|
Pugh Rogefeldt har aldrig varit konventionernas
representant inom rockmusiken. I ett 1960-tal
fullkomligt dominerat av engelska språket markerade han
sin särart genom att skriva på svenska. Texterna var
allt annat än konventionella de heller, snarast
svårbegripliga. Och i en tid då svensk rockmusik
förväntades vara politiskt ställningstagande, då skrev
denne evige individualist precis vad som föll honom in.
Det är alltså icke att förvånas över att Rogefeldts
memoarbok också är av det ovanligare slaget. Till att
börja med möts man av en framsida ej prydd av fotografi
som traditionen bjuder, utan snarare en av artistens
egna målningar, ett småabstrakt självporträtt. Bläddra
dig in i boken, och nog berättar Rogefelt sin
livshistoria någorlunda kronologiskt, men med eviga kast
hit och dit mot de epoker till vilka han finner
lämpligast att referera.
Vidare väljer Västeråsaren att helt abrupt bryta in i
berättelsen med specifika tillbakablickar. Det kan vara
berättelsen kring hur han plötsligt rakade skallen
(otänkbart i det tidiga 70-talet), hur han fick idén
till sin klassiker ”Grävmaskinen”, hur han var på vippen
att bli polare med Rolling Stones 1971. Vilket ämnet än
må vara, presenteras det med gott minne och stark
lidelse. Plussa på med gedigen information kring varje
skivsläpp, och undertecknad nörd jublar.
Men vad händer? 1973 bara slutar alltihop, bara sådär!
Jovisst ser man ”till Hog Farm” samt den något diffusa
siffran 73 på bokens framsida, men det trodde jag
snarare var rent bildligt. Som läsare känner jag mig
snopen och blåst på all den konfekt jag hoppats få njuta
längre fram. Nä hörru Torbjörn, nu sätter du dig och
skriver klart!
Daniel Reichberg
|
