Från Bouremouth på Englands sydkust kommer gruppen BigBigTrain, ett musikerkollektiv som i mitten av september släppte sin 5: e skiva, 
betitlad "The different machine". Skivan följer upp "Gathering speed" från 2004 som tydligen föll mycket väl ut hos kritikerna. Och det skulle inte förvåna mig det minsta om även denna skiva skulle få goda vitsord. (Det är nämligen en alldeles oerhört bra skiva!)

Kärnan i gruppen består av Gregory Spawton på gitarrer och keyboards, Andy Poole bas och Steve Hughes trummor. På albumet samarbetar de med Pete Trewavas (Marillion) på bas samt Dave Meros och Nick D'Virgilio (båda från Spock's Beard). Tydligen så håller man, tillsammans med Nick D'Virglio, redan på med nytt material för nästkommande album. En liten försmak från det arbetet finns att beskåda på BBT:s blogg alt. på YouTube direkt. 

Enligt bandets ledargestalt Gregory Spawton så har man på "The different machine" kombinerat influenser från klassisk progressiv rock (Genesis, King Crimson, Van der Graaf Generator) med mer modern alternativ rock (Sigur ros, Oceansize, Mew). Greg menar också att man ska se skivan som ett koncept-album, med ett genomgående tema i musik och text.

BigBigTrains musik kan närmast beskrivas som modern symfoniskt rock, med mycket melankoli och känslomässighet i både ord och musik. Och skall jag försöka jämföra deras musik med annan så ligger väl Yes och Genesis närmast tillhands, även Porcupine Tree och Marillion bör nämnas.
Sångaren Sean Filkins rätt ljusa röst tycker jag har just likheter med Jon Andersons, ibland också med Phil Collins. 

Musiken på skivan är mycket växlingsrik och drivande, bjuder hela tiden på spännande, dynamiskt och mycket kompetent spel från musikerna.
Kanske är den inte helt lätt att beskriva, detaljrik och komplex som den är, men samtidigt är den definitivt aldrig svårlyssnad. Texterna är välskrivna och poetiska, handlar mycket om kommunikation människor emellan, längtan och ensamhet, om sommarens farväl och vinterns antågande...

"The different machine" består av totalt sju spår, fyra egentliga låtar som är rejält långa och tre som mer kan sägas vara passager mellan huvudspåren.
(Generöst nog så kan man på BBT:s hemsida helt gratis ladda ner tre av dessa, rekommenderas verkligen för den intresserade.) Melodimässigt påminner de långa låtarna en del om varandra, det är säkert meningen också, men till karaktären är de ändå ganska olika. Man märker också att ju längre in på skivan man kommer så blir det musikaliska uttrycket undan för undan mer dämpat, avtagande. Nästan som det sägs i texterna, om "signaler" som blir svagare, försvinner.... 

"Hope this finds you" inleder skivan, stillsamt och närmast pastoralt med svävande pianoackord, viola och saxofon. Sedan brakar det loss i den första av de fyra längre partierna, "Perfect cosmic storm". Inledande kraftfulla gitarrackord övergår i kaotisk, experimentell och King Crimson-aktigt musik med distorderad sång, mellotron, syntar och tidvis hejdlöst gitarr och saxofonspel. (Tänk lite åt "21st Century Schizoid Man"-hållet...) Mycket tempoväxlingar och "start/stop", så oerhört bra som framkallar kraftiga rysningar av vällust. En mellotronsekvens i mitten av låten får mig plötsligt att tänka på Beatles "Strawberry fields", en annan del  ger associationer till Pink Floyds "Wish you were here". Andra halvlek av spåret är mer sansad och poppig... påminner mycket om Yes. 

Spår tre, "Breathing space" låter som titeln anger, ett kort stycke luftiga syntklanger som bryggar över till nästa alster. "Pick up if you're there" är avgjort mer direkt och mindre experimentell. Omväxlande kraftfullt och soft, med vackra stråkarrangemang och tydlig, framträdande sång. Musiken arbetar sig konsekvent framåt, piskas liksom på speciellt av det drivna trum och bas-spelet. 

"From the wide open sea" är en kort svävande sekvens som tar oss vidare till det tredje av de längre musikstyckena. På "Saltwater falling on uneven ground" är det både lite jazzigt svängigt och tufft, växlande till mer drömska sekvenser. 
Musiken stannar upp gång på gång, liksom i eftertänksamhet. Sången är ljus och sinnligt mjuk med både vacker stämsång och smakfulla stråkarrangemang. 

Sist kommer den ganska sorgsna men så otroligt vackra "Summers lease". Ett riktigt mästerverk, en värdig och oerhört stämningsfull avslutning, kanske som en sorts sammanfattning av skivan. Här skapar mellotron, stråkar och saxofon ett ödsligt och melankoliskt landskap som sången sedan svävar runt i. 
Slutligen klingar den ut i en upprepning av de på skivan inledande ackorden. Det är bara så vackert.... 

Slutligen måste jag säga att detta är en av de bättre skivor vilken jag har hört på mycket länge. På många sätt är den en helt fantastisk upplevelse, en skiva som jag hela tiden känner längtan efter att få lyssna på om och om igen. 
Den kanske inte är någon milstolpe i progressive-genren men är så enastående bra att den bara måste höras av alla fantaster av Genesis, Camel, Yes, Marillion etc. Jag hoppas innerligt att den inte bara ska försvinna i den stora floden av skivutgivningar och därmed missa de chanser till uppmärksamhet som den förtjänar. Uppmanar därför att alla som läser detta och som har intresse av bra musik, ta chansen och stifta bekantskap med BigBigTrain, det är de verkligen värda. 

http://www.bigbigtrain.com

http://www.myspace.com/wwwmyspacecombigbigtrain

http://bigbigtrain.blogspot.com

Betyg 9/10

Erik Holmblad