Från studion i Ljusne har, lite i skymundan av de stora namnen inom den progressiva musiken, Galleon levererat kvalitativ musik regelbundet. Med dubbelalbumet ”From land to ocean” 2003 sträckte bandet ut sig rejält och skivan fick en välförtjänt rekommendation på Dutch progressive rock page.
Ska man hitta jämförelser med andra band så känner man onekligen ett släktskap med de stora neo – progressiva banden Pendragon, IQ och Arena. Mer klassiska rötter är Rush och givetvis Genesis. I Galleons ljudlandskap finns i många passager influenser av Tony Banks keyboardspel.

Min första kontakt med gruppen var genom albumet ”Heritage and visions” från 1994. Jag minns väl hur positivt överraskad jag blev när inledande ”Lullaby”, med sina många växlingar i temperament och stämningar tonade ut i högtalarna. 
Nu, tretton år senare, sitter jag med ”Engines of creation” och kan konstatera att Galleon utvecklats på många sätt, samtidigt som de behållit sin personlighet. Musiken är kraftfullare och har skarpare kanter. Dan Fors har lämnat över trumstockarna till Göran Johansson (tidigare i Grand Stand och Spektrum) och Göran har tillfört en ny attack i rytmsektionen. Även i mixen lyfts trummorna bra in i ljudbilden. Ulf Pettersons keyboards ger musiken såväl tyngd som luft. Klassisk orgel á la Keith Emerson eller vintagesynthar ger tillsammans med pianot stor variation av klangfärger.

 ”Engines…” innehåller 10 spår och klockar in på knappt 58 minuter. Gott om örongodis för pengarna alltså. Frånsett det korta introt ”A.I” och den lätt mystiska instrumentalaren ”The Cinnamon hideaway ligger låtlängden på mellan fem och nio minuter.

Skivan inleds alltså med ”A.I”, En mäktig sak med snygga harmonier på tunga syntar och ett melodiöst gitarrsolo som smakar Camel. ”The Assemblers” tar vid med kraftfullt sväng och tung rockkänsla. Samtidigt som Sven Larssons gitarr blixtrar ger Ulfs piano ett jazzigt driv i låtens intro.

 ”Signals” inleds snyggt med femtakt och dramatik. Bra driv och framförallt ett orgelsound att njuta av. Titellåten ”Engines of creation” är ytterligare ett kraftfullt spår. Återigen tungt orgel- och gitarrsamspel och distinkt rytmsektion. Precis som i efterföljande ”State insane” doftar orgel- och gitarriffen Purple och Uriah Heep. 70-talskänslan, med vibbar av klassiska Yes och Genesis finns givetvis också där, men Galleons musik saknar lite av den spänning mellan akustiskt och elektriskt, sprödhet och energi som fanns hos dessa giganter. 

Den redan nämnda ”Cinnamon highway” blir ett kort, men välkommet inpass med akustisk gitarr och dramatiska syntar som svävar över en ”Welcome to the machine – rytm”. Spännande! 

Skivans längsta låt ”Men and monster” återställer ordningen. En kraftfull och suggestiv komposition, med ekon av Eloy och Flower kings. Göran Fors´ fina basspel får också träda fram i ljudbilden i det luftigare och jazzigare mittenpartiet. Dramatik, temaväxlingar och ett kraftfullt gitarrsolo avslutar låten, som väl får utnämnas till skivans mest episka stycke.

Nu börjar jag längta efter något akustiskt, en andningspaus i den ström av toner som Galleon förmedlar. Men nästa låt, ”Machine mother”, är mer av en rak höger. Närmare klassisk hårdrock än så här kommer inte Galleon på denna skiva. Det är fett, och svänger bra. När låten går ner i halvtempo får vi ett bluesigt solo, som gärna fått vara längre, av Sven Larsson.

 ”Lightworks” är plattans sista låt och ännu en episk niominutare. Tunga orgel- och gitarriff dominerar och jag får en känsla av att jag hört det förut, trots några luftigare, mer suggestiva partier.

Galleon har gjort en i många stycken utmärkt skiva i genren tung, symfonisk rock. Den är konsekvent och sammanhållen i ljudbild, arrangemang och låtstruktur. Inspelningen är snyggt gjord och musicerandet högklassigt. Göran Johnssons trumspel är den kraftfulla, men ändå fantasirika rytmiska motor den energirika och rifftunga musiken lyfts av.

Emellanåt tycker jag dock albumet går på tomgång – inte så att de musikaliska idéerna saknas, men det är svårt att hålla spänningen vid liv i flödet av riff och toner. Jag saknar något avvikande, en våghalsig utflykt, en ny sångröst. Göran Fors sjunger helt OK, särskilt i de stillsammare partierna, men är lite för opersonlig för att riktigt engagera och matcha den kraftfulla musiken. 
Men detta är gnäll i marginalen – på det stora hela vill jag varmt rekommendera Galleons senaste alster och ser fram emot vad som kan komma ur gruppens musikaliska ”engine of creation” framöver.

www.myspace.com/galleontheband

8/10

Hans-Åke Höber