given.

8: Vulkan: “Mask of air”

Det har ju sagts: “Bättre sent än aldrig”! När det blev klart att Vulkan var klara för nästa års Slottsskogen Goes Progressive kände jag att jag måste kolla upp bandet, och gissa om jag blev knockad. ”Mask of air” släpptes faktiskt redan 2011 men är ändå given på denna lista. Bandets musik är som en otroligt snygg symbios mellan det vackra, harmoniska och finstämda, och det introverta och stökiga. Många gånger påminner detta mig om band som Anekdoten i dessas bästa stunder, vilket bara detta gör Vulkans medverkan på SGP som ett av det intressantaste inslagen.

9: Flower Kings: ”Banks of eden”

Efter nästa fem års frånvaro från den progressiva scenen, återkommer Roine Stolt och medkumpaner med ett ypperligt album. Det mesta är precis lika utsökt välspelat och bra som det brukar vara på detta bands produktioner, men det tar denna gång betydligt längre tid att ta till sig plattan än det normalt brukar göra. När plattan däremot har satt sig ordentligt framstår allt kristallklart, och ger en riktigt bra platta om än inte i absolut högsta Flower Kings-klass.

10: Meshuggah: ”Koloss”

Högtekniskt invecklat, experimentellt avancerat och ultraextremt mangel har alltid varit något av Meshuggahs varumärke , vilket man inte på något sätt frångår på nya plattan ”Koloss”. Herrar Thordendal, Hagström, Lövgren, Kidman och Haake har återigen kokat ihop en riktigt välljudande om än inte speciellt lättsmält anrättning, vilket säkerligen inte heller varit meningen.

11: Soundgarden: “King animal”

Soundgarden är tillbaka!! Efter ett bejublat framträdande på Sweden Rock Festival ifjol (som tyvärr missades av undertecknad), är detta grymma band tillbaka med en riktigt cool platta. Som helhet når den tyvärr inte upp till gångna tiders mästerverk som: ”Badmotorfinger”, ”Superunknown” och ”Down on the upside”, men några enskilda spår hade helt klart platsat på dessa plattor kvalitetsmässigt.

12: Saga: “20/20”

Efter ett tämligen misslyckat försök med sångaren Rob Moratti på förra plattan ”The human condition” är nu äntligen Saga tillbaka med Michael Sadler vid mikrofonen. Plötsligt känns det som om bandet går mot en ny storhetsperiod med riktigt starka låtar och en spelglädje som i fornstora dagar. Övriga Saga-musiker verkar ha fått en nytändning via Sadlers återkomst och deras insatser känns på ”20/20” tightare och mer inspirerande än på många år.

13: Ultravox: ”Brilliant”

Ännu en återkomst av hög klass står Ultravox för. Genom nya alstret ”Brilliant” känns bandet nästan lika intressanta som man gjorde under sin storhetstid på 80-talet, där ett par spår ligger närmast i nivå med flera av de riktigt stora klassikerna.

14: The Stranded: “Survivalism boulevard”

Nya Italienska bandet The Stranded består bland annat av de två musikerna Ettore Rigotti och Claudio Ravinale, som sedan ett antal år lirar ihop i Disarmonia Mundi. Precis som i fallet med nämnda band levereras här ett antal riktigt coola låtar i genren melodiös death metal, vilka borde tilltala fans av band som: Soilwork, Cipher System, Darkane mfl.

15: Circus Maximus: “Nine”

Circus Maximus har på nya plattan ”Nine” tagit ett rejält kliv vidare i sin musikaliska utveckling, med ett betydligt hårdare sound och ett kanske inte fullt så tekniskt låtmaterial. Precis som på tidigare alster håller samtliga låtar en riktigt jämn och hög kvalitet, men här finner man dessutom en nyfunnen attityd och aggressivitet som känns riktigt tilltalande.

16: Mystery: “The world is a game”

Kanadensiska bandet Mystery med utskällde Yes-sångaren Benoit David bakom mikrofonen har åstadkommit en riktigt bra platta inom neo / symfprog-genren. Återigen en helt ny upptäckt som definitivt gett mersmak, där den övriga backkatalogen snarast kommer att kollas upp. “The world is a game” är bandets sjätte alster, och det tredje med David som vokalist.

17: Van Halen: “A different kind of truth”

Att Van Halen efter så lång tid skulle vara kapabla att lyckas åstadkomma ett så bra alster som “A different kind of truth” trodde jag inte skulle vara möjligt. Med ett riktigt ok låtmaterial, och med Eddie Van Halen och David Lee Roth i högform borgar detta för ett alster helt i de flesta fans smak. Knappast i nivå med det klassiska 70-talet, men ändock en bra bit på väg.

18: Neal Morse: “Momentum”

Neal Morse är ett musikaliskt unikum, där man ständigt överraskas av denna mans otroliga kreativitet. Hur hinner han med, och hur kan han hålla så hög och jämn kvalitet på alla dessa produktioner han klämmer ur sig? Har klagat i ett par recensioner på att Morse i sina texter lagt för stort fokus på sin religiösa övertygelse vilket i slutändan blivit lite tjatigt. Då kan man ju fråga sig varför jag bryr / irriterar mig på detta faktum, då det rent musikaliska hantverket hela tiden har varit lika grymt välkomponerat och lika skickligt framfört, och med råge överskuggar det jag stört mig på. Oavsett vilket är ”Momentum” precis som de flesta av sina föregångare ett utmärkt exempel på progressive när den är som allra bäst.

19: Devin Townsend: ”Epicloud”

”Epicloud” är ännu ett alster från ”galenpannan” Devin Townsend. Denne otroligt produktive Kanadensare lägger ytterligare en platta till den redan digra katalogen. ”Epicloud” får väl räknas som en av de mer lättlyssnade plattorna med få egentliga galna ”utbrott”, men visst finns här de vanliga kännetecknen på en Devin-platta. Det vill säga mixen av det atmosfäriskt vackra och välljudande, och den überbrutala och fullständigt överproducerade ljudväggen med gitarrer i massor.

20: Moon Safari: “The Gettysburg address”

Få Svenska band kommer i närheten av Moon Safari när det gäller de vokala insatserna på skiva, och definitivt ej heller live. “The Gettysburg address” är Moon Safari fångat live under deras progfest-gig förra året och är ett mycket högkvalitativt livedokument.

Årets bästa låtar:

The Night Flight Orchestra – “1998”

RPWL – ”Beyond man and time”

Gojira - ”L´enfant sauvage”

Vulkan – ”Elaborinth”

Mystery – ”Pride”

Årets bästa gig:

1: Gojira - Brewhouse

2. Toto / Work of Art – Havsvallen, Smögen

3. Sting - Lisebergshallen

4. Skånska Mord - Slottsskogen goes progressive

5: Watch / MMEB-Tribute - MX Rockbar, Alingsås

6: Moon Safari - Fabriken, Alingsås    

7. Wonderland - Fabriken, Alingsås

8: West Coast Band - Fabriken, Alingsås

9. Flower Kings - Slottsskogen goes progressive

10. Brother Ape - Slottsskogen goes progressive

Årets bästa Dvd:

Led Zeppelin: ”Celebration Day”

Årets i särklass bästa musikdvd står veteranerna i Led Zeppelin för. Över en miljon personer försökte få biljett till detta gig i London 2007, som var en hyllning till skivbolagsmogulen Ahmet Ertegün. Detta var första gången sedan 1980 som Jimmy Page, Robert Plant och John Paul Jones stod på scen tillsammans under sitt gamla bandnamn, Vem hade väl då trott att dessa grånade gubbar skulle låta / se så oförskämt fräscha och spelsugna ut?? Att trummisen John Bonham saknades märktes knappast då Bonhams son Jason axlade uppgiften extremt bra. Enda smolken i glädjebägaren är att man har fått vänta på denna fantastiska dvd i över fem år.

Största förväntan inför musikåret 2013:

Ny platta är på gång med excellenta bandet Brother Ape! Ap-gänget har levererat så ytterst välljudande plattor de senaste åren, att förväntningarna inför nya släppet ligger skyhögt.

State Cows och Dynamo Bliss har efter sina grymma debutalster 2011 nytt material på gång, och med tanke på hur otroligt bra dessa båda plattor var, är även här intresset och förväntan extremt stort.

Staffan Vässmar

Jukka Paananen

Musikåret 2012 är till ända och jag säger som jag gör varje år: tänk om man hade mer tid. 2012 var ett ymnighetshorn av kvalitetsmusik och listorna nedan är ett tappert försök att sortera mina lyssningsupplevelser.

Kategorierna är något flytande. Asia kan givetvis även placeras i progressive rock och i classic rock, Magnum i classic rock, men jag tycker att albumen de gav ut 2012 hör hemma i melodic rock.

Min förhoppning inför 2013: mer tid för musiklyssnande.

Blues

Bonamassa tar bluesguldet, han är helt enkelt kungen av bluesrock. Walter Trout kan matcha sin 26 år yngre kollega i sina bästa stunder, men den här gången håller inte hela plattan och Trout får även se sig besegrad av albumdebuterande Royal Southern Brotherhood. Dr John får hjälp av Dan Auerbach från The Black Keys vilket mynnar ut i ett bluesdelta med sidogrenar från Santana, Frank Zappa och Bob Dylan. Philip Sayce har varit lovande i några år nu och förtjänar uppmärksamhet för sin Lenny Kravitz-funkiga muskelblues.

        1) Joe Bonamassa Driving towards the daylight 

2) Royal Southern Brotherhood Royal southern brotherhood

3) Walter Trout Blues for the modern daze

4) Dr John Locked down

5) Philip Sayce Steamroller

Classic Rock

Tredje gången gillt för det amerikansk-brittiska allstarbandet och nu låter de inte längre som ”The Hughes-Bonamassa Project”. Afterglow är en helgjuten classic rock-platta såsom det lät från England 1973-74. Och klanen Van Halen går igen – vilket vitaminpiller de hostade upp! A different kind of truth överträffar alla förväntningar och ger Chickenfoot svar på tal. Tänk att få uppleva Van Halen och Chickenfoot på turné i stil med den Sammy Hagar och David Lee Roth gjorde tillsammans i USA 2002 då de turades om att vara headline. Rival Sons visar att de är mer än en dagslända, UFO tar upp kampen med Uriah Heep om titeln vitalaste brittiska veteranband och Europe växer ett nummer genom att färga sin musik med blues.

1) Black Country Communion Afterglow

2) Van Halen A different kind of truth

3) Rival Sons Head down

4) UFO Seven deadly    

5) Europe Bag of bones

Melodic Rock

Genrens segrare seglade inte in på min lista förrän under kalenderårets upplopp, men vilken spurt Survivorsångaren gjorde.  Jimi Jamison har tillsammans med låtskrivaren, musikern och producenten Erik Mårtensson skapat en modern AOR-klassiker som blandar lika delar Survivor och Journey utan att behöva be om ursäkt för någonting. Tvärtom – Survivor och Journey borde anlita Mårtensson för sina kommande plattor. I övrigt hittar jag inga storverk bland de melodiösa rockplattorna. Varje album har några kanonlåtar men också ögonblick som känns träiga.

1) Jimi Jamison Never too late

2) Asia XXX

3) Magnum On the 13th day 

4) Jeff Scott Soto Damage control

5) Heat Address the nation

Progressive Rock

Ett makalöst år för den progressiva rocken. Flower Kings och Neal Morse har skapat de starkaste verken men därefter är det rena rama getingboet. Albumen bakom Momentum är jämbördiga och det är hugget som stucket om placeringarna 3-5. På samma sätt fullbordar SBB SBB, Hasse Fröberg & Musical Companion Powerplay, Beardfish Into the void, Docker´s Guild The mystic technocracy (season 1: the age of ignorance) och Kaipa Vittjar progrockens topp 10.

1) The Flower Kings Banks of Eden

2) Neal Morse Momentum

3) It Bites Map of the past

4) Panic Room Skin

5) Headspace I am anonymous

Några ytterligare hedersbetygelser

Årets sångare: Paul Rodgers live på Sweden Rock Festival

Årets gitarrist: Vinnie Moore på UFOs Seven deadly

Årets trummis: Felix Lehrmann på Flower Kings Banks of Eden

Årets basist: Wolfgang Van Halen på Van Halen A different kind of truth

Årets keyboardist: Douglas Docker på Docker´s Guild The mystic technocracy (season 1: the age of ignorance)

Årets konsert: Joe Bonamassa på Svenska Mässan, Göteborg

Årets dvd: Joe Bonamassa Beacon Theatre: live from New York

Årets svenska debutalbum: Scalp Scalp

Årets utländska debutalbum: Headspace I am anonymus

Årets progmetalalbum: Cloudscape New era

Årets instrumentalalbum: Sonny Landreth Elemental journey

Årets mest uppskrivna album: Rush Clockwork angels

Årets comeback: Van Halen

Årets vila i frid: Maestro Jon Lord, men att Ronnie Montrose tog livet av sig var en större chock.

Jukka Paananen

Ulf Classon

Det gångna musikåret har varit ett väldigt starkt år även om de rejäla fullträffarna är få. Jag tror aldrig jag har delat ut så många nior i betyg som jag har gjort detta år vilket har gjort att jag har haft grava problem att få ihop min årsbästalista. Det blir ju i och för sig inte lättare av att man är en listnörd och är oerhört petig med sina listor.
Det som slår mig är att det har varit ett väldigt starkt år för svensk rock och hårdrock som har hämtat sina influenser från sjuttiotalet. Ett tag såg det faktiskt ut att kunna bli en ren ”svensktopp” för den ena kanonplattan efter den andra trillade in. Lovar mycket gott inför framtiden om inte annat.
Och som vanligt förekommer det skivor som jag har brottats med utan framgång och som helt enkelt inte lyckas ta en plats på min topplista. Band som Danko Jones och Black Country Communion är två favortiband som det känns oerhört surt att behöva placera bland bubblarna men vad gör man? När väl denna lista är inskickad då skall väl vi få se på fasen om inte polletten trillar ner?
På konsertfronten var det lite mindre intensivt än vanligt för min del även om det bevittnades en hel del konserter. Det beror bland annat på att jag bestämde mig för att åka på Sweden Rock Festival och ja, där tog den festivalsommaren slut. Sweden Rock är numera så kostsamt (boende, dryck, mat osv) så jag hade helt enkelt bara råd med en festival. Ett faktum som gjort att jag förmodligen har gjort mitt sista besök på festival om inte det händer något magiskt med min ekonomi i framtiden.
Hur som helst så var 2012 ett riktigt trevligt musikår och vad jag uppskattade (och inte uppskattade) hittar ni här nedanför:

De bästa albumen år 2012

1. Imperial State Electric – Pop War

Sjuttiotalsrock’n’roll i sextiotalspopskrud skapade av melodisnillet Nicke Andersson är årets vinnare utan konkurrens. Imperial State Electrics andra platta är en helgjuten svängfest som jag gav full pott då jag recenserade den och jag viker inte en tum från att kalla detta album en klassiker redan nu.
Bästa låt: ”Sheltered in the Sand”

2. Witchcraft – Legend

Vem hade kunnat tro detta? Sveriges tyngsta sjuttiotalsrockare har alltid släppt starka album där doomdoften har legat och lurat mellan spåren men nu jädrar i min lilla låda! Den upphöjda kvalitén på musiken, den toksnygga ljudbilden, de blytunga riffen och sångare Pelanders fantastiska melodikänsla gör detta till bandets klart bästa alster så här långt i karriären.
Bästa låt: ”An Alternative to Freedom”

3. Three Seasons – Understand the World

Jag som älskar min sjuttiotalsrock riffig, jammig och jordnära kan inte göra annat än att ge vika för Three Seasons och deras härliga musik. Att man kan jämföra med andra band som Deep Purple, Uriah Heep och The Doors struntar jag i för dessa grabbar har trots allt hittat något eget. Om inte annat så får deras musik en hammondälskare som mig själv att släppa tid och rum och istället låtas tas med på en härlig musikalisk resa.
Bästa låt: ”Ain’t Got Time”

4. Bonafide – Ultimate Rebel

Detta är ett av de senare årens bästa svenska rockband och att jag tycker så är ju inte så konstigt då ett band som AC/DC mer än ofta dyker upp i samband med namnet Bonafide. Denna gång bjuder grabbarna på ett mer genomarbetat material som för dom aningen (men bara aningen) bort från AC/DC men växlar istället in på ett mer bluesigt och personligare spår. Att materialet denna gång inte satt som en smäck direkt från första lyssningen har också visat sig vara till skivans fördel. Ett album som växer för var lyssning.
Bästa låt: ”Make My Own Rules”

5. Captain Crimson – Dancing Madly Backwards

Undrar ni vart Graveyard har tagit vägen på min lista? Leta inte vidare utan lyssna på Captain Crimson istället. Att jämföra de båda banden rätt av är inte rättvist då båda har egna tydliga personligheter. Men när det kommer till tung bluesbaserad sjuttiotalsrock med upptäckarglädje, oväntade kurvtagningar, rullande riff och ett jordnära sound så har Captain Crimson släppts ett av de bästa albumen i år.
Bästa låt: ”Lonely Devil’s Club”

6. Candlemass – Psalms for the Dead

Att slå till med ett av karriärens bästa alster när det är dags att lägga skivkarriären på hyllan känns lite futtigt tycker jag. Dom svenska doompionjärerna i Candlemass levererar alltså psalmer för de döda som sin svanesång och satan i gatan vad tungt det där! Herr Edling har överträffat sig själv när det kommer till tyngd, sväng och dynamik. Till och med den annars rätt triste Robert Lowe gör en kanoninsats på detta album. Årets tyngsta släpp!
Bästa låt: ”Psalms for the Dead”

7. Joe Bonamassa – Driving Towards the Daylight

Vår tids stora gitarrhjälte och bluesikon förnekar sig utan levererar stabila album i en aldrig sinande ström och ”Driving Towards the Daylight” är inget undantag. Den trogne lyssnaren känner igen sig direkt och slås man inte av Joes otroligt höga lägstanivå då är man förmodligen i fel genre och lyssnar. Jag tycker dessutom att detta album är hans starkaste sedan ”The Ballad of John Henry” och frågan är om han någonsin har lyckats göra en skiva tidigare som hänger ihop så bra musikaliskt? Eget material hänger ihop med covers på ett sätt som han tidigare aldrig har lyckats med. Kan det vara så att plats sju är för snålt tilltagen till och med? Ja det får tiden utvisa.
Bästa låt: ”Somewhere Trouble Don’t Go”

8. Ett Rop På Hjälp – Hur Svårt Kan Det Vara

Graveyards gung, Asteroids fritänkande och Black Sabbaths dynamik tog jag upp som referenspunkter då jag tyckte till om Ett Rop På Hjälps debutalbum. Stora skor att fylla men ack så väl dom fyller ut dom. Jag föll direkt för deras rullande sväng, lysande lyrik och härliga fritänkande. Att lira sjuttiotalshårdrock med svenska texter är inte alltid så lätt att ro iland men dessa grabbar lyckas alldeles ypperligt.
Bästa låt: ”Den Europeiska Löken”

9. ZZ Top – La Futura

Då gamla barndomshjältar släpper nytt så är det lätt att bli lyrisk även om det nya materialet inte på långa vägar håller måttet. Sicken tur då att ZZ Top har snickrat ihop sitt bästa album sedan mitten på åttiotalet och sitt mest sjuttiotalsdoftande sedan, ja, sjuttiotalet. Många kan nog anklaga dom för att återanvända sin egen musik på ”La Futura” medan jag istället skulle vilja säga att dom har återupptäckt sin egen musik igen. Tungt svängande och skitig blues så som bara dessa skäggiga Texasgrabbar kan lira den och trots något svagare spår och trots lite hesare sångröster så är detta en fullträff! Jag var lite rädd för slutresultatet då Rick Rubin satt vid inspelningsrattarna och han gör heller inget fullfjädrat jobb för det låter inte så organiskt som jag vill ha det men det funkar ändå helt okay. Detta kan bli en listklättrare av rang när man återgår till listan om några år.
Bästa låt: ”Chartreuse”

10. Hardbone – This is Rock N Roll

Den där pumpande basen som får hjälp av trummorna att skapa det där speciella gungande kompet. Den där gitarren som levererar dom där löjligt medryckande riffen och den där raspiga sången som mullrar fram den ena allsångsrefrängen efter den andra. Den världsvane kallar det för AC/DC-soundet, den initierade kan kalla det för Airbourne-kopia. Själv kallar jag det för världen bästa typ av hård rock'n'roll. Faktum är att dessa tyska grabbar inte har skapat något eget överhuvudtaget men dom gör det förbannat bra och jag fullkomligt älskar det jag hör.
Bästa låt: ”This is Rock N Roll”

11. Horisont – Second Assault

Jag hade egentligen detta album på en tredjeplats inledningsvis men inser till min förvåning att skivan nu är blott elva. Det betyder dock inte att Horisonts andra album är dåligt, nej med tanke på hur djävulskt bra skivan är så tyder det ju bara på att konkurrensen i år är mördande stark. Bandet har inte ändrat nämnvärt på sin retrorock sedan debuten såg dagens ljus utan har skruvat upp kvalitén ett snäpp istället. Stökigt, svängigt och sjuttiotalsdoftande, precis som jag vill ha det.
Bästa låt: ”Time Warrior”

12. Neil Young & Crazy Horse – Psychedelic Pill

När Neil Young nu äntligen återförenas med Crazy Horse så är det inget lättuggat album dom ger ifrån sig. Med ett inledningsspår på över 27 minuter och ett par låtar som snurrar upp över 16-minutersstrecket så är det bara att konstatera att gubbarna har jammat loss i studion. Faktum är att det är de långa låtarna som är mest intressanta och det är även där man får ta del av Neils ylande och skräniga gitarrspel som är så fantastiskt bra. De kortare spåren svänger finfint som på gamla dar och överlag är detta en riktigt lyckad platta. Men varför en så låg listplacering undrar ni då? Ja grejen är väl att jag inte vet hur jag skall förhålla mig till skivan då den är något udda för att vara Neil och dels så är jag inte kompis med musiken fullt ut ännu. Så risken är att ”Psychedelic Pill” kan bli årets listraket när väl alla bitarna faller på plats.
Bästa låt: ”Driftin’ Back”

13. The Cult – Choice of Weapon

Efter förra albumet ”Born Into This” så trodde jag att allt hopp var ute för Ian Astbury och hans The Cult. Men så smäller dom till med ”Choice of Weapon” vars vapenförråd är fullmatad med en låtarsenal av löjligt stor kaliber. Helt plötsligt så låter dom ju som dom gjorde en gång i tiden på åttiotalet då dom var som bäst. Här finns kanske något tveksamt spår men annars är detta en galet stark ”comeback” om man nu får kalla den det.
Bästa låt: ”For the Animals”

14. Gin Lady – Gin Lady

Jag trodde länge att detta var en stark utmanare till årets bästa album. Men vad gick snett då? Nej fasen vet för jag älskar fortfarande skivan och står fast vid min recension. Vad jag dock har märkt med tiden är att det är ett ganska jämnt tempo över hela skivan. Att jag inte upptäckte detta vid recensionstillfället är för mig en gåta men strunt samma för Gin Ladys debut är en mycket välljudande Uriah Heep/Deep Purple-macka som får det att vattnas i munnen var gång.
Bästa låt: ”Bloodsuckin’ Babies”

15. Black Pyramid – Black Pyramid II

Heavy metal-osande doom kan aldrig vara fel och när dessa amerikaner rullade in i mitt liv med tyngd, självsäkerhet och ett jävlaranamma så hade jag inget att säga till om. Ja möjligtvis att andra halvan av skivan är lite svagare än inledningen men vad gör det när det ändå är av högsta klass?

Bästa låt: ”Night Queen”

16. The Beards – Having a Beard is the New Not Having a Beard

En humorgrupp från Australien som lirar akustisk rock och sjunger om skägg? Ska det vara något det? Ja det är ju hur bra som helst! Oerhört finurliga texter om ansiktshår, välkomponerade låtar och en lättsam attityd gör detta till en av årets roligaste skivor att lyssna på. Tenacious D har fått rejäl konkurrens.
Bästa låt: ”I’m in the Mood…for Beards”

17. The Brimstone Days – On a Monday Too Early to Tell

Med ena foten i sextiotalet och den andra i sjuttiotalet så dansade The Brimstone Days in i mitt liv med ett energiskt rock'n'roll-groove. Dom bjöd på ett supertrevligt album som skänker värme och glädje i vintermörkret. Det är inget helgjutet album men helheten är så otroligt trevlig så det räcker hela vägen in på en sjuttondeplats.
Bästa låt: ”I Need Soul”

18. UFO – Seven Deadly

Sega gamla gubbar ger sig inte i första taget och gubbarna i UFO är bland de segaste i branschen - och bland de vitalaste! Med sitt 21:a (!) studioalbum sedan starten så visar dom att glöden efter att spela riffstark classic rock fortfarande finns där. Det är inget fulländat verk men är ändå bästa plattan på många år med bandet.
Bästa låt: ”Fight Night”

19. Långfinger – Slow Rivers

Det tog sin lilla tid men när väl allt föll på plats så förstod jag grejen med dessa göteborgares andra platta. Känslan att Mountain och Grand Funk Railroad är byggstenarna medan The Soundtrack of Our Lives försiktig smyger i kulisserna finns kvar men faktum är att med tiden så har slutat tänka på det och istället insett att Långfinger har ett ganska personligt sound. Ett stort plus i min bok.
Bästa låt: ”Clap Your Hand for the Troubadour”

20. Prong – Carved into Stone

Metal? Thrash? Punk? Hardcore? Ja vad fasen är Prong för ett sorts band egentligen? Det är väl just det som är grejen med dom, att man inte kan sätta en etikett på deras musik. Oavsett så är det ett band man antingen älskar eller tycker är konstiga (läs dåliga). Jag tillhör den första kategorin och faktiskt att jag har lite dåligt samvete att skivan ”bara” kom på en tjugondeplats för när jag lyssnar på plattan så blir jag alltid på gott humör. ”Carved into Stone” är inte Prongs bästa alster genom tiderna men inte långt ifrån. Inte dåligt för ett band man trodde var helt slut.
Bästa låt: ”Ammunition”

Årets bubblare (ett urval i bokstavsordning):

Accept – Stalingrad – Mer Accept än förra albumet men något saknas…
Black Country Communion – Afterglow – Som en riktigt bra Glenn Hughes-platta...
Bullet – Full Pull – Nytt snyggt rocksound, mindre cool heavy metal.
Chris Robinson Brotherhood – Big Moon Ritual/Magic Door – The Black Crowes?
Danko Jones – Rock and Roll is Black and Blue – Mindre bett än vanligt…
Demon – Unbroken – Klassiskt heavy metal av ett klassiskt band…
Diamond Dogs – Set Fire to it All – 20 år in i karriären och svänget består…
Graveyard – Lights Out – Landets ledande retrorockare övertygar tyvärr inte…
Herman Frank – Right in the Guts – Accepts gitarrists platta är bättre än Accepts…
Jack White – Blunderbuss – Så här skall det låta när Jack spelar låtar…
Jess and the Ancient Ones – S/T – Tänk om hela skivan hade varit som första halvan.
Lost World Order – Parasites – Gammal thrash i fräsch vital tappning…
Mammoth Mammoth – Volume III: Hell’s Likely – Motörhead goes stoner…
My Dynamite – S/T – The Black Crowes arvtagare? Ingen omöjlighet…
Overkill – The Electric Age – En liten besvikelse men ändå väldigt bra…
Pontus Snibb 3 – Loud Feathers – Som Bonafide fast mera blues och smuts…
Royal Southern Brotherhood – S/T – Lite soft ja men svänget! Svänget!
Sideburn – Monument IV – Svensk ökenrock med klass…
Tank – War Nation – Klassiskt heavy metal av ett klassiskt band…
Testament – Dark Roots of Earth – Inledningen är fenomenal men sen då?


Och årets andra priser går till…

Årets comeback: King Diamond
Flertalet tunga gamla rävar gjorde i år comeback på skivdiskarna efter flera års frånvaro men ingen artist eller grupp kunde detta år mäta sig med konungens återkomst! Efter att ha återhämtat sig från inte bara diskbråck utan även en trippel bypass-operation på hjärtat så kände han sig nu stark nog att beträda en scen igen. Han såg till att arrangera sin största scenproduktion någonsin och när han väl stegade ut på Rock Stage på Sweden Rock Festival för sin första hela konsert sedan operationerna så var det som om han aldrig varit borta.

Årets konsert: King Diamond på Sweden Rock Festival
Jag kan komma på flertalet grymma konserter som jag bevittnat i år så som Krux felfria framträdande på Sweden Rock Cruise, Entombeds söndermangling på Sweden Rock Festival, Fu Manchus stonerkavalkad på Sticky Fingers eller The Levellers folkrockfest på samma Göteborgshak. Men ingen kan detta år konkurrera med det inetsade minne som King Diamonds comeback på Sweden Rock Festival gav mig. Efter flera års frånvaro slår han till med bandets största och dyraste scenproduktion genom tiderna och levererar en konsert vars första halva inte kändes som en konsert utan som en föreställning. Inledningen med ”The Candle”, ”Welcome Home” och fantastiska ”Voodoo” ringer fortfarande i skallen på mig och rysliga ”Up From the Grave” har aldrig framkallat mer gåshud än vad den gör denna gång. Att hans gamla bandkamrater från Mercyful Fate gästar på nämnda bands största hits gav bara extra krydda till helheten men vad Volbeats fjant till sångare Michael Poulsen skulle upp på scen och göra är för mig en gåta. Det var också den enda felet med en annars felfri konsert som jag med lätthet hade kunnat förlänga med minst en timme utan att det blivit sämre för så många låtar ville jag höra som han inte spelade. Detta är, trots uteblivande favoritlåtar, som en konsert som jag kommer att minnas lika starkt om tio-tjugo år som jag gör nu.

Årets krutgubbe: King Diamond
Ni börjar se ett mönster nu va? Ja hade King Diamond släppt en platta detta år så hade han säkert kammat hem det priset också. Men att detta pris skulle gå till den nu 56-årige Kim Bendix Petersen trodde jag inte när året startade. Man visste ju att han börjat återhämta sig efter avancerade operationer på både ryggen och hjärtat men att han skulle fixa att genomföra en hel konsert trodde man ju aldrig. Men med hans sjukhusvistelser i färskt minne så är det helt otroligt att få se honom på scen på Sweden Rock Festival som om ingenting hade hänt. Okay han såg något stel ut men i ärlighetens namn så har han aldrig varit någon gymnast på scen heller. Vi får heller inte glömma rösten. Rösten! Fasen vet om han någonsin har låtit bättre live någon gång?

Årets axelryckning: Soundgardens ”King Animal”
Jag gillar verkligen Soundgarden jättemycket. Men när comebackplattan äntligen anlände efter vad som kändes som en evighet av snack i pressen så var det med föga entusiasm jag närmade mig den. Varför? Ingen aning men jag kände mig inte speciellt uppspelt och när musiken så ljöd ur högtalarna kände jag – ingenting. Det är inte dåligt men det är inte speciellt eggande heller. Är det fel på mig? Är det fel på bandet? Ingen aning men att alltihopa känns som en axelryckning går inte att komma ifrån.

Årets upptäckt: The Beards
Det är ju ganska genialt egentligen. Medryckande akustisk rock som då och då blir elektrifierad kan man egentligen inte misslyckas med. Tillsätter man sen lyrik som enbart handlar om skägg så är genidraget fullbordat. Musikaliskt kan man säkert jämföra med Tenacious D men det är de stolta texterna om ansiktshår som skiljer bandet från mängden. Det kan kanske vara svårt för den renrakade att förstå storheten med The Beards men jag och mitt skägg blir alltid på ett ypperligt humör när vi får höra låtar som ”No Beard, No Good”, ”You Should Consider Having Sex with a Bearded Man” och ”If Your Dad Doesn't Have a Beard, You've Got Two Mums”.

Årets avskedspresent: ”Psalms for the Dead” från Candlemass
Nu tar inte Sveriges tyngsta band farväl för gott med plattan ”Psalms for the Dead” då dom kommer att fortsätta spela live men skivkarriären är tydligen över för gott. Tur då att dom slog till med ett av karriärens bästa album som avskedspresent till fansen. Men som om inte det vore nog så sparkade dom sångaren Robert Lowe (som faktiskt gör en kanoninstans på skivan) och ersätter honom tillfälligt (vi får väl se hur det blir med den saken) med Sveriges bästa sångare, Mats Levén, för kommande konserter! Tack Candlemass!

Årets överraskning: ZZ Top och deras album ”La Futura”
Ja det kommer ju knappast som någon överraskning att de skäggiga gubbarna i ZZ Top kan lira bluesig boogierock men att deras comeback på skivdiskarna skulle vara så bra är en överraskning! Det är inget helgjutet album men så här skitiga och bluesiga har inte bandet låtit sedan sjuttiotalet. Det känns faktiskt som om gubbarna har återupptäckt sig själva.

Årets nykomling: Captain Crimson
Det är synd att jämföra Captain Crimson med Graveyard men det är det närmaste an kommer. Visst dom spelar ganska likvärdig retrorock men båda har starka egna personligheter och står stadigt var för sig. Men då de sistnämnda blir allt mer anonyma i mina öron så är det oundvikligt att inte välja att lyssna på Captain Crimson istället. Sväng, gung, sjuttiotal, skitig mylla och urstarka låtar gör ”Dancing Madly Backwards” till ett av årets bästa album och Captain Crimson till årets bästa nykomling.

Årets låt: ”An Alternative to Freedom” av och med Witchcraft
Första gången jag hörde denna låt så visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Inledningen med slidegitarr är så löjligt snyggt, sättet som låten byggs upp på är fullständigt genialt, bryggan som leder till ett orgasmiskt crescendo är låtens klimax och gitarrsolot som följer efter det likt en krampaktig ejakulation är nästan förlösande. Till allt detta så levererar Magnus Pelander sin särklass bästa sånginstans i karriären när det kommer till melodisäkerhet och inlevelse. ”An Alternative to Freedom” är rent ut sagt musikalisk porr för mig.

Årets AC/DC-substitut: ”This is Rock N Roll” med Hardbone
Visst, AC/DC har detta år berikat oss med ett livealbum inspelat i River Plate 2009 men den konserten har jag lyssnat sönder tack vare bluray-utgåvan som kom förra året. Och då Bonafide mer och mer börjar skala bort de ”värsta” AC/DC-referenserna så är det Hardbone som detta år fått fylla mitt begär efter boogiesvängande hård rock’n’roll. Dessa tyskar kan med lätthet jämföras med både AC/DC och Airbourne och faktum är att Hardbone inte har något eget överhuvudtaget men vad spelar det för roll? Det svänger ju hejdlöst!

Årets besvikelse: The Soundtrack of Our Lives album “Throw it to the Universe”
Bandet gick ut tidigt med att detta blir bandets avsked. Dom skall lägga av. När rapporterna om skivans förträfflighet strömmade in då växte mina förväntningar. Någon sade dessutom att det var en tillbakagång rent musikaliskt och ”så här riffigt vet jag inte om jag har hört bandet tidigare” sade någon annan. Mycket riktigt, första låten är riktigt snygg, men sen då? Detta kan vara bandets segaste och mest anonyma platta i karriären och var storheten som folk ser i den är kan jag inte hitta tyvärr. The Soundtrack of Our Lives är och förblir ett av Sveriges bästa band genom tiderna men deras sista album blev för mig en rejäl besvikelse.

Årets mest överhypade: Rush
Va fan? Tänker ni. Ja vadå? Säger jag. Vi snackar ju inte Ghost-klass på hypen här men låt mig förklara. Jag älskar verkligen Rush men det vi fått uppleva i år förstår jag mig inte riktigt på. Nya skivan ”Clockwork Angels” är en stor besvikelse. Att gubbarna är några av världens i särklass bästa musiker vet vi redan. Så varför detta behov av att släppa ett album där dom gör precis allt för att visa upp sin förträfflighet på sina respektive instrument? Dom har ju helt glömt bort att skiva låtar ju! Nu är det ingen dunderkatastrof, det finns fortfarande en del godis för oss Rush-fans att njuta av men jag fattar inte vart all denna Rush-hype kommer ifrån? Helt plötsligt är det inne att digga Rush. Är det för att Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson ”kom ut ur garderoben” och ”erkände” att han minsann alltid har diggat Rush men ”aldrig vågat erkänna det”? För helt plötsligt har en efter den andra förklarat sin uppskattning till Rush och till och med Aftonbladets Mattias Kling lyckades peta in plattan som nummer tre på sin lista! Jag säger inte att dessa personer och alla andra inte får gilla Rush, det är ju jättekul för dom och för bandet och ni har säkert lyssnat på bandet så länge som ni säger, men varför känns det som att alla börjar uttrycka sitt gillande först nu? Hade denna hype kommit i och med förra skivan ”Snakes & Arrows” (2007) då hade jag förstått för det är en kanonplatta men nu? Nu när dom släppt en av sina tråkigaste plattor någonsin. Jag älskar verkligen Rush men hur dom kan få så mycket uppmärksamhet för en medioker platta kan jag inte förstå.

Årets DVD/Blu-ray & Årets Livalbum: Led Zeppelin ”Celebration Day”
Det visuella är ju såklart att föredra men även på skiva är denna konsert smått magisk. Mycket roligt har släppts på DVD och Bluray i år och men inget slår Led Zeppelin och deras ”Celebration Day”. Konserten må vara från 2007 (alla borde veta storyn bakom konserten vid det här laget) men den som väntar på något gott väntar alltid för länge eller hur? Ja jag har i alla fall väntat för länge på att få se denna konsert men det var det värt. Den oerhört höga klassen på ljudet, bilden, filmningen och klippningen är naturligtvis viktigt för helhetsupplevelsen men det viktigaste är bandet. Dom må vara äldre och gråare men inte märks det när dom spelar. Koncentrerat, uppsluppet, glädje…ja det är många känslor som flödar från scenen. Det är svårt att återge i ord. Detta kan vara den bästa konserten som jag har sett på DVD eller Bluray.

Förhoppningar inför 2013:
Ojojoj, när år kan bli något i hästväg! Favoritband som Entombed, Motörhead, King Diamond, Bad Religion, Deep Purple, Hypocrisy, Sodom, Black Sabbath och Saxon har alla utannonserat nya skivor till nästa år och kan det vara så att till och med AC/DC är aktuella med en ny platta? Hej vilket skivår det kan bli! Lägg där till debutalbumet med Mattias Bärjeds (The Soundtrack of Our Lives) nya band Free Fall så ser det otroligt intressant ut!
Konsertmässigt är det inte så mycket spikat än för egen del men nästa år måste jag ta mig i kragen och se till att komma iväg på Headbangers Open Air bland annat. Muskelrock är en annan festival jag måste se till att komma iväg på. Det är lite spännande i år då Muskelrock har bestämt sig för att släppa alla dom inbokade bandnamnen samtidigt som dom öppnar sina portar till festivalen. Köper man grisen i säcken eller blir det en oförglömlig festivalupplevelse? Oavsett så hoppas jag att alla mina kollegor här på Artrock samt alla våra underbara läsare får mängder med oförglömliga musikupplevelser nästa år!

Ulf Classon