Welcome back to Kansas David Ragsdale

av: Patrik Wikström

Kansas orginalviolinist Robby Steinhardt har lämnat bandet och ersatts
av David Ragsdale som var medlem i bandet även 1991-1997.
So what, säger säkert en del.

MEN, detta har betytt väldigt mycket för bandet Kansas.
Enda minuset är faktumet att de har förlorat en av medlemmarna från
den mest klassiska perioden från den senare halvan av 70-talet.
Men tre av dessa medlemmar återstår och det är fler än hos de flesta band.
Dessutom har Robby varit ganska trött och sliten de senaste åren.

Plusen är många:
+ Ragsdale är en tekniskt sett mycket bättre violinist.
+ Ragsdale kan även spela gitarr och sjunga.
+ Billy Greer har tagit över Robbys leadsång och gör det bättre än Robby.
+ Hela bandet har fått en nytändning och har roligt igen.
+ Nu kan de spela låtar från "Ragsdale-plattan" Freaks of Nature igen.

Jag har nu sett Kansas 8 gånger men denna konsert på Rib Fest i St. Paul,
Minnesota, USA, 30:e Juli var klart en av de bästa jag sett med Kansas.

Redan i mars hörde jag att Ragsdale var på väg tillbaka till Kansas.
Eftersom Freaks of Nature är en av mina 3-4 favoritplattor med Kansas,
(t.o.m. kan den vara den absolut bästa i vissa lägen), började jag längta
efter att få se Kansas igen, vilket betydde att jag måste ta mig till USA.
Tanken var att jag ville se dem i en stat där jag inte sett dem förut.

Faktum är att jag hade träffat Ragsdale en gång tidigare, och t.o.m.
innan första gången jag såg Kansas. På väg till Mexico, där jag skulle
se Kansas på en festival 1993 så råkade jag hamna på samma flygplan.
Jag satt t.o.m. bredvid bassisten Billy Greer, och senare på flygplatsen
i Mexico så presenterade Billy mig för resten av bandet.
Då hade jag ingen aning om vem Ragsdale var. Det visade sig dock under
konserten och när jag skaffade live-plattan Live at the Whisky och senare
när Freaks of Nature kom ut.
Ragsdale har dessutom skrivit flera av mina favoritlåtar på plattan,
så jag såg fram emot att höra någon av de låtarna (och det fick jag).

Redan före konserten träffade jag bandet på hotellet i St. Paul.
Jag hade för dagen satt på mig en Hard Rock Café tröja från Mexico och
genom den så kom faktiskt Ragsdale ihåg mig, trots att det var 13 år sedan.
De övriga i bandet har jag träffat många gånger.

Under konserten infriades de flesta av mina önskningar. Visserligen körde de en
avkortad konsert där de tog bort Magnum Opus, Song For America och The Wall,
men det gjorde inte mig något. Jag hörde Magnum Opus på Sweden Rock, och
Song For America och The Wall har de kört på nästan alla konserter jag sett.

Vissa delar av konserten såg jag från första rad men större delen såg jag från
sidan av scenen eftersom min 4-årige son Ted var med.
Vi hade tillgång till ett tält backstage där Ted fick lite skugga i den
39-gradiga värmen. Vi hade även soffa, stolar och fri dryck där.
Men jag såg bra därifrån och hörde perfekt, åtminstone det viktigaste, sången,
jag stod nämligen precis vid "singer in the back" högtalaren vid mixerbordet.

Billy Greer sjöng suveränt, speciellt i Miracles Out Of Nowhere som är en av
låtarna där han sjunger den största delen, Steve kommer bara in i refrängen.
Precis som förra hösten när jag såg Billy's "sido-projekt" Seventh Key, så
låter det inte som att Billy inte sjungit lead i ett band sedan 1980.
Så mellan sista konserten med Billy's gamla band QB1 på Agora Ballroom i Atlanta
1980 så gick det 25 år tills Billy sjöng lead under en hel koncert igen.

Höjdpunkterna var Black Fathom 4 från Freaks of Nature och att de repeterat
in flera tunga mixade versioner av låtar, bl.a. Wheels / On the Other Side.
Enligt Ragsdale har de funderat på att repa in en mixad version av de båda
Freaks of Nature låtarna I Can Fly och Desperate Times senare i höst.
Hoppas få höra den nästa gång jag ser dem. Visserligen hörde jag I Can Fly
(och Hope Once Again) när jag såg dem i Denver 1996 några månader innan
Ragsdale hoppade av men Desperate Times har jag inte hört live förut.

Dessvärre körde de ingen låt från Somewhere To Elsewhere, det senaste
studioalbumet från 2000, men de hade bara ett par veckor på sig att repa
inför sommarens turné efter det snabba violinistbytet i April.
Och när de dessutom fick sätta in bassisten Billy Greer på leadsång för
första gången så var det naturligtvis mycket nytt att tänka på.

Extranumret behöver egentligen inte nämnas, men det är absolut ett av de
bästa som ett band kan ställa upp med, med två av rockhistoriens bästa låtar.

Efter konserten satt vi en stund i hotellbaren och pratade.
Förra året vid konserten med Seventh Key i Tyskland, så fick jag allt
Seventh Key & Streets material signat av Billy och Mike Slamer.
Denna gång fick jag alla mina 7 Ragsdale plattor, signade av Ragsdale.
Ted fick en trumpinne av Phil Ehart och plektrum av Billy & Richard, men
han ville inte vara med på bild tillsammans med Ragsdale.

Kansas har besökt Europa både 2001 och 2005 men har nu planer på att komma
tillbaka 2007 och då kan det bli aktuellt med ett extra arrangemang.
People of the Southwind (www.potsw.org) är en Kansas klubb som har den
mest omtalade Kansas websidan och de har en återkommande träff i USA
som kallas WheatFest. Årets är den 10:e och den går av stapeln i Las Vegas
22-24 september i anslutning till Kansas konsert på Boulder Station Casino.
(Det är precis efter denna tidnings deadline, så jag får återkomma om den)

Jag kommer också att vara på plats i Las Vegas för detta och för att ev
börja planera för en WheatFest Europe 2007 för första gången någonsin,
kanske med ett frisbeegolf-arrangemang i anslutning.
Kolla upp forumet på www.potsw.org och följ med i planeringen av detta
arrangemang.

Setlist:
Intro Journey From Mariabronn
Sparks Of The Tempest
Paradox
Belexes / Lightnings Hand
Opus Insert / Glimpse Of Home
Miracles Out Of Nowhere
Icarus
Wheels / On The Other Side
Black Fathom 4 / Crossfire
Point Of Know Return
Portrait (He Knew)

Encore:
Dust In The Wind
Carry On Wayward Son

PS.
Kerry Livgren hette orginalgitarristen, han hoppade av 1983 men turnerade
med bandet 1991 och spelade in en platta 2000.
Enda övriga orginalmedlemmen, bassisten Dave Hope var medlem 1970-1983.
Billy Greer har nu varit med i Kansas 1986-2006, 7 år längre än Hope.
Kan Billy nu äntligen få lite respekt, nu när han dessutom är gruppens
frontman och sjunger lead på flera låtar och gör det mycket bra.

Ragsdale diskografi:
Kansas: Live at the Whisky 1992 (Finns även på video och på bootleg CD-Dust In The Wind)
The Smashing Pumpkins: Siamese Dream 1993
Kansas: Box Set 1994 Med låten Wheels
Motherland: Peace 4 Me 1994 Jason Bonham & Marti Frederiksen
Kansas: Freaks of Nature 1995
Kansas: Into The New Wind 1995 (Live bootleg)
Queensryche: Hear in the now Frontier 1997
Ragsdale: David & Goliath 1997 Solo Album
Steve Walsh: Shadowman 2005 Walsh tredje solo album
Phoenix: Turning Point 2005 (covers, dåligt producerad enligt Ragsdale själv, så den har jag inte)

.../I Can Fly
Patrik Wikström
www.geocities.com/dry-weave/kansas.html