|
När ovanstående platta dök ner i brevinkastet väcktes
genast intresset. Devils Slingshot eller på svenska Djävulens
slangbella, lät ju kanonfräckt.
Vid en första koll på konvolutet ser jag att det här
inte handlar om brutal mangelmusik vilket jag lite hade hoppats
på, utan att bandet faktiskt består av ett gäng
superinstrumentalister av absoluta världsklass. Eller vad sägs
om namn som Tony Macalpine, Billy Sheehan och Virgil Donati!
Tony Macalpine har sedan länge varit ett namn att räkna
med, och har ett rykte om att vara en mycket skicklig gitarrist
och keyboardist, såväl i solosammanhang, i olika band och
projekt (Planet X, Steve Vai, mfl), eller som inhyrd
studiomusiker. Han har sedan länge blandat in både
klassiska/jazzinfluenser inom den lite tyngre instrumentala
musiken.
Billy Sheehan har blivit vald till årets bassist 5 gånger
i Guitar player magazine, och blev mer eller mindre kultförklarad
då han ingick i det band som David Lee Roth bildade då han lämnade
Van Halen. Efter att ha bildat Mr. Big -89, där han återigen
gjorde stor succé med sitt innovativa och tekniskt drivna
basspel, har han mestadels arbetat solo eller i olika
bandprojekt.
Virgil Donati är en sån där trummis som har spelat med
”alla” som räknas inom musikbranschen och har varit
professionell musiker sedan 16 års ålder och har genom åren
spelat i olika band som till exempel ”On the virge” och
”Loose change”. Han har även medverkat i
bandkonstellationer och skivsläpp tillsammans med: Steve Walsh,
Tribal Tech, Steve Vai, Frank Gambale, Scott Henderson mfl, mfl.
Hälften av plattans låtar är skrivna av Tony Macalpine
och andra halvan av Virgil Donati och får betecknas som tung
instrumental fusion.
De flesta av låtarna är uppbyggda på liknande sätt, nämligen:
tungt gitarriffande, tekniskt drivet basspel samt klurigt
trumspel. Ovanpå all denna tekniska brillians lägger sedan
Macalpine soloräkor som bara glöder av frenesi och teknisk
fulländning.
Tyvärr kan jag redan här säga att besvikelsen blev
ganska så total. Trots det tekniska kunnandet kan man inte göra
en bra och inspirerande låt om man bygger hela grejen på en tämligen
ointressant låtidé vilket ofta är fallet på denna platta.
Ibland glimtar det till och man känner att: ”Nu börjar det
ta sig”, men så är man tillbaka i samma tröstlösa
”harvande” igen. Har genom åren lyssnat mycket på jazz,
fusion och annan instrumental musik och anser att det alltid måste
finnas en bra och bärande musikalisk grundidé för att det ska
bli bra och intressant i slutändan. Det räcker inte bara att
vara tekniskt fulländad som musiker, utan man måste även ha
en känsla för nyanser och ha med känsla i spelandet också,
och här går Devils Slingshot fetbort!!
För den som enbart är ute efter ”svår” instrumental
fusion så fyller plattan nog sin funktion med sin tekniska ådra,
men för er som vill ha med ovan nämnda ingredienser i den
musikaliska soppan, pröva nåt annat.
www.tonymacalpine.com
www.billysheehan.com
www.virgildonati.com
3/10
Staffan Vässmar
|
