E-Mail

info@artrock.se

 

Topplistan 2013

 

 

 

 

www.artrock.se

 

Peter Dahlberg



Ja, 2013 kanske inte går till historien som ett starkt prog-år. Inte lika starkt som 2012 i alla fall. 2013 verkar istället ha blivit syntharnas år. Det har kommit nya plattor med Erasure, Depeche Mode, Blutengel, Syrian, Kite, Henric De La Cour, Gary Numan för att nämna ett urval. Mitt hjärta klappar dock mest för rocken och då har det varit ett medelmåttigt år får jag väl säga. Några pärlor kan jag ändå rada upp här.

1. OCEAN COLOUR SCENE – If god made everyone


Jag älskar denna melankoliska lite tragiska men ändå ilskna låt. Först ett par månader senare läste jag att den handlade om Anders Breivik. Det är en stark och bra låt oavsett denna vetskap!

2. VOLBEAT – The hangman´s body count


Jodå, grymt stark låt som befäster danskarnas popularitet. Har spelats mycket i år.

3. CIVIL WAR – I will rule the universe


Astral Doors möter Sabaton och ljuv musik uppstår. Finns fler bra låtar på plattan men denna kändes bäst!

4. BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB – Let the day begin


Med rullande trummor och arrogant monotont driv är denna låt klockren. Love it! (vissa likheter med Jimi hendrix gamla ”Love or confusion”)

5. ALTER BRIDGE – Addicted to pain


Oj, här kom äntligen en bra skiva från dessa omskrivna gossar. ”Addicted to pain” var dock den låt som fastnade mest hos mig!

6. DAUGHTRY – High above the ground & Long live rock and roll


Även här den bästa skivan hittills med grymt bra produktion som lyfter fram den fantastiske sångaren. Gillar första låten för att han sjunger så överjordiskt bra och den andra låten för sin roliga och finurliga text med massor av olika band nämnda!

7. GHOST – Year Zero & I´m a marionette


Ghost befäste sin status i och med sin andra skiva och Year Zero blev en favorit hos mig. Covern på ABBAs I´m a marionette är den bästa ABBA-cover jag hört, punkt.

8. PRETTY MAIDS – I see ghosts


Pretty Maids gjorde en svagare skiva än den fabulösa ”Pandemonium” men några låtar höll måttet förstås och framförallt då I see ghosts!

9. SAXON – Warriors of the road & Sacrifice


Lite oväntat fick Saxon blodad tand av någon anledning och släppte ett hyfsat album med två grymt starka låtar!

10. FIVE FINGER DEATH PUNCH – Watch you bleed


Ja, detta var inte dåligt. Inte dåligt alls. Övergiven/obesvarad kärlek är alltid bittert!

11. TOM KEIFER – Solid ground


Härligt ruffig klassisk bluesrock från den gamle Cinderella-sångaren!


12. BATTLE BEAST – Black ninja


Våra närmaste grannar i öst fick till denna låt. Stark melodiös rock med heavy metal refräng i bästa Halford-stil!

13. TYR – Blood of heroes


Vänder vi oss till våra närmaste grannar i väst så fick vi detta guldkorn. Klassisk hårdrock som det ska låta!

14. CLUTCH – Earth rocker


Oj, en bra låt från en grupp som jag för övrigt inte gillar speciellt mycket men denna låt fick mig att börja rocka på!

15. KINGDOM COME – Rough ride rallye


Älskar denna låt där Lenny blandar in lite moderna sound utan att tappa rockkänslan och feelingen i låten. Superbt!

 



ÅRETS SYNTHLÅT: Blutengel – Walk away


ÅRETS MELODIFESTIVALLÅT: Louise Hoffsten – Only the dead fish follow the stream


ÅRETS EUROVISIONLÅT: Ungern


ÅRETS HITLÅT: Avicii – Hey Brother


ÅRETS FILMLÅT: Jim Croce – I got a name (Django Unchained)



ÅRETS BESVIKELSE: Black Star Raiders (är det bara jag som tycker sångaren låter som en gammal alkis. Hör knappt vad han sjunger)



ÅRETS KONSERT: Black Sabbath på Friends arena. Stundtals lysande. Tyvärr saknade jag lite för många låtar för att vara riktigt nöjd men ändå årets bästa konsert!



ÅRETS MEST SAKNADE: Saknade nya skivor där antingen Paul Rodgers, Robin McAuley eller Marcie (Mark) Free sjöng.


Väl bemött 2014!

// Peter Dahlberg
 

 

Andy Flash

ÅRETS ALBUM 2013

1. Pretty Maids:Motherland
2. Black Star Riders:Black Star Riders
3. The Winery Dogs:The Winery Dogs
4. Bon Jovi:What About Now
5. Avantasia:The Mystery Of Time
6. Sammy Hagar:Sammy Hagar & Friends
7. Saxon:Sacrifice
8. Mike Tramp:Cobblestone Street
9. FM:Rockville
10. Goo Goo Dolls:Magnetic
 

Årets svenska album:

1. ColdSpell:Frozen Paradise
2. W.E.T.:Rise Up
3. Amaranthe:The Nexus

Årets live plattor:

1. Def Leppard:Viva! Hysteria
2. Europé:Live At Sweden Rock
3. Whitesnake:Made In Britain/The World Record
4. Whitesnake:Made In Japan
5. Scorpions:MTV Unplugged In Athens

Årets låtar:

1. Pretty Maids:Sad To See You Suffer
2. Black Star Riders:Kingdom Of The Lost
3. Pretty Maids:Mother Of All Lies
4. The Winery Dogs:Elevate
5. Bon Jovi:Amen
6. Queensryche:Fallout
7. Goo Goo Dolls:Keep The Car Running
8. Avantasia:Invoke The Machine
9. Pretty Maids:I See Ghosts
10. Dan Reed:Signal Fire

Årets svenska låtar:

1. ColdSpell:Paradise
2. Zero Illusions:Black Mood
3. W.E.T.:Learn To Live Again


Årets covers:

1. Adrenaline Mob:High Wire (badlands)
2. Skid Row:United (judas priest)
3. Anthrax:Anthem (rush)


Årets Box:

1. Radioactive:Legacy


Årets re-release Album:

Savatage:Streets-A Rock Opera:Narrated Version (plus dvd)


Årets Sweden Rock Festival spelningar:

1. Europé
2. Avantasia
3. Rush
4. Rick Springfield
5. Thunder


Årets konserter:

1. Pretty Maids-Varberg
2. Y&T-Göteborg
3. Bon Jovi-Stockholm
4. Mike Tramp-Varberg
5. Queensryche-Göteborg


Årets förband:

1. Slade-Varberg (Smokie)
2. Ugly Kid Joe-Göteborg (Skid Row)
3. Zero Illusions-Varberg(Pretty Maids)
4. Gamma Ray-Göteborg (Helloween)
5. Sweet-Varberg (Smokie)


Årets Event:

John & Tone Norum (Unplugged gig Varberg,Bruket 11 Maj)

Årets DVD's:

1. Judas Priest:Epitaph
2. Europé-Live At Sweden Rock
3. Iron Maiden:Maiden England 88'


Årets svenska band:

1. Europé (grattis till 30 år av kvalitet)
2. ColdSpell (stort grattis till tredje raka super plattan)
3. Zero Illusions (Grymt live band som under 2014 kommer med album nr. 3)


Årets höjdpunkter:

Rock Plektrums konserter på Bruket i Varberg.Sweden Rock Festival och att 2013 har varit ett fantastiskt bra skivår. Svåraste Top 10 listan under mina Artrock år.

 
Årets besvikelser:

Kiss (Sweden Rock Festival-cool scen men endast 3 av 4 i bra form och en rejält tråkig setlista) & ingen Richie Sambora i Bon Jovi (Stockholm)(Phil X gjorde ett kanon jobb men…)


R.I.P.:

Clive Burr (Iron Maiden),Trevor Bolder (Uriah Heep), Jan Kuehnemund (Vixen),Allan Lanier (Blue Öyster Cult),Dani Crivelli (Krokus),Lorne Black (Great White)



Inför 2014:


Below-nytt svenskt doom band kommer med debut album att se fram emot.
Förhandstips om vilket album som blir 2014 bästa är…Jake E. Lee's Red Dragon Cartel?. (Förra året gissade jag rätt ;)



Andy Flash

 

 
Daniel Reichberg

Årets tio bästa konserter:


1. Status Quo, Hammersmith Appollo. Blotta åsynen av de fyra originalmedlemmarna, däribland den så lycklige Alan Lancaster, gjorde mig helt varm i hjärtat. Sedan bevisade Status Quo vilket hårdrockband de är, tre Londonkvällar i rad, men den första var bäst, tack vare överrumplingsvärdet.

2. Steven Wilson, Trädgårn. Bland de mest stämningsfulla konserter jag någonsin varit med om.

3. The Flower Kings, Musikens Hus. Helt rätt att fokusera på de två senaste plattorna och fylla ut med sällan spelade gamlingar.

4. Roger Waters, Ullevi. I storskalighet oöverträffbar. Enormt gripande också.

5. Jon Anderson, Taubescenen, Liseberg. Och så Waters raka motsats - en ensam liten man med några instrument. Magi här med.

6. The Flower Kings/Neal Morse, Bryggarsalen. Flower Kings gig hade räckt. Men sedan kom Neal. Och sedan alla tillsammans! Progressiv orgasm.

7. Stiff Little Fingers, Pustervik. Via syrran och hennes polare Ali McMordy fick jag gästlisteplats, och det är jag glad för. Gammelpunk med oväntat många hits kändes fräscht.

8. Steve Hackett, Nalen. Två timmar klassisk Genesis med den rätte gitarristen. Vi lät den rätte komma in.

9. Fish, Trädgårn. Övertygande och lättsam.

10. Def Leppard, Vaksala Torg. Egentligen inget band jag tokdiggar, men de muntrar alltid upp, och att se dem PÅ DEN PLATSEN! Alltså Cissis gamla skolgård…

 



Årets konsertbesvikelse: Europe, Sweden Rock Festival. Bra musik, men dödligt långa pauser mellan låtarna. Luften gick ur helt.

Årets comeback: Svenska Saga – gav ut sin andra skiva FYRTIO ÅR efter den första!

Årets box: Progglådan, med lätthet. Över hela 40 CD-skivor botaniserar Coste Apetrea i 70-talets radioarkiv.

Årets musiknyhet: Att Phil Collins och Peter Gabriel kanske vill uppträda med Genesis igen, trots allt.

Årets livealbum: Status Quo - ”B2SQ1” från återföreningen finns på CD och DVD, men det är såklart dubbel-LP:n från Glasgow som gäller!

Årets återutgåva: The Who – ”Tommy”. En så fantastiskt fin box, bok, remastrad skiva, liveplatta…

Årets låt: Paul McCartney ”Queenie Eye”. Popens mästare igår, idag, för evigt.

Årets samlingsalbum: Damien ”Shades From the Past”. Tänk att de hittade mer. Hittar de ännu mer?



Årets fackböcker (musik):


1. Mark Lewisohn ”Tune in”. På 840 sidor beskrivs Beatles historia fram till genombrottet. Mer detaljerat blir det inte. Jo, det blir det. I den nästan dubbelt så långa ”author’s cut”

2. Bob Daisley ”For Fact’s Sake”. Ett enastående rockliv, ”krönt” med att bli blåst av makarna Osbourne, gång på gång.

3. Graham Nash ”Wild Tales”. Ännu ett enastående rockliv, en samhällelig eldsjäl.

 


Årets fackbok (ej musik): Dan Josefsson ”Mannen som slutade ljuga”. Historien om Sture Bergwall är häpnadsväckande, men hur vet författaren att Bergwall har slutat ljuga?

Årets skönlitteratur: Kjell Westö ”Hägring 28”. Hans historiska Helsingforsskildringar är gripande och väldigt målande.

Årets tidning: Sweden Rock Magazine #103 såklart, där jag intervjuar alla fem medlemmarna i Deep Purple!

Årets TV-serie: Café Bärs. Blev egen serie i våras, och nu är andra säsongen av denna fantastiska humorsuccé precis slut. Favoritpassager: återblickarna på 80-talet. Till nästa gång - tjääna!

Årets radioserie: Spanarna. Fast allt i P1 är mästerligt.

Årets oväntade återkomst: Jag hade nog inte trott att Roger Taylor från Queen skulle bli klar med sin platta. Eller att den skulle bli synnerligen njutbar. Båda blev sanning.

Årets intervju (egen): Måste säga att jag är nöjd med Roger Taylor-resultatet, med tanke på att jag bara hade en kvart på mig.

Årets intervju (annans): Philthy Animal Taylor-intervjun i Sweden Rock Magazine var både lite sorglig och lite rolig.

Årets mest överskattade: Jag fattade inte heller i år vad som är så himla fantastiskt med Ghost.

Årets mest underskattade: Tomas Ledin. Jag blir bara mer och mer förtjust i'an.

Årets upptäckt: Mike Oldfield. Sent ska symfaren vana.

Förhoppning inför 2014 (tänkbar): Samma som ifjol - att klimatrockoperan Crime of the Century färdigställs.

Förhoppning inför 2014 (rätt så tänkbar): Samma som ifjol - att Van Halen kommer och spelar för oss i Norden. Alltså med David Lee Roth.

Förhoppning inför 2014 (inte särskilt tänkbar...eller?): Samma som ifjol - ett soloalbum av Daniel Reichberg.



Och så slutligen - DE 25 BÄSTA ALBUMEN:

1. THE FLOWER KINGS - DESOLATION ROSE
Först - hmmm. Sedan - jomen kanske. Därefter - MILDE HIMMEL! De gör det igen: intar mitt hjärta och vräker sig upp på förstaplatsen. Troligen på bandets topp-3 tillsammans med Space Revolver och Unfold the Future.


2. STATUS QUO - BULA QUO
Popmelodiös hårdrock n roll med en halv fot på dansbanan. Precis som vi vill ha det.


3. PAUL MCCARTNEY - NEW
Hans bästa på 20 år. Tänk att Pålle kan skapa sådan påhittig popmagi ännu i denna dag.

4. DEEP PURPLE - NOW WHAT?!
Jag tycker som de flesta - så här vitala trodde man inte att banbrytargubbsen skulle vara.


5. LEPROUS - COAL
Så mycket sug, att den inte går att motstå.


6. STEVEN WILSON - THE RAVEN THAT REFUSED TO SING

Med lätthet det bästa han någonsin gjort. Applåder till Stevens beslut att omfamna gammelprogen istället för att fjantförkasta densamma.


7. MÅRRAN - 3/4
Deras bästa hittills, i en takt av tre plattor på två år. Gavs ut exakt för sent för att hinna in på min Sweden Rock-lista.


8. MICHAEL MONROE - HORNS AND HALOS
En sån osannolik rock n roll-energi! Sisu, perkele!

9. VON HERTZEN BROTHERS - NINE LIVES
En sån fantastisk rock n roll-variation. Sisu, perkele!


10. SPOCK'S BEARD - BRIEF NOCTURNES AND DREAMLESS SLEEP
Jag blev lite bitter när bandet slopade norden på ännu en turné, men skivan är ju asbra.


11. GYLLENE TIDER - DAGS ATT TÄNKA PÅ REFRÄNGEN
Och igen - jag föll pladask för en sväng- och melodiskatt som jag inte hade förväntat mig.


12. MOON SAFARI - HIMLABACKEN VOL. 1
Ungefär samma nivå som förra storverket Lover's End.


13. VIOLENT SILENCE - A BROKEN TRUCE
Deras bästa hittills. Till vilket jag tror att både Johan Hedman och Hannes Ljunghall har bidragit!


14. WHITE DENIM - COSICANA LIMONADE
Ärtkäck progressiv countrypop. Härligt.


15. THE TANGENT - LE SACRE DU TRAVAIL
Kan vara Andy Tillssons bästa hittills.


16. PREFAB SPROUT - CRIMSON/RED
Namnet har man hört sen 80-talet, men det krävdes bilder på en ball skäggubbe för att jag skulle lyssna och omfamnas.


17. AYREON - THE THEORY OF EVERYTHING
Arjen Lucassens fläskigaste konceptalbum hittills och det vill inte säga lite. Men jag gillade soloskivan från ifjol mer.


18. MOTORPSYCHO - STILL LIFE WITH EGGPLANT
Lite av en besvikelse efter fjolårets gigant The Death-defying Unicorn, men bara lite.


19. FISH - A FEAST OF CONSEQUENCES
Trovärdighet och integritet 100%, vare sig han sjunger om den uppmärksamhetstörstande kändiswannaben eller om helvetet i första världskrigets skyttegravar.


20. LIFESIGNS - LIFESIGNS
Hyperengelsk trallprog med John Young och Nick Beggs.


21. ASTRAKHAN - RETROSPECTIVE
Småproggig metal med skönt grov sång.


22. BLACK SABBATH - 13
Ännu en gång - glad överraskning med goda kvaliteter, men det är ingen skiva jag greppar efter särskilt ofta, halvåret senare.


23. DREAM THEATER - DREAM THEATER
Dom gör det dom gör och det gör dom rätt i.


24. HAKEN - THE MOUNTAIN
Krångel som vid tredje lyssningen faller på plats.


25. ELTON JOHN - THE DIVING BOARD
Vacker musik, faktiskt även stundtals nyskapande


Daniel Reichberg

 

 
Karl-Göran Karlsson

KGs topplista 2013

1.   Steven Wilson: ”The Raven That Refused To Sing (and Other Stories)”

Steven Wilson kröner sin långa karriär med sitt mest helgjutna soloalbum hittills. Kanske för att han denna gång nöjde sig med enbart ett fåtal låtar med koncentrerad toppkvalitet kretsande kring temat Skräckhistorier. Det var länge sen ett enskilt album gav mig så många rysningar under inlyssningen som detta. Särskilda höjdarlåtar är ”Drive home” och ”The Watchmaker”. Den sistnämnda kandiderar som årets låt för mig. Inledningen är så vansinnigt snygg och återkallar stämningar som jag hört från det bästa med Simon and Garfunkel, både vad gäller stämsång och underbara akustiska gitarrer. Sen är avslutningen med ödesmättade mellotronstråkar och bärsärk-slående Marco Minneman på trummor helt magnifik.

2.    Haken: ”The mountain”

Det här var årets stora positiva överraskning för mig. Haken har funnits ett tag och producerat två ypperliga album före denna men det var först nu som jag riktigt fick upp ögonen för dem. Stilen på nya plattan kan karakteriseras som en utsökt blandning av Gentle Giant, Dream Theater och Porcupine Tree! Framför allt uppskattar jag de många referenserna till Gentle Giant. Man skulle nästan kunna säga att hade Gentle Giant börjat sin karriär på 2010-talet så kan jag tänka mig att de hade låtit just så här! För övrigt imponerar låtskrivandet stort på mig. Låten ”Somebody” är till och med en svår konkurrent till Steven Wilsons ”The Watchmaker” om titeln årets låt. Snacka om rysningar! Sångaren Ross Jennings är oerhört bra och påminner ibland i stilen inte så lite om Freddie Mercury.

3.    The Flower Kings: ”Desolation Rose”

The Kings are back! Ja, det är härligt att konstatera att TFK återigen visar att de hör hemma i den absoluta toppen inom den Progressiva Rocken. Nya plattan är en guldgruva för varje hängiven fan av det klassiska TFK-soundet men man kan också konstatera att nye trummisen Felix Lehrmann lagt ytterligare en dimension till soundet genom sin makalösa energi bakom trumsetet. Man kan dock konstatera att om TFK för 10-15 år sen var ohotade kungar på tronen av progressiv rock så känns konkurrensen idag faktiskt betydligt hårdare. Därför räcker nya plattan ”bara” till en tredjeplats. Men det är väl snarare ett tecken på att genren lever och frodas och det skall vi nog vara glada för.

4.    Riverside:  ”Shrine Of New Generation Slaves (SONGS)”

Polska Riverside fortsätter att ge ut högklassiga  skivor och årets skiva får nog ses som en av deras allra bästa. Det är den fina blandningen mellan stämningsfulla akustiska och lite hårdare gitarrer samt Marious Dudas varma röst som ger bandet sin karakteriska stil. Lyssna exempelvis på underbara ”The Depth of Self-Delusion”. Sen är jag väldigt svag för de lite naknare låtarna med bara akustisk gitarr och sång. Avslutningen ”Coda” är en sådan liten pärla.

5.    Not a Good Sign: ”Not a Good Sign”

Den italienska Progen skall sannerligen inte underskattas och det här året utgör inget undantag. Som en blixt från klar himmel dök den här högklassiga releasen upp från ett nytt band på skivbolaget AltRock . De beskrivs lite grand som en supergrupp med medlemmar från flera kända italienska band (bl  a Ske och Yugen). Ingen enkel musik på något sätt men jag föll direkt för stilen. Klara influenser av King Crimson och andra 70-talsgiganter men även en rejäl dos jazz här och där. Gillar speciellt titellåten men även den underbart stämningsfulla “Making Stills”.

6.    Sky Architecht: “A Billion Years of Solitude”

Det här är ett band som verkligen förtjänar att uppmärksammans lite mer än vad som gjorts hittills (tack ändå till LARS för deras fina initiativ med konsert i Lidköping för ett tag sen!). Nya plattan är komplex men efter lite tillvänjning så blommar den ut fullständigt. Full med både medryckande och stämningsfulla låtar. Pröva exempelvis “Wormholes (The Inevitable Collapse of the Large Hadron Collider”) – väldigt intressant titel för en fysiker som mig! Det här är en platta som tål (och kräver!) många lyssningar men för den som orkar så väntar riklig belöning.

7.    Airbag: “The greatest show on Earth”

Ännu en monumental release från de norska Space-rockarna i Airbag. Det här är stundtals så vackert och stämningsfullt så man ryser. Speciellt de magnifika låtarna ”Redemption” och ”Call me back” får en att tänka på andra storheter inom den här branschen (Pink Floyd och Riverside). Tyvärr var väl de andra spåren på plattan inte lika imponerande.

8.     Spock’s Beard: “Brief Noctures and Dreemless Sleep”

Precis som The Flower Kings fortsätter de gamla favoriterna Spock’s Beard att gå den Progressiva Rockens väg även om vandringen faktiskt känns lite vacklande just nu vilket till en del kanske beror på de senaste bytena av bandmedlemmar. Det var lite för mycket flörtande med mer mainstream-rock på den senaste plattan för att jag riktigt skulle ta till mig den. Därför hamnade den inte så högt på årets lista. Men det finns åtminstone tre riktiga kanon-låtar med tydligt Prog-stämpel på senaste plattan och det är ”Afterthoughts”, ”Something Strange” och ”Waiting for me”. Men det kan väl inte bli något annat när Neal Morse återigen är inblandad (åtminstone i två av låtarna). Det retar mig lite att man lade de här tre låtarna allra sist på plattan. Det borde istället ha lagts först!

9.    Ayreon: “The Theory of Everything”

Arjen Lucassen är tillbaka med ett nytt mycket ambitiöst konceptalbum. Denna gång är temat ”The Theory of Everything” och man anar att han inspirerats av det senaste årets stora genombrott inom elementarpartikelfysiken (upptäckten av Higgs-partikeln som ledde till Nobelpriset). Alltså, som fysiker är det inte bara musiken som tilltalat mig utan även själva ämnet. Jag anar en inte oäven naturvetenskaplig bakgrundskompetens hos Arjen (?). Kul.  Återigen har han lyckats bra med verket och framförallt gillar jag hans ständigt goda smak när det gäller de valda sångarna på dessa verk. Den här gången har han också bjudit in tre riktiga legender inom Progen, nämligen Rick Wakeman, Steve Hackett och John Wetton. Framförallt den sistnämnde är lysande som The Psychiatrist och även Rick Wakeman bidrar med riktigt fina partier. Däremot är jag mycket besviken på Steve Hackets alltför korta inhopp i en av låtarna. Kändes onödigt utan att tillföra något.

10.   Chris: “Days of Summer Gone”

Sist på min lista kom detta överraskande bra album från trummisen (!) i tidigare nämnda Sky Architect. En mycket njutbar blandning av 70-talsinspirerad Prog framförd till mycket stor del tillsammans med musiker på klassiska instrument (piano, tvärflöjt, cello, violin). Fantastiskt kul att det finns kreativa musiker som Christiaan Bruin som vågar satsa på såna här kompositioner. Speciellt fina låtar här är ”Distances” och ”A Heart’s Endeavour”, den sistnämnda med en del fina Änglagårds-influenser.

Karl-Göran Karlsson

 

 

Hans-Åke Höber

10 i topp 2013

 

1. Big Big train ”English electric  - full power”

Jag har följt bandet sedan ” Goodbye To The Age Of Steam” och de går konstant framåt och uppåt. Nu är de i toppskiktet bland progressiva band och slår ut allt 2013.

2. Haken ”The mountain”.

Bara spåret ”Cockroach king” gör plattan värd. Pondus, stil och energi tillräcklig för att fylla en hel tomtesäck.

3. Prefab Sprout ”Crimson and red”

Paddy McAloon går runt som en tomtegubbe och sprider snygga melodier, glädjerus och snitsiga små noveller. Mer pop än prog men så intelligent att renarna rodnar.

4. Deep Purple ”!?”

Now what? Jon Lord finns inte längre bland oss men bandet hedrar hans minne med en fantastisk samling tidlös, bluesig rock med en progressiv twist. Ian Gillian sjunger bättre än på länge. Det är bara att köra på och njuta.

5. Ian Anderson ”Thick as a brick 2”.

Efter att glöggen lagt sig i blindtarmen och Jethro Tull:s ”Christmas album” tonat ut, lever TAAB2 vidare och minner oss om vilken sprudlande och ständigt levererande legend vi har kvar i hederspricken Ian.

6. Midlake ”Antiphon”.

Skäggiga ny-proggarna låter en mix av psykedelika, cowboyharmonier och Neil Young-mangel svepa in 2013 i en murrig yllefilt som värmer och gungar.

7. Moon Safari ”Himlabacken vol. 1”.

Ljuset kommer från norr. Stämmorna klingar som aldrig förr och vi får en radda krispiga, melodiösa minioperor att värma oss vid i den mörka vinternatten.

8. Jonathan Wilson ”Fanfare”

Det mesta av allt med prägel av tidigt 70-tal. David Crosby och Graham Nash medverkar och vi är tillbaka i det analoga stadiet då allt var möjligt.

9. Ralph Towner, Wolfgang Muthspiel och Steve Grigoryan ”Travel guide”

3 akustiska gitarrister utan begränsningar. Vackert, spännande och lustfyllt. Obestämbar genre – endast god musik.

10. Camel ”The snow goose re-recorded”.

Andy Latimer kommer tillbaka efter svår sjukdom och gör en nyinspelning av Camels mästerverk ”Snow goose” som en hyllning till Peter Bardens. Man kan bli tårögd för mindre. Och den fantastiska musiken lyfts in i nutiden och låter lika fräsch som 1975.

 

Årets konsert

Steven Wilson på Trädgår´n 24 november.

Det blev så bra som man kunde hoppas. Alla rätt när det gäller låtar, samspelet och viljan att förmedla något viktigt från scenen.

Hans-Åke Höber

 

 
Ulf Classon

 

Ibland önskar jag att var mer som de som endast lyssnar på thrash från 1984. Det hade varit så mycket enklare då. Då hade jag dyrkat tidiga Metallica och Slayer och om ett nytt band inte låter som Metallica och Slayer gjorde då så hade de inte varit värda att lyssna på. Men nu är det inte så. Okej, jag har kanske inte världens bredaste musiksmak, men jag gillar en jävla massa olika band och det har i år gett mig extra bekymmer när denna lista skall sammanställas. Därför har de traditionsenliga priserna som jag brukar dela ut utgått denna gång till förmån för en albumlista med de femtio bästa skivorna från 2013. Jag har helt enkelt haft fullt upp med att lyssna in mig på ny musik istället för att komma upp med putslustiga priser. Men med det sagt så finns det inget som säger att prisceremonin inte kommer tillbaka nästa år. För er som ändå undrar så avslöjar jag både årets bästa konsert och årets bästa låt i texten till årets bästa album.

Hur som helst så var 2013 ett galet stabilt musikår i mitt tycke. De fem första albumen på den spikade listan var uppe och tronade som etta vid ett eller flera tillfällen. När man ser att ett band som Saxon, som alltid är topp-10 hos mig, hamnar först på en elfteplats trots ett galet starkt album ja då förstår man att det har varit en tuff lista att sätta samman. Men femtio album kanske ni tänker, är inte det lite överambitiöst? Jo det är nog kanske det men jag hade faktiskt tankar på en topp-60 ett tag så jag tyglade mig själv lite i alla fall.

Så här är då listan med årets 50 bästa musikalbum, läs och begrunda kära läsare.

De 50 bästa musikalbumen år 2013 är:

1. Clutch - Earth Rocker

Det var till slut inget snack om saken. Clutch dominerade skivåret 2013. Jag har alltid gillat  Marylandkvartettens orädda förhållande till den rock och blues som de så härligt förgyller. Musikaliska ramar existerar inte och så länge man kan behålla både sväng och melodi så går det att jamma hur länge som helst. Därför är det så kul att de slår till med karriärens mest gedigna album i form av ”Earth Rocker”. Albumet är nämligen grabbarnas rakaste och kanske rent det hårdaste de släppt ifrån sig. Men kraften, dynamiken och svänget de får till kan utan tvekan sätta marken i gungning. Något de visade prov på när de spelade på Metaltown i somras vilket också blev, föga förvånande, årets bästa konsert.
Bästa låt: The Face

2. Bad Religion - True North

Veteranpunkarna från Kalifornien såg länge ut att ta hem förstaplatsen på årets lista med ett av sina bästa album i karriären. Egentligen skall det efter trettio år och sexton studioalbum vara omöjligt att låta så här vitalt men så är fallet. Jämnheten och dynamiken över hela albumet är slående, allsångsrefrängerna står som spön i backen och de medryckande melodierna är urstarka. För mig är ”True North” exakt så som jag vill att punk skall låta.
Bästa låt: Nothing to Dismay

3. Motörhead – Aftershock

Jag är nog faktiskt lite chockad och efterskalven dyker fortfarande upp lite då och då. Att Motörhead alltid levererar vet man men att det skulle låta så här bra och vitalt hade jag aldrig kunnat förutspå. Det känns mer genomarbetat än på länge vilket ger ett resultat av att allt är mer genuint. Äsch, jag kan kasta superlativ på ”Aftershock” hur mycket som helst så jag nöjer mig med att konstatera att detta är klassisk Motörhead-rock om än med ovanligt hög kvalité.
Bästa låt: Queen of the Damned

4. Airbourne - Black Dog Barking

Rå och energisk, men ack så medryckande, australiensisk pubrock har inte låtit så här bra sedan AC/DCs och Rose Tattoos glansdagar. Efter två fartvidunder till album så valde Airbourne att skapa ett album som skulle bli en hyllning till producenten Mutt Lange (är det inte en Def Leppard-refräng jag hör?). Resultatet blev ”Black Dog Barking” som har beskrivits som bandets ”Highway to Hell-moment” och det ligger något i det. Tempot är mer varierat och låtarna känns mer eftertänksamma. Men på samma gång så är det ett Airbourne-album så som vi lärt oss att det skall låta. Rått och energiskt men numera med en större dynamik. Bra jobbat grabbar!
Bästa låt: Animalize

5. Free Fall - Power & Volume

Free Fall gick på knock direkt. Efter att ha lyssnat sönder debutsingeln så var förväntningarna på debutalbumet ”Power & Volume” massiva - och de infriades! AC/DC, Led Zeppelin, The Who blandas med punk och garagerock vilket ger bandet en väldigt eget men ack så härligt sound. Att inte fler har fått upp ögonen för detta härliga rockgäng, som dessutom är grymt bra live, är en stor skam.
Bästa låt: World Domination

6. Gin Lady - Mothers Ruin

Att ge sig på att släppa ett dubbelalbum är en stor risk att ta. Få rockband i historien har lyckas ro det i hamn. Men Gin Lady vågade och de lyckades! Tyvärr lär väl inte ”Mothers Ruin” nå ut till den breda publiken och nå klassikerstatus men det beror ju mer på en snedvriden värld än bandets musik. För svängig och hammondförstärkt sjuttiotalsrock som för tankarna till Uriah Heep och Deep Purple måste väl alla hårdrockare gilla? Jag gillar i alla fall Gin Lady skarpt och bjuder de på sin musik dubbelt upp ja då njuter jag dubbelt så mycket.
Bästa låt: Shine On (Song for Terry)

7. Imperial State Electric - Reptile Brain Music

Detta album var ett av de mest emotsedda på hela året för min del så därför känns det lite jobbigt att jag inte har kunnat ge plattan en ärlig chans innan jag spikade min lista. Skivan släpptes ju först i slutet på november och vinylutgåvan har inte ens kommit ut ännu när detta skrivs. Det betyder att jag har fått köpa skivan på en sådan där Comapct Disc (urk) för att kunna lyssna på den och den värme som jag kan skönja i musiken når inte fram till mig. Men, det jag kan konstatera, är att min husgud Nicke Andersson har gjort det igen! Jag kan inte ännu säga om ”Reptile Brain Music” kommer upp i samma nivå som bandets två tidigare album men med tiden så lär nog även detta album växa till sig. För det svänger något enormt och Thin Lizzy- och Kiss-stölderna sitter som handen i handsken. Det är mer rock'n'roll än powerpop numera men samtidigt hör man att det är just Imperial State Electric man lyssnar på. Ett helgjutet album som har stora chanser att växa så fort vinylversionen behagar anlända.
Bästa låt: Apologize

8. Bonafide – Bombo

Bonafide gör en aldrig besviken. Med ”Bombo” så har de lyckas få till sitt mest varierade album till dags dato men utan att tumma på den bluesbaserad boogiehårdrock från sjuttiotalet som de gör så bra. Grabbarna har än en gång gett oss ett högklassigt rockalbum fyllt med medryckande riff, sköna melodier, ett härligt groove och refränger som sätter sig. Mycket mer än så behövs inte.
Bästa låt: Bas as Clint

9. Vista Chino – Peace

Kyuss lever! Om än under annat namn. Sur-Josh Homme satte sig på tvären och lät inte övriga originalmedlemmar använda sig av namnet Kyuss i namnet Kyuss Lives. De bytte till Vista Chino och i mitt tycke så var det rätt för den magi de skapade ihop under namnet Kyuss kommer aldrig kunna infinna sig igen och det nya namnet passar till musiken som sanden i öknen. Det låter mer som ett Brant Bjork-band än ett återuppståndet Kyuss vilket även det gör att bandnamn/musik passar bättre ihop. Men oavsett bandnamn så är detta ett stonerrockalbum av rang som är fullmatat med fuzziga riff och starka låtar. Det tar ett tag för ökenlandskapet som musiken målar upp att öppna sig men när det väl gör det så är det hur vackert som helst!
Bästa låt: Dragona Dragona

10. Bombus - The Poet and the Parrot

Någon bad mig beskriva hur Bombus låter. Jag fick inte fram ett ord. Bombus musik är nämligen ganska svårdefinierad och jag har hört jämförelser med både Motörhead och Metallica som Melvins och Big Business men grejen är att Bombus har lyckas skapa sig något eget och det låter bra! Med ett härligt driv, en olycksbådande ljudbild och hemsökta gitarrslingor så har bandet förgyllt mången härlig stund för mig och fler lär det bli.
Bästa låt: Master the Reality

11. Saxon – Sacrifice

Är lite chockad att denna skiva missar top-10. Biff och grabbarna visar prov på nyfunnen kraft vilket märks i inte minst tyngden. Fortfarande världens bästa New Wave of British Heavy Metal-band.
Bästa låt: Made in Belfast

12. The Brimstone Days - The Healer

Mer dansant än så här kan knappast rockmusik bli. De levererar soulfylld och svängig sjuttiotalsrock som mer eller mindre är beroendeframkallande och kan få den mest lame att börja stampa takten.
Bästa låt: Black and Blue

13. Horisont - Time Warriors

Har inte riktigt satt sig hos mig ännu. Är precis som sina äldre syskon en matig retrorock-bit som är så mycket mer än vad ytan vill visa. Svänget och melodierna kommer sakta men säkert fram efter ett tag.
Bästa låt: Writing on the Wall

14. Deep Purple - Now What?!

Överraskande vitalt album av veteranerna. De direkta hitsen saknas men här finns istället massa musik som sakta men säkert kryper på dig och bildar efter ett tag ett album som växer sig allt starkare.
Bästa låt: Hell to Pay

15. Brutus - Behind the Mountains

Blytung bluesrock som fått ett psykedeliskt skimmer över sig. Mer än så behövs ibland inte. Ärligheten i deras musik lyfter albumet till oanade höjder och betyget jag gav skivan tidigare i år känns idag lite futtigt.
Bästa låt: Mystery Machine

16. The Crystal Caravan - With Them You Walk Alone

Jag gillar bandets råa och otyglade framfart på de tidigare albumen bättre men detta är ändå ett smörgåsbord av det bästa från sjuttiotalsrocken. Bandet mest dynamiska platta.
Bästa låt: Against the Rising Tide

17. Michael Schenker's Temple of Rock - Bridge the Gap

Michael Schenker har hittat ny energi ihop med forna Scorpions-medlemmar och en Doogie White i toppform. Frågan är om herr Schenker någonsin har låtit så här tungt? Dio-fans bör kolla upp detta.
Bästa låt: Lord of the Lost and Lonely

18. Black Sabbath – 13

Ett album som de gjort för att blidka fansens törst efter ny musik. Men jag klagar inte. Ozzys röst må ha sett bättre dagar men bara att få höra Iommis magiska riff är värt en plats på listan.
Bästa låt: Damaged Soul

19. The Quill - Tiger Blood

Tung och medryckande hård jävla rock. The Quill levererar sin musik utan pardon men trots det lyckas de peta in både dynamik, starka refränger och medryckande melodier. Ett av Sverige mest underskattade band.
Bästa låt: Greed Machine

20. Trouble - The Distortion Field

De mest bakåtsträvande fasen lär nog fnysa lite åt detta verk men vi som gillar doom som svänger, stjäl från heavy metal, lånar från ökenrocken och vågar vara grunge, ja vi gillar detta.
Bästa låt: Hunters of Doom

21. Orchid - The Mouths of Madness - Black Sabbath-doom med sväng!

22. Leslie West - Still Climbing - Förra plattan var ingen engångsgrej. Gubben kan än!

23. Spiritual Beggars - Earth Blues - Stonerrock? Inte en chans. Beggars ÄR classic rock!

24. Vidunder - Vidunder - Retrorockvågen fortsätter att skölja över oss.

25. Thalamus - Soul - Klassiskt hårdrocksgung från 70-talet med härlig hammond.

26. Monster Magnet - Lost Patrol - Ingen bredbent skrevrock istället härligt psykedeliskt.

27. Kadavar - Abra Kadavar - Tung skäggrock med Sabbath-touch.

28. Black Trip - Goin' Under - 80-tals heavy metal från idag blir knappast coolare.

29. Oblivious - Creating Meaning - Oerhört stabil retrorock med smak av ökenfuzz.

30. Gudars Skymning - Höj Era Glas - Svängig 70-talsrock kan vi aldrig få för mycket av.

31. The Resistance - Scars - Dödsthrash av klass med mästervrålaren Marco Aro.

32. U.D.O. - Steelhammer - Man kan alltid lita på gamle Udo.

33. Tedeschi Trucks Band - Made Up Mind - Årets lounge-platta!

34. The Winery Dogs - The Winery Dogs - Powertrio i ordets rätta bemärkelse.

35. Pro-Pain - The Final Revolution - Hardcoreveteraner i fin form.

36. Pinnick Gales Pridgen - Pinnick Gales Pridgen - Smältdegel av rock, blues och soul.

37. Oliva - Raise the Curtain - Bergakungen blandar och ger men det episka består.

38. Avatarium - Avatarium - Det är svårt att värja sig mot Leif Edlings doom-sväng.

39. Deicide - In the Minds of Evil - Oväntat svängig platta från death metals elakaste.

40. Victor Griffin's In-Graved - In-Graved - Fartfylld doom utan krusiduller.

41. Krokus - Dirty Dynamite - Schweizarna kan man alltid lita på.

42. Gov't Mule - Shout - Gästvänligt och jammigt värre.

43. Betzefer - The Devil Went Down to the Holy Land - Tungt, mullrande, israeliskt.

44. Black Star Riders - All Hell Breaks Loose - Arvet lyser igenom, på ett bra sätt.

45. Hypocrisy - End of Disclosure - Peter Tägtgren i dödsstabil form.

46. Black Pyramid - Adversarial - Härligt tung doom men jag saknar ”hitsen”.

47. Annihilator - Feast - Hade förväntat mig mer men det är ändå kvalitetsthrash.

48. Hatesphere - Murderlust - Arga danskar fortsätter imponera.

49. Metal Church - Generation Nothing - En värdig comeback men de kan bättre.

50. Sodom - Epitome of Torture - Thrash, thrash, underbara thrash.



Som avslutning och bonus ger jag er; Årets bästa EP-skivor:

1. Jess and the Ancient Ones - Astral Sabbat
- Finnarna fortsätter att imponera.
2. The Resistance - Rise From Treason - Benhårt och ettrigt.
3. Skid Row - United World Rebellion: Chapter One - De kan även utan Bach.
4. Geezer - Gage - Tung, tyngre, Geezer!
5. Adrenaline - Mob Covertá – Konverterar till classic rock.

Ulf Classon

 

 
Jukka Paananen

 

Att rangordna årets 20 bästa album är aldrig lätt, men 2013 var värre än vanligt. Det dök upp nyinspelade album med hårdrockspionjärerna Deep Purple och Black Sabbath samt personliga favoriter som Sammy Hagar och Joe Bonamassa (med Beth Hart). Det faktum att de tre sistnämndas album inte hör till de verk som utgör de 25 bästa skivåret 2013 betyder inte att plattorna ifråga är svaga, istället är det ett tecken på ett urstarkt startfält. På min lista är topp tre givna medan placeringarna 4 till 8 växlar med vindarna. På samma sätt far placeringarna 9 till 14 upp och ner medan skivorna rankade 15 till 20 inbördes strider om att vara så långt ifrån följande fem huvudutmanare som möjligt:

Toxic Smile – Seven, Buddy Guy – Rhythm & Blues, Clutch – Earth Rocker, Alter Bridge – Fortress, Moon Safari – Himlabacken vol. 1

 

1. The Winery Dogs – The Winery Dogs

I gnistregnet som uppstår mellan Richie Kotzens gitarrkonster, Billy Sheehans propellerbas och Mike Portnoys dundertuffa trumspel blixtrar Black Country Communion och Chickenfoot i ett. Superdupergruppens debut är en classic rock-karusell att åka om och om igen.

2. Maschine – Rubidium

Ett kännetecken för alkalimetaller är de karaktäristiska färger de ger lågan när man eldar dem. Rubidium används därför ofta i fyrverkerier. Spela skivan varm så får du höra brittiska Maschine excellera i färggrann progrock.

3. Pinnick Gales Pridgen – Pinnick Gales Pridgen

King´s X sjungande basist Dug Pinnick och bluesartisten Eric Gales sätter tillsammans med förre Mars Volta-trummisen Thomas Pridgen en ny standard för powertrios. Jag hör en tungt svängande symbios av King´s X och Audioslave med Jimi Hendrix-besjälade improvisationer.

4. Misth – Rise of a New Day

Misth är stilmässigt besläktat med Cloudscape och Seventh Wonder. Varje låt på denna debut är lyckad; ibland tungt och episkt, ibland snabbt och rakt, ibland aor-snärtigt. Och Maria Rådstens sång är inget mindre än majestätisk!

5. Spiritual Beggars – Earth Blues

Spiritual Beggars har förädlat sitt uttryck. Deras åttonde studioalbum är en hyllning till hårdrockens vagga. Läckert paketerade grepp från Deep Purple, Black Sabbath, Uriah Heep och UFO i en liten ask.

6. Clive Nolan – Alchemy

Clive Nolan från Arena och Pendragon har komponerat text och musik till denna äventyrsmusikal som får Indiana Jones oxpiska att vina. Arrangemangen är briljanta och lyssnaren bjuds på solosång, duetter och flerstämmig sång i absolut världsklass. West End eller Broadway nästa?

7. Violent Silence – A Broken Truce

Med lekfulla syntslingor i kvadrat över infallsrika kompositioner i kubik balsamerade A Broken Truce min själ under hösten. Skål för lycka och välgång!

8. Believe – Warmest Sun in Winter

Känner du inte till Believe sedan tidigare men gillar melodiös softprog med vemodig underton så är Warmest Sun in Winter rätt album att utforska. Är du bekant med polackernas fyra tidigare album och tycker som jag att de visar hög potential med ett par spår per skiva men i övrigt verkar fast i Porcupine Trees dystra skugga så är Warmest Sun in Winter en glad överraskning.

9. Walter Trout – Luther´s Blues – a Tribute to Luther Allison

Walter Trout spelar gitarr som om han sålt sin själ till djävulen. Luther´s Blues är en smickrande hyllning till ett av chicagobluesens helgon. Variationen och det rockiga klöset gör dessutom att skivan känns som ett naturligt Troutalbum.

10. Gov´t Mule – Shout!

Under hela sin 18 åriga karriär har amerikanska Gov´t Mule stått med bakklövarna i 70-talets bluesrockmylla. Det och deras improvisationsskicklighet samt förmåga att utveckla och fläta samman olika stilar genomsyrar även gruppens tionde studioalbum.

11. The Temperance Movement – The Temperance Movement

Brittiska Temperance Movements självbetitlade debut avslöjar en fäbless för 70-tals bluesrock och en förbluffande kapabel grupp. De påminner ofta om hur Black Crowes lät i början av 90-talet, ibland om hur Faces lät ytterligare 20 år tidigare och ibland om hur Tom Keifer (Cinderella) borde ha låtit på sin solodebut tidigare i år.

12. Deep Purple – Now What?!

Deep Purple reser sig på tio och spelar in en skiva som sjuder av spelglädje. Ibland låter de som ett bluesigt jazzband, ibland som ett progrockband. Gruppens bästa sedan Purpendicular 1996.

13. North Mississippi Allstars – World Boogie Is Coming

Bröderna Luther och Cody Dickinson bankar fram en diabolisk häxbrygd av folkrock, blues och country så ursprunglig att om Led Zeppelin hade uppstått idag skulle de ange North Mississippi Allstars som sina husgudar. Klart att Robert Plant både gästar på skivan (munspel) och har dem som förband i sommar.

14. Tedeschi Trucks Band – Made Up Mind

 

Saliggörande r´n´b från det amerikanska paret Susan Tedeschi och Derek Trucks och deras elvamannaband. Strömningar från gospel, soul, blues och rock smälter samman i jordnära arrangemang. Som filmen The Commitments fast i amerikansk sydstatsmiljö.

15. Black Star Riders – All Hell Breaks Loose

Mycket fräscht Thin Lizzy-substitut. Ricky Warwicks Phil Lynott-tatuerade sång är kärleksfullt efterhärmande för att den helt enkelt ska vara det till Scott Gorhams och Damon Johnsons gitarrspel.

16. The Flower Kings – Desolation Rose

I min bok är Flower Kings senaste verk en progrockmusikal på ett tema som taget ur Uppenbarelseboken. Det är kusligt välspelat och arrangerat.

17. The Crystal Caravan – With Them You Walk Alone

Inte lika urstark som föregångaren Against the Rising Tide men gruppens komp, dynamik och följsamhet lyfter låtarna och ger lyssnaren en riktigt medryckande upplevelse. Det är grupper som Crystal Caravan som gör att man kan leva med att man inte växte upp i början av 70-talet.

18. Burning Rain – Epic Obsession

Om Doug Aldrich av någon anledning skulle falla i onåd hos sin chef David Coverdale så är Burning Rain ett intressant alternativ att falla tillbaka på.

19. Snakecharmer – Snakecharmer

Visst påminner det mycket om Thunder och andra förvaltare av tidiga Bad Company och Whitesnake. Men Snakecharmer har även egen tjuskraft, mycket tack vare sångaren Chris Ousey.

20. Gin Lady – Mother´s Ruin

Även om den inte bär upp dubbelkostymen helt så är Mother´s Ruin en kolossalt läcker rockplatta. Man måste beundra Gin Ladys integritet.

 

Inför 2014 ser jag mest fram emot nya plattor med Chickenfoot och Transatlantic samt att få se Robert Plant live – gott nytt musikår!

Jukka Paananen

 

 
Conny Myrberg

 

Musiken finns alltid där även om fotograferandet tagit över allt mer, här är några album utan inbördes ordning som snurrat i spelaren 2013. Många spelningar och festivaler har det också blivit av olika karaktär. Organisationsmässigt slår ingen Sweden Rock Festival, gemytliga Slottsskogen Goes Progressive och för mig nya Progpower Europé framhävs av den goa stämningen, Metaltown och Getaway fick man sitt lystmäte av de hårdare akterna tillgodosedda. Årets totalupplevelse får jag nog ändå utse Rush’s spelning på Sweden Rock!

 

Leprous – Coal

Norrmännen går från klarhet till klarhet, även sett dom två gånger live detta år.

 

Dream Theater – Dream Theater

DT må va ojämna, här är dom DT igen.

 

The Flower Kings - Desolation Rose

Hittade här tillbaks till blomsterkungarna och live är de bland det bästa vi har.

 

Riverside - Shrine Of New Generation Slaves

Har alltid varit favorit och visar igen sin storhet, att Garf /Mikael Bennerhed lyckades boka dom samt Leprous till Musikens hus är också det en fullpoängare.

 

Ayreon - The Theory of Everything

Den långe holländaren har lyckats igen.

 

James LaBrie - Impermanent resonance

Tredje soloplattan och tänk han levererar hårdare paket än Dream Theater.

 

Black Sabbath – 13

Gammal är äldst heter det ju, tung rock som sitter.

 

Tesseract - Altered State

Hårt, tekniskt, atmosfäriskt och en dos progressive metal, går hem i detta hus såklart.

 

Ramage Inc - Feel The Waves

Ny upptäckt på Progpower Europe som alla älskare av Devin Townsend Project bör gilla.

 

Nosound – Afterthoughs

Kör sin behagliga stil likt floden som stilla flyter fram, att ta till när man behöver slappa.

Conny Myrberg

 

 
Staffan Vässmar

Årets bästa plattor!!

 

2013 har varit ett riktigt bra år då flera av mina gamla favoritband har släppt plattor som varit grymt bra. Samtidigt har jag fått upp ögon / öron för flera nya band som har släppt minst lika bra plattor.

 

1: Soilwork: “The living infinite”                                    

Årets absolut bästa platta kommer från det suveräna bandet Soilwork. Genom nya plattan ”The living infinite” sätter bandet en så hög nivå att första platsen är helt ohotad. Med en förnyad glöd och intensitet, och med ett låtmaterial som är av så hög kvalitet borde plattan tilltala såväl gamla som nya fans. 

 

2: Dead End Space: “Distortion of senses”

Karlskogabandet Dead End Space står för detta års bästa debutplatta. Bandet, som är en vidareutveckling av Johnny Engström Band har ett sound som påminner mycket om proglegendarerna Rush, om än betydligt tyngre och mer ”up-to-date”.

 

3: Mastodon: “Live at Brixton”

Hade inte riktigt fattat storheten med det meckiga bandet Mastodon förrän jag hörde deras förra studioplatta ”The Hunter”, men då föll jag däremot pladask. Nya livealbumet ”Live at Brixton” bygger mestadels på nämnda platta och innehåller en sån energi, kraft och spelglädje att man knappt kan värja sig. Ser fram emot dvd-utgåvan av denna lysande konsert.  

 

4: Black Sabbath: “13”

Gamlingarna i favvobandet Black Sabbath har genom ”13” lyckats klämma ur sig ett riktigt vitalt och välljudande album. Ozzy sjunger helt ok, Geezer lirar grymt coolt och Iommi är gitarrgud nr: 1. Flera av låtarna är faktiskt jämförbara med det bästa som bandet släppte på det gyllene 70-talet. Lyckan hade varit total om det inte hade varit för det att originaltrummisen Bill Ward inte är med. Han ersätts dock på ett riktigt bra sätt av Brad Wilk från Rage Against The Machine.

 

5: Coheed and Cambria: “The afterman descension”

Coheed and Cambria är ett band som bara blir bättre och bättre för varje platta man släpper. Med sin udda och klart egensinniga musik har man nu hunnit fram till den sista delen i bandets rad av konceptplattor med rymdtema. Fjolårets ypperliga ”The afterman ascension” var höjdpunkten så långt i bandets karriär, men puttas ner från tronen genom nya plattan.

 

6: Transport League: ”Boogie from hell”

En ytterst välkommen återkomst står Göteborgsbandet Transport League för. Med sin egensinniga, svängiga och intrikata dödsboogie har bandet utgjort ett klart udda inslag på den Svenska metalscenen. Plattan är fullt jämförbar med de bästa albumen man släppte innan bandet lades i malpåse.

 

7: The Winery Dogs: “The Winery dogs”

Powertrion The Winery Dogs har på sin debutplatta levererat en samling riktigt bra låtar. Att Billy Sheehan och Mike Portnoy var överjävliga på sina instrument hade jag full koll på, men att Ritchie Kotzen förutom sitt gitarrspel var en så grym sångare var för mig helt obekant. Påminner i kraft och röstlikhet en hel del om Chris Cornell vilket är stort.

 

8: Orchid: “The mouths of madness”

Black Sabbath-klonerna levererar med “The mouths of madness” en klart godkänd platta med rötterna djupt förankrade i 70-talet.. Visst snor man ganska så ohämmat och skrupelfritt från den berömda förlagan, men när det görs så här bra kan man faktiskt inte annat än njuta, och börja längta efter nästa platta.

 

9: Airbag: “The greatest show on earth”

Norska Airbag presenterar efter två fantastiska plattor ett delvis nytt sound och upplägg. På nya “The greatest show on earth” har det infunnit sig en tyngd och intensitet som gör att bandet nu låter som en mix mellan Pink Floyd och Porcupine Tree. Grymt bra låtar, rejäl tyngd och med instrumentala insatser av mycket hög klass.

 

10: Von Hertzen Brothers: “Nine lives”

Finska Von Hertzen Brothers var en ny bekantskap när jag häromåret fick korn på dem. Nya plattan ”Nine lives” bryter kanske ingen ny mark, men bygger ändå vidare på detta humoristiska bands gedigna skivkatalog. VHB står för ett ganska udda och egensinnigt sound som väcker klar mersmak.

 

11: State Cows: “The second one”

Efter den fullständigt fantastiska debutplattan ”State Cows” har Umeågrabbarna kommit fram till den svåra uppföljaren. Var inte så helt övertygad om plattans storhet i början, men den växer rejält efterhand. Kommer precis som föregångaren att räknas som en framtida Aor / Westcoast-klassiker.

 

12: Ghost: “Infestissumam”

Hypen kring de hemlighetsfulla gastarna har sedan den övertygande debuten bara fortsatt och fortsatt. Nya “Infestissumam” når inte riktigt upp till samma höga nivå som förra utgåvan. Den ligger inte långt efter, vilket ändå säger en hel del om plattans kvaliteter.

 

13: Mercenary: “Through our darkest days”

Danska Mercenary har haft ett par svåra år med en inte fullt så lyckad platta, och en hel del medlemsbyten. Nya alstret känns dock som en nystart för bandet och lovar gott inför framtiden.

 

14: Haken: “The mountain”

Haken har genom nya given ”The mountain” kommit fram till platta nummer tre i karriären. Precis som på föregångarna finns här en teknisk skicklighet, en ytterst välkomponerad låtskatt, och en skön jazzig lekfullhet i framförandet. Låter som en cool mix mellan Dream Theater, Porcupine Tree och Gentle Giant.

 

15: James LaBrie: “Impermanent resonance”

James LaBrie har övertygat mer och mer för varje soloplatta som han släppt. När förra utgåvan ”Static impulse” släpptes blev jag helt såld. Låtarna, tyngden och den nya aggressivitet som då infunnit sig var svårslagbar. Ljusår ifrån huvudbandets übertekniska och ofta svårsmälta kompositioner. Nya ”Impermanent resonance” når dock inte lika högt upp, men är ändå klart värd ett inköp. Hoppas nu att LaBrie ger sig ut på vägarna och framför dessa låtar live med samma sättning som på plattorna.

 

16: Brother Ape: “Force majeure”

Efter fem fullständigt fantastiska plattor var förvåningen och besvikelsen ganska stor när nya ”Force majeur” införskaffades. Ett annorlunda, betydligt lugnare och mindre intensivt sound var anledningen till min skeptiska inställning. Låtmaterialet var ändå så pass bra att plattan har växt och utvecklats över tid, och känns idag som en helt godkänd platta.

 

17: Moon Safari: “Himlabacken vol. 1”

Att komma med en uppföljare till den närmast magiskt bra ”Lover´s end” kan för många kanske kännas som en alltför övermäktig uppgift. Grabbarna i Moon Safari har dock lyckats över förväntan och “Himlabacken vol. 1” känns som en riktig värdig fortsättning och borde ge bandets karriär en rejäl skjuts framåt och uppåt.

 

18: Sight of Emptiness: “Instincts”

Teknisk melodiös deathmetal från Costa Rica låter väl inte så värst upphetsande? Ack vad man misstar sig om man förkastar denna platta bara för att den kommer från ett band ifrån ett lite udda land. Riktigt bra och aggressiva låtar med ett sound och en produktion signerad svenske Thomas ”Plec” Johansson. Bandet var support till Black Sabbath på deras centralamerikanska turné tidigare i höst, vilket ändå säger en hel del om bandet, även om kombinationen av musikstilar känns lite udda. 

 

19: Paul McCartney: “New”

McCartney är riktigt på gång igen med nya plattan ”New”. Att vid en ålder på drygt 71 år lyckas klämma ur sig ett så vitalt och högkvalitativt album är närmast att beteckna som ett smärre under. Maccas klart bästa platta på drygt tjugo år.

 

20: The Flower Kings: “Desolation rose”

Sällan blir man besviken på vårt lands största progbegivenheter The Flower Kings. Visst levereras det på denna platta många sköna spår, och lika många helt fantastiska vokala / instrumentala prestationer. Tycker ändå att plattan inte riktigt tar tag på det där vanliga sättet som brukar vara fallet med TFK. Riktigt bra, men inte lysande bra.

 

Årets bästa låtar:

1:   Soilwork – “Tongue”

2:   Soilwork – “This momentary bliss”

3:   Soilwork – “Spectrum of eternity”

4:   Dead End Space – “Breathe in, Breathe out?”

5:   Haken – “Cockroach king”

6:   Black Sabbath – “End of the beginning”

7:   Transport League – “ Snake infested swamp”

8:   Coheed & Cambria – “Dark side of me”

9:   The Winery Dogs – “Elevate”

10: James LaBrie – “Agony”

 

Årets bästa gig:

1: Roger Waters – Ullevi, Göteborg

2: Skånska Mord - MX Rockbar, Alingsås

3. Soilwork – Brewhouse, Göteborg

4. Sting – Liseberg, Göteborg

5. Blå Skåpet - MX Rockbar, Alingsås

6: Misth - Artrock i Stadsträdgården, Lidköping         

7. The Night Flight Orchestra – Stadsträdgården, Lidköping

8: Johan Randén / Cheesefactory - MX Rockbar, Alingsås

9. Ritual - Slottsskogen goes progressive, Göteborg

10. Plankton - Slottsskogen goes progressive, Göteborg

 

Årets bästa Dvd:

 

Black Sabbath: ”Live…Gathered in their masses”

Black Sabbath är, och kommer alltid att vara det största, bästa och mest inflytelsefulla band som funnits, enligt min mening. Att vid så mogen ålder och svåra sjukdomar prestera på detta sätt är anmärkningsvärt bra. Visst, Ozzy har väl inte så många hjärnceller som fungerar samtidigt, men han sjunger faktiskt riktigt ok. Geezer är som alltid en fantastisk musiker / bassist, och ger Iommi det understöd för att göra bandets musik rättvisa live. Iommi är gud när det gäller att skapa odödliga gitarr-riff. Prisad vara den dag då han i en olycka råkade klippa av sig delar av fingertopparna, och därefter stämde ner gitarren för att kunna fortsätta lira. Därmed var en helt ny musikgenre uppfunnen. Nya live-dvd:n är ett mäktigt dokument från senaste turnén och bevisar både genom gammalt och nytt material bandets storhet och inflytande på flera generationer av musiker / band. Bandets spelning på nästa års Sweden Rock Festival är givetvis årets absolut mest efterlängtade gig.

 

Största förväntan inför musikåret 2014:

Sweden Rock Festival har en lineup som det känns närmast oförlåtligt att missa : Black Sabbath, Alice Cooper, Transatlantic, The Night Flight Orchestra, Uriah Heep, Saga, Magnum, Y & T mfl säger allt!

Äntligen har det blivit dags för A.C.T att för första gången på fem år ge sig ut på vägarna med ett helt nytt album i bagaget, och de gör under våren minst tre gig.

Musikens Hus Goes Progressive presenterar i mars den starkaste lineupen på länge med: A.C.T, Galahad och Wonderland.

Konsertvåren på Mx-rockbar i Alingsås kommer att bli riktigt intressant med gig av:

Circus Maximus / Withem
Dead End Space / Public Privacy
Airbag
A.C.T

 

Rock on / Staffan Vässmar