Efter 2005 års högt värderade platta ”Aeolian” kommer här uppföljaren eller för att vara korrekt uppföljarna. Nya verket ifrån Robin Stap och hans medkumpaner i The Ocean är en dubbel-cd. Eller rättare sagt en mini-cd plus en cd med vanlig speltid. För mig var mötet med The Ocean en ny bekantskap, som det tog ganska så lång tid att göra sig en uppfattning om. Är det här bra eller vad?

Som titel på verket har bandet valt ”Precambrian”, som är en geologisk term som handlar om det första kapitlet i jordens utveckling, och som låttitlarna i stort anger handlar också resten om olika tidsepoker.

De båda verken skiljer sig från varandra på flera olika sätt, där cd 1 ”Hadean/Archean” står för den mörka, brutala, individuella och komplexa sidan men ändå enkel i sin orkestrering. Musiken är rejält brutal och platsar väl inom genren klassisk death metal med tunga malande gitarrer, tungt matande bas, smattrande trummor plus avgrundssång utan några större variationer vad gäller tonspråk eller känslolägen. Den enda låt som bryter mönstret lite är avslutande ” Neoarchean / To Burn The Duck Of Doubt (II Archean)” som åtminstone inledningsvis uppvisar vissa nyanser och är riktigt lättlyssnad, innan den följer övriga spårs tunga mönster.

När det gäller cd 2 ” Proterozoic” är ljudbild, låtstruktur, instrumentering och framförallt känsloläget ett helt annat. Plattan inleds lite sökande och experimentellt för att sedan övergå i lite ”halvbrutala” partier. Här visar verkligen sångaren Mike Pilat att han har en vacker och inlevelsefull röst som kan användas till betydligt mer nyanserade saker än vad som framgår på ettan. Generellt sett kan man säga att där ettan var enkel och hård, är tvåan invecklad, sökande komplicerad men med ett mycket mer nyanserat tonspråk, där dessutom orkestreringen uppgår till hela 26 musiker med både blås, stråkar och ett antal olika gästvokalister. Visst är det emellanåt ganska så tungt och brutalt även här och det faller mig i smaken på ett helt annat sätt, för även om att jag verkligen gillar tung/brutal musik så hävdar jag att det måste finnas nyanser i musiken som ger den en annan dimension. Detta tycker jag att The Ocean lyckas ganska så ok med på ”Proterozoic”, medan jag upplever ”Hadean/Archean” som ett enda manglande och staplande av riff på varandra.

Albumet är inspelat i olika studior över större delen av jordklotet där Finland, Sverige, Belgien, Holland och USA har bidragit, men huvudarena har varit ”Oceanland studios” i Tyskland. Bitvis är ljudbilden mycket komplex med upp till 84 spår i en och samma låt, vilket ger mig, med sitt sökande och experimentella ljudspråk ett av plattans största njutningstillfällen. Produktionsmässigt fungerar båda plattorna bra med en tydlig separation mellan de olika instrumenten, såväl i de stökigare partierna, som i de orkestrala styckena.

Hade ”Hadean/Archean” varit mer nyanserad och mer lik ” Proterozoic” hade slutbetyget blivit betydligt högre då bristen på nyanser gör att den inte faller mig i smaken något vidare.

www.myspace.com/theoceancollective 

www.theoceancollective.com

Slutomdöme: 4/10