En tripp i spacerockens tecken 

av: Dennis Jacobsson 

Det finns ju en term inom musikvärlden som kallas genre. Det är ofta ett praktiskt verktyg för att kunna beskriva en viss typ av musik och mycket svårt att undvika när man diskuterar olika grupper. Problemet är dels att genretänkadet i sig utgör en begränsning, dels att det lätt blir inflation i genrer. En musikstil som länge haft problem med det är hårdrocken. Den ständigt växande djungeln har gjort att nästan varje band har sin egen genre, t ex heavy metal, speed metal, trash metal, doom bla bla bla.

Det här gäller även inom vår egen sk artrock eller progrock. Lite lustigt eftersom artrockens hela tanke är att spränga gränser. Och från att först ha förbannat alla dessa subgrupperingar tänkte jag lik förbannat ge mig på att presentera en för er. ( Paradoxvarning.)

Det handlar om spacerock. Anledningen till det, förutom att jag naturligtvis gillar musiken, är att det nog är den stilen inom artrocken som får minst utrymme i olika medier. Tänkte råda bot på det här i vår lilla oas i mediabruset. Innan ni bombar mig med ilskna mail så tänk på att det inte ska ses som nåt facit utan är min högst personliga reflektion. I tidigare nummer av denna tidningen har jag recenserat de flesta plattor som kommer att nämnas, så den notoriske läsaren kommer att känna igen en del. Men det får ni ta, OK?

Man kan beskriva spacerock så här:

Sång och text är ofta av underordnad betydelse, kan dock ibland ta upp existentiella frågor. Till skillnad från det mesta andra inom artrocken så är musiken monoton och relativt enkel. Visserligen kan låtarna vara mycket långa men med få taktändringar och krumelurer. Det handlar snarare om att försätta lyssnaren i ett transliknande tillstånd. Stämningarna förstärks gärna av synthar vars huvudsakliga uppgift är att bistå med ljudmattor och effekter.

Det mesta här i världen utvecklas ju gradvis därför kan ingen säga exakt när spacerocken föddes. Men jag bortser helt fräckt från det tidigaste psykedeliska 60-talet och hoppar fram till Pink Floyd. På sin andra skiva, ”A Saucerful Of Secrets” 1968, har de blommat ut ordentligt och börjat lägga grunden för hur jag sitter här idag och definierar termen. Strax därefter, 1970, släppte Hawkwind sin självbetitlade debut och här föddes nåt som varit ett kultband fram tills idag. Jag kallar dem så därför att de aldrig tillhört de största rockdinosaurierna men har ändå alltid funnits där som ett slags undergroundkungar inom spacerocken. Hawkwind har i princip lagt måttstocken men givetvis finns utbrytare och förnyare som jag ska återkomma till.

Två andra tidiga undergroundgiganter ( en paradox igen!) är faktiskt franska band; Gong och Magma. Definitivt spacerock men båda på var sin sida skalan. Gong kör ju på i sin anarkistiska och psykedeliska fusion. När de första gången spelade tillsammans med Magma tyckte de att de såg sin motsatta spegelbild. Christian Vander och Co spelade en extremt minimalistisk och strikt jazzopera. Mycket svårt att beskriva men man kan ju lätt påstå att de är ännu mer ”far out” än Gong.

Under 70-talet följde vissa andra band som t ex flummiga, teatraliska Amon Düül II och alltmer hårdrockande Nektar. 80- och 90-talen kunde se band som Ozric Tentacles spruta ur sig skivor med spacemusik i ambient/fusionstil.

Sedan har vi en del band som under enstaka plattor glidit in på spacerock och gjort det lysande! Vi kan t ex ta King Crimson som under slutet av 90-talet gjorde en rad ”ProjeKct”plattor. Det var instrumentala improvisationer som utvidgade begreppet och enligt sin gamla sedvana liknar man inget annat. Ett annat exempel är Porcupine Tree på liven ”Coma Divine” från 1997. Klockren spacerock när den är som allra bäst!

Sverige då? Jodå, här finns allt hopp. Men tack vare vår begränsade population så blir begreppet närmast osynligt. Den riktigt nyfikne kavlar upp ärmarna och gräver. Då kan band som Darxtar dyka upp. Ett svenskt gäng som kör en ganska nyanserad musikstil men definitivt inom genren. Plattan ”Tombola” kan rekommenderas. Göteborgarna i First Band From Outer Space lirar en stiliserad variant av spacerock. Låter som Hawkwind när dessa är som tyngst, dvs med en fot i stonerrocken. Deras plattor rekommenderas å det varmaste. Precis så här tycker i alla fall undertecknad att det ska låta.

Sedan har vi en besläktad sidoförgrening, sk electronica, som också hängt med ett bra tag nu. Fast med mindre rock och mer space. Vi snackar Jean-Michel Jarre, Vangelis och Tangerine Dream. Värda att nämna om än i periferin. Fast egentligen ska man inte underskatta electronican för min teori är att det var genom denna som spacerocken muterade framåt i utvecklingen. Det som åsyftas är techno- / rave- och trancemusiken. Kanske är det så vår kära genre ser ut i modern skrud? För effekten som man försöker uppnå är densamma som på gamla Floyds tid: ”lyssna på musiken och bli hög”. Samma monotona slingor och spejsiga ljudeffekter. En modern psykedelisk rörelse.

Utan att racka ner på denna inriktning vill jag ändå sätta ner hälarna och stanna här. Kallar du mig för en bakåtsträvande flumkonstnär så må det vara hänt. Jag föredrar ändå den ursprungliga varianten (med elgitarrer och riktiga trummor) när jag läppjar på min Bowmore.

Slainte!

Om du är nyfiken så ta gärna en titt på de här länkarna:

www.unimeri.com/PsychotropicZone  (mycket fakta och recensioner)

www.aural-innovations.com                (musik att lyssna på)

www.space-rock.co.uk            (nyheter etc)

Omslagsbilden "Subsonic Rituals" till nya numret av medlemstidningen Art Rock är även "albumcover" till bandets First Band From Outer Space`s nya album.