Enligt maestro själv var plattan först tänkt att bara innehålla folk/jazz inspirerad musik från den traditionella svenska folkmusiken. Den skulle senare även utvecklas till en musikalisk resa från de djupaste skogarna till den lilla ön långt från civilisationen. Och visst kan man här skönja en del natursköna liknelser i musiken. Tyvärr gnetar Patrik på med diverse gitarrövningar allt för ofta och själva känslan på spåren tappar mark. Och så var det detta med trummaskiner, finns det något mer opersonligt och dessutom som här känns det riktigt försöka själv hemma i lägenheten aktigt (inte speciellt proffsigt med andra ord).

Att attrahera lyssnaren med enbart instrumental musik kräver en hel del, här får vi hela 16 spår som utan att överdriva borde halverats. För Patrik Carlsson kan hantera sitt huvudinstrument och borde kunna prestera ett mer intressant skivsläpp. Ta exempelvis ”Gate to Heaven” där blueskänslan är den väsentliga ingrediensen och inte skickligheten i gitarrspelet.

“Kristiina’s Song” en av plattans bästa (undantaget trummaskinen) med en melodi som passar skivans ursprungsidé. En härlig latino-inspirerad låt kommer med ”Luxian Minor” där tankarna går till mästaren Santana. ”Archipelago Blues” Naturligtvis bluesinspirerad men känns nästan mer soul/funkaktig, här borde Patrik ha bjudit in en viss Erik Gadd på sång. 

En låt som också skulle få plats på min 8-spårs variant av Melodic Travel är ”Night Vision”, bra ballanserat liknande gitarristen Johan Randens spel. Till denna kategori hör även ”Hip ‘n Melodic”

En alltför lång skiva som skulle må bra av ”ett” koncept liknande ursprungsidén. Skippa trummaskinen, lägg ner mer på produktionen och ta bara med gobitarna.

4,5/10

Conny Myrberg