|
Aldrig har man väl varit med om att en högt älskad
artist blivit lika utsatt för smälek som den nu 40-årige
hamburgaren Michael Kiske. Nog för att fans ställt sig frågande
och kritiska till sina hjältars artistiska nycker tidigare –
minns Bruce Dickinsons Skunkworks och Rob Halfords Two – men i
Kiskes fall handlar det snarare om fördrivning av bibliska
proportioner. Men det är klart, går man som i tyskens fall så långt
som till att ifrågasätta sina anhängares förståndsgåvor så
har man skitit i det blå skåpet. Med ”Past in Different
Ways” gör han emellertid avbön och söker fred med sitt förflutna.
I egenskap av en av de avgjort största sångarförebilderna
inom den moderna hårdrocken äger Kiske en oerhört karaktäristisk
stämma. Den gör sig förträffligt till storslagen, kraftfull
metallmusik, men när det kommer till ett kontrasterande uttryckssätt
som föreliggande akustiska rockskiva ställer jag mig mer
tveksam. Möjligen är han så till vida pass besatt av att sona
sina verbala klavertramp att han inte riktigt vågar fullfölja
denna avskalade hyllning till sitt förflutna. Låtvalen och de
musikaliska arrangemangen är visserligen utmärkta; kompet är
avspänt och följsamt; men däremot ger Kiske ofta ett forcerat
intryck och verkar inte ha modet att sjunga till musiken. När han
däremot dämpar sitt genomträngande röstläge till förmån för
bekvämare tolkningar av sina Helloweenklassiker, växer en mer
trovärdig och jordnära artist fram.
Konstnärligt får den gode Kiske nog finna sig i karantän
ett tag till, men genom de svängiga arrangemangen och akustiska
kryddorna i form av blås, stråkar, piano och dragspel, har han
skapat ett album som för mig belyser de musikaliska kvalitéerna
i Helloweens musik snarare än de skenande testosteronöverdoserna
originalinspelningarna var mättade med. Hade han nu bara hyst en
större tillit till de musikaliska bearbetningarna och inte kört
över dem i sådan utsträckning kunde det ha blivit riktigt spännande.
www.myspace.com/mkiske
michael-kiske.de
6/10
Jukka Paananen
|
