Låter namnet bekant men ändå inte? Det kan bero på följande: I slutet av 90-talet fanns ett ”band” vid namn Liquid Tension Experiment. Bandet – som inte var ett band utan ett av alla ”projekt”– startades av Dream Theater´s trummis Mike Portnoy genom att han bjöd in bandpolaren Jordan Rudess (keyboards) och basisten Tony Levin (King Crimson). På gitarr ville man först ha Dimebag Darrell (Pantera, mm), han ville men kunde tyvärr inte! När sedan Steve Morse (Deep Purple, Kansas, mm) och Jim Matheos (Fates Warning) gav samma svar, slutade det med att Dream Theater´s gitarrist John Petrucci kom med, trots att Portnoy egentligen ville hålla projektet så separerat från sitt huvudband som möjligt.

Projektet gav ut 2 plattor, ”L.T.E.” (1998) och ”L.T.E. 2” (1999) med en välspelad blandning av instrumental, progressiv rock och metal. Man gjorde även enstaka liveframträdanden. Men sedan har det legat på is och gör så fortfarande.

Vad har då det med denna skiva att göra? Jo, detta är samma band till ¾ och den saknade medlemmen är inte ersatt, därav namnet. Några dagar in i inspelningen av ”L.T.E. 2” i oktober 1998 gick nämligen vattnet på John Petruccis fru och han lämnade de övriga i studion i några dagar för att vara med sin fru.

Övriga tre bestämde sig då för att utnyttja studiotiden i väntan på Petruccis återkomst till att jamma. När han sedan kom tillbaka användes en del av partierna de andra tre spelat in, gitarr lades på i efterhand, bl.a. låtarna ”Chewbacca” och ”Liquid dreams” från ”L.T.E. 2” härstammar ursprungligen härifrån.

Återstår gör då detta. Och vad erbjuds då? Tja, min största farhåga inför skivan var att Jordan Rudess skulle förstöra stora delar av denna skiva med samma plågsamma keyboardsolon i Formel 1-takt som hans soloplattor är överbelamrade med. Han är tveklöst en suverän keyboardist och hans insatser i Dream Theater har jag aldrig stört mig på, men när han fått fria tyglar tidigare har en del av känslan ofta saknats; den farhågan kom i alla fall på skam.

Vilket får anses vara det mest positiva jag har att säga om denna skiva. För skall jag vara helt ärlig – och det skall jag ju – så är denna skiva bland det mest ointressanta jag slösat bort min tid och utsatt mina öron för. Hela skivan igenom är i princip totalt ointressant och på sina ställen nästan olyssningsbar. Det finns knappt tillstymmelsen till melodier någonstans, utan det bankas, blippas och hamras i takt och otakt. Progressivt? Ja, visst! Men i så fall är det progressivt att sortera grytskåpet också…

Det bär emot att såga tre annars så duktiga musiker, men det här är en skiva som bara kan tilltala fanatiska samlare av relaterat material till Dream Theater eller liknande. För dem är skivan å andra sidan självklar, och det får stå som försvar till att skivan överhuvudtaget släpps. Så grattis alla ni till en dammsamlare av rang! För alla oss andra får detta – för att travestera skivtiteln – anses vara en riktig snedtändning.

www.myspace.com/liquidtrioexperiment

1,5/10

Johan Nielsen