Här kommer då äntligen deras sjätte studioalbum vid namn Scarsick. I mina ögon så har Pain of Slavation alltid hållit sig utanför ramarna vad det gäller musik och kanske i synnerhet på detta album. Det är i princip helt omöjligt att se vad nästa drag blir. Daniel Gildenlöw säger om detta album att han alltid vetat att detta album skulle födas någon gång.

Skivan består av 10 låtar och det trycker igång ordentligt redan från början. PoS är inte direkt kända för att syssla med enkel musik, man får lyssna noggrant för det finns många detaljer att upptäcka hela tiden, tystnar gitarren så tar trummorna över och är bägge dessa lite mer lågmälda är det basen eller också kommer ”Snillet själv” Gildenlöws diverse röster och dominerar lyssnarintresset. Alla spår har här sin egen grej och tema känns det som.

Några reflektioner:

Första alstret "Scarsick" är helt enkelt lysande.  Andra låten "spitfall" är också den fantastisk, börjar med en variant av pratmalande utan att rappa vilket sen går över i ett sätt att sjunga som jag aldrig hört från Daniel innan. Han har ju ett otroligt stort röstregister, och här visar han ytterligare en ny sida av sig själv.

Spår tre "Cribcaged": Här presenteras en väldigt finstämd ballad, sätt eller lägg er tillrätta slut ögonen och njut! Numret härnäst "America" börjar med mycket attityd som övergår i en ruskigt trallvänlig liten slinga och sedan åter tillbaks till attityden. Sträng-arrangemanget genom låten är helt underbart. 

Nästa alster ” Disco Queen” är inte riktigt vad man förväntar sig skulle komma från PoS. Trodde först att spåret skulle gå i stil med "The bad touch" med Bloodhound Gang, det visar sig nu vara fel efter en stunds lyssnande. Att dom som här skulle ge sig på disco stuket trodde jag däremot aldrig. ”Beatet” och "kastrat" stämsången i refrängen är lysande och visst hör vi ändå att det är Pain of Salvation som ljuder ut i högtalarna. 

Vidare till ” Kingdom of Loss”. Ytterligare en finstämd vacker ballad, den är som fetvadd i öronen med lite extra tryck på sina ställen. ” Mrs Modern Mother Mary” är nog den i mitt tycke som sticker ut minst, inget att tillägga eller dra ifrån.

”Idiocracy” En typ av "midtempo" gitarrtuggande med typiska Gildenlöw skrik.” Flame to the Moth” Går i klassiskt PoS stuk med undantag att det på sina ställen känns som taget från Pantera, vilket i mina öron bara är trevligt. Detta ger också låten sin speciella prägel. Sista stycket ” Enter Rain”, här lugnar det ner sig något med undantag från den lite kraftfullare refrängen.

Sammanfattningsvis:

Mina förväntningar på "Scarsick" var mycket höga samtidigt som man aldrig riktigt vet vad PoS kan hitta på. Grabbarna i Pain of Salvation levde nu med råge upp till mina önskemål. Det är bara att säga GRATTIS! igen till Gildenlöw och co. Dom har ännu en gång visat att man kan springa rejält utanför dom traditionella ramarna utan att låta för extrema eller icke "lyssningsbara". Samtidigt kan jag förstå dom som har lite svårt att ta till sig en del av musiken, den kan ju bitvis bli väldigt intensivt och annorlunda. 

Betyg 9.5