|
Ja, jisses.
Hur sjuttsingen ska man recensera 40 CD-skivor på ett
och samma bräde? 40 skivor som sträcker sig från visa
till experiment till punk till flum till hårdrock till
politik till jazzrock till teater till symfrock till… 40
skivor som i de flesta fall inbördes presenterar två
eller flera grupper och artister. 40 skivor som kräver
en hel arbetsvecka utan raster att alls lyssna igenom.
40 skivor med så mycket material man vill lyssna på
igen. Och igen.
Så jag hoppas du ursäktar mig, kära läsare och
läsarinna, för att jag plockar några av russinen, ett
antal höjdpunkter, nedslag och reflektioner…
·
- Uppsalabandet Mobben med "Du stänger din dörr", en
skön, egen tolkning av Free-låten "Wishing well".
- Fem låtars konsert från 1972, där Colloseum-organisten Dave Greenslade
ansluter sig till Mats Ronander och övriga i Nature. Ett
väldigt gott, men kortlivat samarbete.
- Skivan "Gärdets urproggare 1970" är fantastisk, ett helt radioprogram
med kommentarer från banden. Lyssnaren förs till en
annan planet, en med höga ideal och verklig tro att
dessa kan besannas. Där finner vi också fantastiska
bandnamn som Låt Tredje Örat Lyssna In Och Tredje Benet
Stampa Takten samt Europeiska Missnöjets Grunder. "Man
vill inte stödja Gröna Lund", som någon av dem säger!
- Äntligen en komplett version av Samla Mammas Mannas långkörare ”Ikarien”!
Att publiken applåderar artigt snarare än extatiskt är
fullkomligt obegripligt. I samma konsert spelar Samla
samman med Ron Geesin och vi får exklusivt den ironiska
låten ”Kuba är bra”. Just återhållsam publik gäller för
övrigt den absoluta merparten av boxens innehåll.
- Ragnaröks suggestivt instrumentala musik.
- Tolv minuters bluesteater "Hamburgarlåten" med Göteborgsbandet Ensamma
Hjärtan
- Punkskivan med bland andra Ebba Grön, Dag Vag och Skabb. Här
påannonseras Reeperbahns medverkan på konserten, så
varför är gruppen inte med på skivan? Lång talad
inledning av Lasse Tennander, och här möts
generationerna. Tennander är hela 32 år gammal och
frågar om han får vara med, samtidigt som punkarna (idag
i 50-årsåldern) gastar om att låta konserten börja.
- Intervjuer och sångpresentationer (jag lyssnar i skrivande stund på
skivan med Folk och Rackare) är så oerhört seriösa. Var
man som jag ung under det glättiga 80-talet och det
ironiska 90-talet känns detta verkligen som en helt
annan värld. Kanske en bättre.
- "Den ena handen vet vad den andra gör" (Blå Tåget) och "Jag hör hur de
ligger med varandra ovanför" (Kjell Höglund) på samma
mycket underhållande skiva.
- Första Förband, inkluderande Björn Afzelius och Tomas Wiehe, vars
svängiga musik BARA handlar om politik. Oavsett vad man
tycker om budskapet blir det lite övermäktigt att få
parollerna så nedpressade, en efter en.
- Detta blir extra tydligt, då storebror Mikael tillsammans med Ale Möller
och Kabaréorkestern senare på samma skiva klär budskapen
i metaforens klädnad, detta medelst klassikern "Titanics
undergång".
- Fyra laddade låtar med Trettioåriga Kriget, inspelade 1973, alltså året
innan bandets självbetitlade debutalbum såg dagens ljus.
- Kvinnofestivalen från Riksdagshuset 1977 med Lena Granhagen, Risken
Finns, Röda Bönor och många flera. Humoristiskt och
träffande, men 36 år senare känns det tråkigt att samma
genuspolitiska frågor måste ältas på nytt (våldtäkter,
olika lön etc). Borde vi inte ha lärt oss?
- Och där kom Samla Mammas Manna igen, den här gången med en extra levande
”Folkvisa i morse”.
- Kaipa kompar Lasse Tennander
(som ni märker är kombinationsmöjligheterna
outsinliga); Roine Stolt lirar liderligt solo till
”Yngve Frejs barn”.
- Kaipa har sin egen avdelning också, med gripande
tagningar av ”Skenet bedrar” och ”Inget nytt under
solen”
- Kornet, Gladas Kapell, Alfons Bandage, Egba, Solar Plexus, Made in
Sweden…vilken oerhörd massa suverän jazzrock vårt land
genererat!
- Bernt Stafs vackra politiska visor, där han låter som Crosby, Stills,
Nash och Young samtidigt.
- Supersvängiga progjazzrocksviten ”Knekten” med Panta Rei, som är på gång
igen inför Mellokryssningen. På samma skiva ges en lite
skakig konsert med November, vars trummis Björn Inge
respektive gitarrist Rickard Rolf är nygammalt aktuella
de också, med Mårran och (svenska) Saga.
- 13 minuter instrumental "A day in the life" med Made in Sweden, inspelad
på Uppsala universitet 1970. En jamsugen Jojje Wadenius
på topp.
- Marie Selander och Vargavinter kryssar sömlöst mellan medeltid, Indien
och blues. Senare på samma skiva virvlar Margareta
Söderberg loss tillsammans med Arbete Och Fritid –
enormt vackert alternativt suggestivt.
- Luleågruppen Rekyl hade förtjänat långt större framgång än vad de fick.
Här hör vi bland annat den enormt vackra ”Blir det
aldrig morgon”.
- Nationalteatern, Hoola Bandoola, Nynningen, Fria Proteatern… Alla
epokens klassiker finns med, fångade på toppen av sina
gärningar.
Jaha, det där var dryga tjugo intryck av de många, många
hundra som den här lådan bjuder. Hoppas de har varit
till någon vägledning, om än i det lilla! En eloge till
ljudkvalitén, också. Jag vet ju visserligen inte hur
alla de här rullbanden lät när übersammanställaren
tillika Samla-gitarristen Coste Apetrea tog sig an dem,
men rakt igenom jättelådan låter det varmt, klart och
vackert, som vore det inspelat i förrgår med för
ändamålen ypperlig utrustning. Även prislappen, som i
förstone kan tyckas saftig (en bit under 2000), faller
snart på sin rimliga plats, när man betänker den absurda
mängd musik och inte minst kulturhistoria man får för
pengen.
Något dåligt? Somliga har beklagat stavfel och en del
märkliga formuleringar i häftesanteckningarna. Kritiken
är befogad, men samtidigt konstaterar Apetrea själv att
han är medveten om dessa problem, som uppkommit i
mastodontarbetets slutskede. Och själv tycker jag dessa
företeelser faktiskt i någon mån livar upp återresan
till en epok där allt inte behövde vara genomperfekt in
i minsta detalj.
Betyg: 10/10
Daniel Reichberg
Fotnot: Vill du läsa en intervju där Coste
Apetrea berättar om arbetet bakom Progglådan, så finner
du en sådan här:
http://www.artrock.se/intervju/intervju_62.htm
 |
