Efter att ha skivdebuterat med det självbetitlade mästerverket ”Ritual” (-95), kom den av många ganska så förbisedda uppföljaren ”Superb Birth” (-99). Undertecknad håller med om att ”Superb Birth” inte riktigt nådde upp till föregångarens absoluta höjdpunkter, men ändå var en värdig uppföljare med många musikaliska kvalitéer. När så tredje alstret ”Think like a mountain” (-03) dök upp så förväntade jag mig en vidareutveckling av föregångarnas musikaliska inriktning, och visst var även detta album ett sjuhelsikes lyssningsvärt alster som snurrat flitigt i cd-spelaren. Efter liveplattan ”Ritual live” (-06) där bandet verkligen visade att man dessutom var ett sagolikt liveband, dyker då äntligen fjärde studioalstret ”The hemulic voluntary band” upp.

Dagen innan Rituals bejublade framträdande på ”Slottskogen goes progressive”, dimper plattan ner i brevlådan, så ett par intensivlyssningar hinns med innan giget. Och visst känner jag genast igen tongångarna på inledande titelspåret som här inleder Rituals show och som även bjuder på ”In the wild” till publikens stora belåtenhet. Men nu åter till plattan.

Förväntningarna var således rejält uppskruvade inför nya släppet, och visst bjuder Ritual återigen på en härlig blandning av rock, jazz, prog och inte minst folkmusik.

Inledande titelspåret ”The hemulic voluntary band” startar ganska stökigt och experimentellt för att sedan på sedvanligt Ritual-vis övergå i  snygga melodiösa passager, och redan här tycker undertecknad att förväntningarna infrias till fullo. Som vanligt när det gäller Ritual visar bandet prov på mycket stor spelskicklighet, men också på stor variationsrikedom både vad gäller progressiva partier i musiken, som såväl melodiösa vackra stycken. Att de dessutom även denna gång bygger en del av sina texter på Tove Janssons berättelser om Mumintrollen är ett kul grepp för oss som är uppväxta med ovan nämnda små vita sagofigurer.

Följande ”In the wild” är en av mina personliga favoriter på plattan och detta för dess höga intensitet redan från första ton. Återigen varvas lite stökigare partier med mycket snygga vackra partier.  Patrik Lundström är enligt min mening en av vårt lands absolut bästa sångare, alla kategorier, vilket han även visat på fyra fantastiska Kaipa-plattor. Han låter i vissa partier som en ung Freddie Mercury, tycker jag, och det ser jag bara som ett extra plus. Han har dock en egen stark karaktär i sin röst som är både kraftfull och i nästa stund spröd och känslig. Karl´n är ju dessutom en överdängare på gitarr, vilket han visar i ovan nämnda låt med ett skönt lite lagom ”disharmoniskt” och tekniskt solo.

Tredje spåret ”Late in november” är en lugn och vacker melodi som inleds med Johan Nordgren på nyckelharpa. Låten som är helt akustisk har lite ”medeltidskänsla” över sig med passande flöjtspel ifrån Fredrik Lindqvist. Här visar verkligen bandet sin stora bredd i att, från den ena låten spela en ganska så stökig progressiv rock för att i nästa övergå i härligt smäktande acapella-toner. Mycket vackert arrangerat och framfört.

På fjärde spåret ”The groke” bjuds lyssnaren på ett suggestivt tema som upprepas om och om igen på ett spännande sätt, dessutom uppbackat av vad som låter som dragspel i vissa partier. Återigen en snygg sångmelodi som skapar en spänning inför refrängen.  När sedan bryggan kommer så låter det nästan lite Beatles, tycker jag. Kul med en låt som har ett ganska enkelt grundtema, men som ändå blir suggestiv och spännande.

”Waiting by the bridge” startar starkt med ett härligt svängigt groove, där framförallt sångpartierna är mycket snyggt arrangerade. Låten har ett lite annorlunda stuk än övriga alster på plattan, men kompletterar på ett bra sätt de andra med sitt sköna driv i både bas, trummor och framförallt sitt rena klara gitarr-sound. Övergår i ett lite mer experimentellt parti där både gitarr och keyboards ”studsar” emot varandra i ljudbilden på ett kul sätt.

Avslutande ”A dangerous journey” ger lyssnaren en mestadels akustisk resa genom såväl svensk folkmusik, orientalisk mystik samt bitvis lite kraftfullare tongångar. På detta lite drygt 26 minuter långa epos får vi följa med på en musikalisk resa genom Tove Janssons fantasivärldar om katter, hemuler och annat oknytt, allt kryddat med många spännande musikaliska infall av Rituals spelskickliga medlemmar. Här visar bandet verkligen varför man tillhör den absoluta eliten vad gäller band inom genren. Lyssnaren bjuds gång på gång av nya infall och musikaliska idéer som gör att låten hela tiden utvecklar sig på ett ibland ganska så oväntat sätt.

Som ni förstår kan jag efter två veckors nästan konstant lyssnande bara konstatera: Detta är ett mästerverk fullt i klass med debuten. KÖP!!

Slutomdöme: 9/10

www.myspace.com/ritualsweden

Staffan Vässmar