Engelska Leatherat har tagit sitt namn från frontmannen Pete Baileys fäbless att bära läderhatt. Och redan där signalerar bandet en befriande skön självdistans till sitt värv, eller vad sägs om ett arbetsnamn som ”Slap my beanbag”?

”Garden of Eden” är deras andra giv sedan debuten förra året och jag anar hela tiden närvaron av gamle The Pogues räven Shane MacGovans ande i de frejdiga pubstänkarna kvintetten serverar. Texterna är starkt samhällskritiska och Bailey blåser ideligen rökringar i ögonen på det politiska etablissemanget. Hans röst är i vissa spår förvillande lik namnen Blazes, och det säger jag i en positiv bemärkelse, då lyriken nästan förutsätter en rå och spefull stämma. Låtarna är ofta baserade på traditionella folkvisor och därefter arrangerade så att de smälter ihop med bandets egna idéer. Tempot är övervägande högt där fiol och elgitarr avlöser varandra i eleganta melodiska slingor som för tankarna till våra egna folkmetallhjältar Hoven Droven. 

Här kommer vi också till det som är progressivt med Leatherat; att förena för den irländska folkmusiken typiska instrument och melodislingor med hårdrockskomp. Stundtals känns det som Thin Lizzys ”Black Rose”, med Gary Moore utbytt mot en violinist. Dock tycker jag att Jono Watts skulle använda stråken till cello oftare än han gör.

Skivan rekommenderar jag främst till dig som gärna lyssnar på Hoven Droven, eller varför inte till dig som tycker att Skyclad borde släppa skivor lite oftare? Provlyssna kan man göra på bandets myspace-sida och i skrivande stund kan man köpa skivorna från leatherat.com.

www.leatherat.com


www.myspace.com/leatherat

Betyg: 7/10