I våras kom äntligen Anekdotens nya skiva "A time of day", den femte studioplattan i ordningen. Fyra år har hunnit gå sedan den förra, "Gravity" som utkom 2003. Under tiden har de dock givit ut en liveskiva, “Waking The Dead, Live In Japan” som kom 2005.

Anekdoten startade som ett King Crimson-coverband i 90-talets början, och med de första skivorna så förädlade man den ljudbild som detta eminenta band hade på 70-talet. Idag kan man visserligen fortfarande höra influenserna men nu har Anekdoten verkligen format egna musikaliska fötter att stå på. Deras sound är varierat och väl sammanhållet med kraftfullt bas, gitarr och trumspel och med mellotronen som gemensam nämnare i stort sett samtliga av deras låtar. Sånginsatserna har kanske inte varit deras starkaste sida, de har svävat runt en aning men ändå fyllt sin funktion.  

Så över till nya skivan ”A time of day”…

På första låten ”The great unknown” bjuds man på en nästan lika massiv och bombastisk inledning som på den förra skivan och mellotron/gitarr-crescendon varvas med lugnare partier. I låtarna som sedan följer planar musiken ut och tar småvägar runt i ett vemodigt och emellanåt lite mörkt och dystert ljudlandskap. 

Till skillnad från förra skivan så har man minskat ner en del på användandet av mellotronen till förmån för lite andra klanger och instrument. På t.ex. andra spåret som är en lite ”struttigt” poppig låt så avlöses mellotronen av både orgel och tvärflöjt i solopartier. Tredje alstret, ”King Oblivion”, är en ganska lugn och suggestiv låt med härliga syntklanger och instrumentala partier. På de följande två spåren så är mellotronen tillbaka, lugna inledningar övergår i lite tyngre partier och det förekommer både psychedelia och spacerock-inslag. 

Efter dessa följer ”Stardust and sand”, en lugn och drömsk gitarrbaserad prog-poplåt som för tankarna till någon tidig 70-tals-platta med Pink Floyd. Och i ”In for a ride”, som är en lite upptempo-låt, kan jag inte låta bli att känna vissa Soft Machine-dunster stundtals… 

Glädjande nog så har Anna Sofi Dahlbergs åter tagit fram cellon, visserligen mycket sparsamt använd och lite svår att finna bland alla instrumentella arrangemang men kan höras på sista låten, ”Prince of the ocean” också den med viss Pink Floyd-doft.

Sammantaget så är detta dynamiska alster en väl sammansatt musikalisk kompott av ett av Sveriges (och kanske världens) för närvarande bästa band i progressive-genren. Speciellt för de som likt mig gillar musik med lite melankoliska och vemodiga förtecken. Skivan saknar i mitt tycke helt musikalisk tomgång, den tål att spelas många gånger och kan verkligen varmt rekommenderas. 

www.myspace.com/anekdoten

Erik Holmblad