På en av mina "allstars" favoritplattor “Burn the Sun” med  “norska” bandet ARK återfinns en av de mest respekterade trumslagarna som nu medverkat i runt 200 skivsläpp.

Med en trummis vid rodret kan man kanske befara ett inferno med teknikaliteter och solon, visst presenteras även dessa men förutom på två av spår står dessa ej i centrum och tar överhand från huvudkonceptet (själva låten). 18 månader tog det och nog är resultatet bra imponerande.

Imponerande är också listan musiker som deltar. Vokalistensemblen är som följer. James LeBrie, Mike Dimeo, Adriaan Holts, Don Chaffin och slutligen John Macaluso själv. Andra musiker som lagt sitt strå är bl.a. Vitalij Kuprij, , Jack Frost, Randy Coven, Chris Caffrey och Alex Masi.

“Soul In Your Mind” Dream Theaters James LeBrie sätter naturligtvis sin prägel med sitt unika sätt att framföra det vokala men detta känns ändå nytt och fräscht.

“Mother Illusion” ett riktigt bra alster som går i stil med Ark typiska mörka progressive metal, Nya Masterplan vokalisten Mike Dimeo visar här att han behärskar många stilar också en av plattans riktigt höjdare. Ett ”understatement” på dennes sångkunnande och John Macaluso i många fall suveräna låtsnickeri får vi med ”Gates To Bridges”.  

Nästa vokalist till rakning Adriaan Holts, John Macaluso har här hittat en god ersättare till Jorn Lande för vad det verkar en snar återförening med förut nämnda grupp ARK. På plattan medverkar han på hela fem spår där ”Dissolved” med känsla av Pink Floyd i metal tappning hamnar bland plattans favoriter.

Don Chaffin och ”Yesterday I´ll Understand” tar oss till de högre tonarterna och låten som närmar sig mera Led Zeppelin och 70 tals rocken än dagens tyngre metal.

De två spåren med tyngdpunkten på själva trummandet är den filmmusikaktiga och pompösa alstret ”Shimmering Grey” där John likt en annan stor takthållare Cozy Powell som på sina soloalbum ackompanjerar musiken med trummorna i centrum. Trumsolon känns oftast som en utfyllnad på scen och på ett studioalbum är det något man helst slipper,  men okej här kommer ett ”Pretzel” inte allt för långt och som omges av en ”Touch” av humor.

Albumet innehåller även ett instrumentalt spår och en del utsvävningar till diverse musikstilar. Det som gör att albumet hamnar på den högre poängskalan är inte bara det ypperliga instrumentala och de starka sånginsatserna, ingen produktion håller om inte grundkonceptet starka låtar vilka tåls att spelas många gånger kan upprätthållas. 

Här är en solodebut som definitivt håller intresset uppe.

8,5/10

www.johnmacaluso.com

Conny Myrberg