|
*** ENGLISH
VERSION BELOW ***
Den definitiva Beatlesbiografin
har den kallats redan långt innan första volymen gått i
tryck, och med största sannolikhet äger epitetet sin
riktighet, åtminstone om man ser till omfånget. Tanken
att någon skulle skriva något ännu mer omfattande i
ämnet Beatles är smått befängd. Här har vi 840 sidor
Beatleshistoria (samt över 100 sidor credits, fotnoter
och innehållsförteckning) i den korta versionen
av boken, vilken endast utgör del ett av sammanlagt tre
volymer; denna del avslutas vid tiden alldeles före det
stora genombrottet. Det dröjer till sidan 101 innan de
två första Beatlesmedlemmarna (George Harrison och Paul
McCartney) ens lär känna varandra; vi får vänta till
sidan 129 på det sägenomspunna första mötet mellan
McCartney och John Lennon – ett helt kapitel ägnas just
denna dag. Eller var detta verkligen deras första möte?
Den oerhört Beatlesmeriterade författaren vet andra
besked att berätta. Skivkontraktet? Sidan 646. Sidan där
den klassiska Beatlessättningen bildas, genom Ringo
Starrs intåg? 704.
Är
med andra ord ”All These Years” ett litterärt verk
endast för de allra vansinnigast vetenskapstörstande
Beatlesnördarna? Ja och nej. Givetvis är denna bok allra
mest lämpad för de personer som har ett särintresse för
The Beatles, men Lewisohn är en så stark berättare, att
det räcker med ett hyfsat intresse för brittisk
musikhistoria för att kunna uppskatta ”All These Years”.
Författaren skildrar målande staden Liverpool, en
smutsig, illaluktande plats som till skillnad från många
andra likartat ödelagda städer dröjer länge med att resa
sig ur andra världskrigets bombaska, och ur detta reser
sig helt otippat kulturhistoriens kanske mest välkända
grupp människor.
Här
får vi ta del av mer eller mindre ökända anekdoter från
tiden då Beatles spelade i Hamburg (kissade John Lennon
verkligen på nunnor vid ett tillfälle?), vi läser om
decennieskiftet 1959/60, då absolut INGENTING talade för
att Beatles skulle uppnå några som helst framgångar.
Hamburgjobbet blev deras bara för att tre andra band
(däribland Rory Storm and the Hurricanes, där Ringo var
medlem vid tiden) tackade nej. Vi ser vidare sommaren
1961, då Beatles närapå lade av för att de inte kom
någonstans. Ett oerhört ställningstagande med tanke
på de ökade gager och den stegrade uppmärksamhet som ägt
rum sedan året innan. Från att ha varit komplett
hopplösa totalamatörer hade de rusat förbi alla andra
och klivit fram som Liverpools tveklöst största. Men de
ville vidare.
Boken påminner om vilken sjuhelsikes åktur The Beatles
varit med om redan ”innan det började”. Lewisohn
berättar detaljerat om låtarna, vilket lovar oerhört
gott inför delarna två och tre. Jag läser om
studioinspelningar som jag aldrig tidigare hört talas
om, närmare 40 år som Beatlesnörd till trots. Allt detta
beskrivet med hjälp av myriader med tidsvittnen.
Flickvänner, fans, kompisar, medlemmar från
konkurrerande band, och naturligtvis arkivmaterial (Lewisohns
eget eller lånta citat) från Beatlarna själva, deras
manager Brian Epstein, skivproducenten George Martin,
och jag tror ta mig fasen ALLA ur gruppens dåtida krets.
En
faktauppgift slår rentav ner som en bomb, nämligen
gruppnamnet Japage 3, som ska ha använts under en
kortare period. Detta namn har jag ALDRIG sett förut.
Har Lewisohn verkligen kollat autenciteten med
McCartney?
Här
avlivas också ett antal myter, kanske en gång för alla.
Exempelvis ska den dramatiska scen där sexårige John
Lennon tvingades välja mellan sina föräldrar aldrig ha
ägt rum. Likaså förnekas att Parlophone skulle ha varit
ett tragiskt loserskivbolag innan Beatles dök upp. Och
att basisten Stuarts Sutcliffes död skulle ha berott på
den misshandel han tvingats utstå en kväll många år
tidigare. Eller att Sutcliffes tyska flickvän,
fotografen Astrid Kirchherr, skulle ha skapat
Beatlesfrisyren (den skaffade John och Paul i Paris).
Kanske tackade inte heller skivbolaget Decca nej till
The Beatles för att ”gitarrgrupper börjar bli ute”
(gitarrgrupper hade aldrig varit inne). Och faktum är
att Ringo Starr var en välrespekterad, eftertraktad
trummis 1962, snarare än den ofta förekommande bilden av
hur Beatles skulle ha varit ”a chance of a lifetime” för
trumslagaren.
Något negativt?
Ja,
det blir lite tjatigt i längden, hur många gånger man
tydligen måste nämna att trummisen Pete Best egentligen
inte hörde till gänget. Bland alla anekdoter hittar vi
familjen som upplät sitt hem åt de campande tonåringarna
McCartney och Harrison och nu berättar exakt vilka låtar
som spelades av de unga tu – hur kan vi vara säkra på
autenciteten hos det minnet? Och så finns ett par rena
slarvfel. Brian Pooles kompband hette väl ändå The
Tremeloes, och inte The Tremilos?
Men
framför allt är detta en bok som blir mer och mer
spännande, när hettan skruvas upp, ju närmare vi kommer
genombrottet. Alla bakslag och tårar när Brian Epstein
försöker och försöker och försöker få till ett
skivkontrakt. Ja, alla de rena tillfälligheter som ledde
till genombrottet för världens största band, och därmed
alla grupper som kom efter, vars bana Beatles sopat åt
dem. Lewisohn skapar till och med spänning kring
transporten av Ringo Starrs första trumset från London
till Liverpool! Det känns ledsamt att tre av
huvudfigurerna - Lennon, Harrison och Sutcliffe - aldrig
kommer att få läsa boken. Inte minst Lennon skulle
garanterat älska att få se sitt livs historia så här
omfattande förtäljd. Bättre än så här blir inte
biografier.
…och om en dryg månad är det på’t igen, för då släpps
”The Author’s Cut” – samma innehåll, men nära dubbelt så
långt.
Daniel Reichberg
PS.
I texten gömmer sig citat ur en rad Beatleslåtar. Och
ett par av plojhyllningen Rutles!
*** ENGLISH
VERSION ***
This book has been called The
definitive Beatles biography long before the first
volume went to print, and most likely, this epithet owns
its accuracy, at least in terms of range. The idea that
someone would write something more extensive on the
subject of the Beatles is somewhat preposterous. Here we
have 840 pages of Beatles history (plus more than a
hundred pages of credits, footnotes and table of
contents) in the short version of the book, which
is only part one of a total of three volumes; this part
ends at the time just before the big breakthrough. It
will take until page 101 before the first two members of
The Beatles (George Harrison and Paul McCartney) even
get to know each other, we have to wait until page 129
for the fabled first encounter between McCartney and
John Lennon - a whole chapter devoted to this specific
day. Or was this really their first meeting? The hugely
knowledgeable author has news to tell. Record contract?
Page 646. The page where the classic Beatles lineup is
formed through Ringo Starr's entry? 704.
Ultimately, is "All These Years" a
literary work for the most crazily knowledge-thirsting
Beatles geeks? Yes and no. Off course, this book is most
suited for those who have a special interest in the
Beatles, but Lewisohn is such a strong storyteller, that
all it takes is a decent interest in British music
history to appreciate "All These Years". The author
vividly portrays the city of Liverpool, a filthy, smelly
place that unlike many similar places took a long time
to rise from the World War II bomb ash, and from this
rises, surprisingly, perhaps the most well-known group
of people in cultural history.
Here we partake in more or less notorious anecdotes from
the time the Beatles played in Hamburg (did John Lennon
really pee at nuns at one point?), we read about the
decade shift 1959/60, when absolutely NOTHING indicated
that the Beatles would achieve any successes whatsoever.
The Hamburg job was theirs only because three other
bands (including Rory Storm and the Hurricanes , where
Ringo Starr was a member at the time) declined. We look
to summer 1961, when the Beatles nearly quit because
they didn’t get anywhere. An extreme stance given the
increased wages and excessive attention that had taken
place since the previous year. From being hopeless
amateurs, they had sped past everyone else and stepped
forward as Liverpool's greatest. But they wanted to go
further.
The book reminisces of what a ride The
Beatles had been through already "before it began".
Lewisohn tells about the songs in detail, which bodes
extremely well for parts two and three. I read about
studio recordings that I have never heard of, almost 40
years as a Beatles Geek notwithstanding. All this is
described by means of myriads of time witnesses.
Girlfriends, fans , friends, members of rival bands and
of course archives (Lewisohn’s own or borrowed quotes)
from the Beatles themselves, their manager Brian
Epstein, record producer George Martin, and basically
ALL people from The Beatles’ early circuit.
A factual point even hits like a bomb, namely the group
name Japage 3, which is supposed to have been used for a
short period. This name I have NEVER seen before. Has
Lewisohn really checked the authenticity with McCartney
?
“Tune In” also kills a number of myths,
perhaps once and for all. For example, the dramatic
scene where six year old John Lennon is forced to choose
between his parents has never taken place. Likewise it’s
denied that Parlophone was a tragic loser of a record
label before the Beatles appeared. And that bassist
Stuart Sutcliffe’s death should have been due to the
violent abuse he had endured an evening many years
earlier. Or that Sutcliffe’s German girlfriend,
photographer Astrid Kirchherr, should have created the
Beatles’ hairstyle (it was provided for Lennon and
McCartney in Paris). Also, record company Decca may not
after all have rejected the Beatles because "guitar
groups were on their way out" (guitar groups had never
been in). And fact is that Ringo Starr was a
well-respected, sought-after drummer in 1962, rather
than the recurring image of how the Beatles would have
been "a chance of a lifetime" for the drummer.
Anything negative?
Yes, it gets a bit tedious in the long
run, the many times it apparently has to be mentioned
how drummer Pete Best did not really belong to the gang.
Among all the anecdotes we find the family who offered
housing to teen campers McCartney and Harrison and now
tells exactly which songs were played by the young two -
how can we be sure of the authenticity of this memory?
And there are also a couple of simple mistakes. Surely,
Brian Poole's backing band was called The Tremeloes, not
The Tremilos ?
But above all, this is a book which gets more and more
exciting the closer we get to the breakthrough. Through
all the setbacks and tears when Brian Epstein tries and
tries and tries to get a record deal. Yes, all the pure
coincidences that led to the breakthrough of the world's
biggest bands, and thus all groups that came after,
their paths having been swept by the Beatles. Lewisohn
even succeeds in creating tension around the transport
of Ringo Starr’s first set of drums from London to
Liverpool! It's sad that three of the main characters -
Lennon, Harrison and Sutcliffe - will never get to read
the book. Not least Lennon would surely have loved to
see his life story so extensively outlined. Biographies
don’t get better than this.
...and in a month’s time we start anew, because then is
the release of "The Author 's Cut" - same content, but
nearly twice as long.
Daniel Reichberg
PS. In the text, you’ll find hidden quotes from a number
of Beatles songs. And a couple
of Rutles ones as well!
|
