Tredje soloplattan från Holländske Joop Wolters, där jag genast konstaterar vid första spårets inledning, där Joop drar på rejält redan från start, att detta är en platta i första hand för gitarrister.  

Wolters har varit involverad i musikaliska projekt på skiva sedan 1995 och har gjort sig ett namn i gitarrkretsar med många fans världen över. Han är även inblandad i ett kommande projekt kallat ”Shadrane”, med bland annat Virgil Donati, Simon Phillips och Steve Walsh mfl. i lineupen.

Joop Wolters har skrivit, arrangerat, producerat och spelat de flesta instrument på plattan, men har tagit hjälp på några spår av gästmusiker som ovan nämnda Virgil Donati.

Plattan är helt instrumental och bygger självklart på Joops gitarrspel som är både tekniskt drivet och ganska så variationsrikt.

Inledande ”Broke” är som tidigare nämnts ett tungt intensivt stycke där Joop lirar så fingrarna glöder. Följande ”American dance” går i lite snabbare tempo, men där Joop likafullt ”bränner på” i ursinnigt tempo med soloräkor som får en att häpna över Holländarens teknik. På ”Anthem” dras tempot ner något men likafullt är det det tekniska som ligger främst, även om det här bitvis bjuds på lite känslosammare gitarrspel. ”Cardiac” ger mig i vissa partier, lite vibbar av Allan Holdsworth med sitt lite sökande jazziga spel. Skönt basgroove och trumspel backar upp på ett härligt sätt. Ett av plattans favoritspår.

”Drop out” är en blandning av skönt känslofyllt, lite jazzigt spel och mer tekniska partier. Återigen underbart basspel som ligger och ger ett härligt groove, och som gör att låten riktigt ”flyter iväg”. Även detta är ett av plattans bästa spår. Här gästas Joop av Alex Argento samt Mike Roeloefs på keyboards. På ”Harmonic spheres” bjuds lyssnaren på akustiskt gitarrspel av hög klass, med lite sydligare tongångar som referenspunkt. Mycket tekniskt drivet och ger en nästan lite flamenco-känsla.

”Divide & Conquer” är ett spår av det tekniska formatet där det spelas gitarr så att det ”ryker” och vid det här laget måste väl även den mest tondöve och omusikaliske lyssnare kunnat inse att Joop Wolters är en gitarrist av världsklass.

På ”Kindering spirits” är det lite lugnare igen vad gäller den tekniska biten, vilket är skönt, då det annars kan bli ”lite för mycket” av det goda ibland. Ett inte helt ovanligt fenomen bland instrumentalplattor. Eller som den unge supergitarristen Johan Randén, så vist sa vid 14-års ålder: ”Det ska inte bara vara roligt att spela, utan det ska även vara roligt att lyssna på”

”Bleed”, ”Tjabala” och ”When little angels” är lysande exempel på ovanstående tes, med känslofyllt och inte bara tekniskt drivet spel.

Produktionen känns ibland lite ojämn med ett lite ihåligt, burkigt trumljud, medan det på gitarr och bassidan låter superbt. För övrigt ganska så starka bärande melodier, vilka oftast ger lyssnaren en känsla av att låtarna är genomtänkta och inte bara är inspelade som rena uppvisningsstycken. 

www.myspace.com/joopwolters

Slutomdöme: 7,5/10

Staffan Vässmar