Detroits progstoltheter Tiles fyller ”moppe” och firar det med sitt femte studiosläpp. ”Fly Paper” bygger textmässigt på temat människans sårbarhet och utsatthet för olika typer av hot. Detta är delikat åskådliggjort genom ett Hugh Syme-utformat omslag där en av tidningspapper vikt svala seglar över New York. Elfte september-symboliken är uppenbar, dock är valet av tidningspapper av det mer beaktansvärda slaget…

Även musikaliskt hittar vi spår av intellektuella referenser. Det är nämligen gamle Rush-producenten Terry Brown som bidragit till att Tiles gör sig angenämt påminnande om just Torontosönerna, om än en aning mindre pampigt. Brown har designat en naken, osminkad ljudbild, vilken till en början kan kännas hård och kantig, men som efter ett tag framkallar en befriande fräsch livekänsla.

De spartanska arrangemangen bereder också bandet utrymme att progga på ett mer klassiskt vis än frekventa taktbyten och intrikata solon. Istället får vi höra övergångar till spännande rytmer och vackra passager härrörande från andra genrer, samt solon som bygger på harmonier och regelrätt jammande.

Att lyssna på ”Fly Paper” är lite grann som att uppvakta den blyga – om sin egen fägring ovetande – skönheten. Man får lyssna insmickrande och med tålamod, ty den avslöjar inte sina hemligheter i första taget. Och just detta faktum håller den ifrån de allra högsta betygen. Jag saknar någon, eller ett par låtar, som slår ner som bombnedslag och gör lyssnandet mer medryckande. Men icke desto mindre är detta en högtidsstund för oss som gillar Rush, och torde också finnas i smakpaletten hos fans av såväl Spock´s Beards senare verk som King´s X.

www.myspace.com/tilesmusic  

Betyg: 8/10

Jukka Paananen