I början/mitten av 70-talet hade jag tre stora favoriter inom art/progrock, där varje band hade en sångare som lät som om ”kulorna hamnat i kläm”. Det första: Rush med sin sångare och basist Geddy Lee, som var helt otrolig med sin ljusa klara lite skrikiga röst. Det andra: Budgie med sångaren och basisten Burke Shelley som även han hade en mycket ljus och säregen röst som satte en skön prägel på Budgies annars lite ruffliga och bökiga musik. Det tredje: Pavlov´s Dog, med mannen med den oefterhärmliga rösten David Surkamp. En röst som inte bara var ljus och lite pipig utan dessutom hade ett vibrato av sällan skådat slag!! En röst som man antingen älskar eller hatar som pesten!!

Pavlov´s Dog släppte 1973 sitt första album Pampered menial via ABC records, men kickades av bolaget efter ett par veckor. Columbia återsläppte plattan efter cirka en månad varefter plattan började klättra på listorna bägge releaserna samtidigt. Det är det enda album i musikhistorien som har legat på Billboards försäljningslista utgivet av två olika skivbolag och dessutom samtidigt!!

Nåt år senare släpptes uppföljaren At the sound of the bell , som även den blev en stor framgång även om den inte kom upp i debutplattans dignitet varefter David Surkamp lämnade bandet och släppte 2 album under namnet HI-FI tillsammans med gamle Fairport Convention-musikern Iain Matthews, men återvände vid inspelningarna av det tredje albumet.

Under inspelningarna av tredje Pavlov´s Dog-plattan ”Has anyone here seen Siegfried” 1977, lades plötsligt bandet ner och Surkamp försvann med mastertejperna. Albumet släpptes inte förrän långt senare och då som en bootleg och släpptes officiellt 1994 på cd och gick då under namnet ”Third”. Albumet återutges nu remastrat med diverse bonusspår och ingår tillsammans med liveplattan ”Lost in america”  i skivbolaget Rockvilles drive för att pusha för nya Surkamp-plattan.

Nu kommer alltså David Surkamps andra soloalbum efter 6 års tystnad, och visst känner man igen rösten som satte så stor prägel på mitt musiklyssnande under mitten av 70-talet. Tyvärr lever inte plattan upp till sina tidiga föregångare även om man känner igen mycket från de tidiga alstren, men då det på 70-talet kändes nytt och annorlunda, känns det här lite daterat och efter sin tid.

Låtarna på plattan präglas av 60-70-talsvibrerande tongångar med lätta progressiva inslag utan att bli alltför invecklade, men innehåller även flera lite lugnare spår, så helhetsintrycket blir ganska så tillbakalutat jämfört med de klassiska albumen från 70-talet. Det finns ett par ganska intressanta spår som t ex ”Losing my piano” där man känner igen Surkamp från fornstora dar, men mestadels är det hela ganska oinspirerande.

David har fått hjälp på plattan av sin fru Sara på sång och keyboards, samt av ”Bongo” Billy Costello på trummor, percussion mm. David själv spelar övriga instrument och har skrivit samtliga spår.

För den inbitne Pavlov´s Dog-fantasten är denna platta ett måste, men hör du det för första gången blir du sannolikt avskräckt innan du hunnit lyssna igenom hela albumet. Satsa hellre på ovan nämnda återutgivningar eller framför allt på de första två klassiska albumen för då lär du definitivt inte bli besviken för de är båda 10-poängare i min samling.

Slutomdöme: 5/10

Staffan Vässmar