01. Perfect world 
02. Perfect world (pt.2) 
03. Damn it 
04. Dynomite 
05. Dynomite (pt.2) 
06. Life is what you make it 
07. Life is what you make it (pt.2) 
08. Angel 
09. Coming over 
10. Smile 
11. All I want 
12. Hostile world 
13. Cross it 
14. Cross it (pt.2)

Dug Pinnick är väl för de flesta mest känd som den karismatiske och själfulle sångaren och bassisten i King´s X, men har också genom åren gjort sig ett namn för att han även har medverkat flitigt på andra artisters skivor/turnéer. Han har de senaste åren medverkat i ett antal olika musikaliska projekt (Supershine, The Mob mfl), där han själv många gånger varit den drivande kraften. Solodebuten gjorde Dug 1998 under namnet Poundhound, där albumtiteln ”Massive grooves from the electric church of psychofunkadelic grungelism rock music” talar sitt tydliga språk. Han följde upp debuten med en ny Poundhound-platta 2001, med titeln ”Pineappleskunk”.

Med tanke på Dugs tunga arbetsschema med huvudbandet King´s X, plus övriga åtaganden dröjde det ända till 2005 innan nästa soloutflykt dök upp på marknaden, och nu som ett album utgivet i eget namn och denna gång betitlat ”Emotional animal”

Nu talar vi 2008 och Dug är återigen i farten med ett nytt alster där han har samlat ett antal mer eller mindre namnkunniga musiker runt sig för att skapa musik. Av de medverkande är nog gitarristen Steve Stevens (Billy Idol) och Wally Farkas (Galactic Cowboys), de för allmänheten mest kända. Steve Stevens bidrar endast med ett snyggt solo på låten ”Damn it”, medan Wally Farkas medverkar på samtliga spår med både gitarrspel, sånginsatser samt diverse slagverk.

Hur låter då Dug Pinnick – Strum sum up??

Självklart är det inte så konstigt att det låter en hel del King´s X om albumet då Dug är en starkt bidragande orsak till att bandet låter som det gör. Dug bidrar både som musiker/sångare men framförallt även som kompositör, då hans bidrag på huvudbandets plattor är av helt annan karaktär än Ty Tabors alster, vilket jag tycker ger bandet ett i mina öron mycket omväxlande och välljudande sound. På nya soloplattan har Dug tagit ut svängarna rejält och levererar en kraftfull samling låtar som bitvis är både rockiga och lite smått brutala. Lyssnaren bjuds också på ett sväng med ganska stor dos funkkänsla som han normalt inte visar upp i King´s X. På dessa spår känns influenserna från första Poundhound-plattan ganska så tydliga. En annan sak som är ny för hur Dug Pinnick anno 2008 låter, är en mycket stor lekfullhet och improvisationskraft som inte har varit lika tydlig på de tidigare alster som undertecknad har lyssnat in sig på.

Dug hävdar själv att nya plattan är den mest ärliga och raka, men samtidigt det album med mest fria former och improvisationer, som han hittills presterat. Av plattans 10 spår, är 4 indelade i två partier, där de inledande partierna är ordentligt inrepade och förberedda, medan samtliga andrapartier är spontana jam som spelades in i direkt samband med att förstapartiet var klart. Samtliga jam är förstatagningar och flertalet av dessa är, enligt Dug själv, de spår han är mest nöjd med. Själv tycker jag dock att de mest fungerar som utfyllnad, då de mycket tydligt bygger vidare på huvudtemat i förstapartiet, och därmed känns lite som en upprepning. Hade hellre sett att han hade klämt ur sig fler originalspår och lämnat jammandet till ett annat forum.

Dug har samlat en stor samling mycket kompetenta musiker runt omkring sig, där framförallt Wally Farkas utmärker sig starkast med ett kraftfullt och organiskt gitarrspel, både som lead / rhythmgitarrist. Dug själv spelar själv det mesta i instrumentväg och verkar ha lagt stor kraft och energi på att förkovra sig som musiker / gitarrist. Att han är en gediget skicklig bassist visste jag sedan tidigare och att han är en gudabenådad sångare har stått utom allt tvivel sedan första gången jag hörde honom ta ton. Tycker samtidigt, om man jämför med hur han lät i ett tidigt skede i karriären, att hans röst har djupnat och blivit ännu mer själfull och inlevelserik genom åren, vilket gör hans musik än mer tilltalande i mina öron.

Låtmaterialet på Strum sum up är tyvärr ganska ojämnt och har ett par rejäla höjdare som: de ösiga och rockiga ”Perfect world”, ”Damn it”, ”Hostile world”, den härligt funkiga och smått utflippade ”Coming over”, och den lugna och känslosamma ”Smile”. Tyvärr finns här också de tidigare jampartierna som känns onödiga, samt ett par spår av inte fullt så hög musikalisk kvalitet. Tycker ändå att plattan som helhet är ganska ok, men bristerna lyser igenom kraftigare och tydligare än vad kvaliteterna gör och det drar ner helhetsintrycket ganska mycket. Har tidigare i en King´s X recension haft åsikter om kvantitet kontra kvalitet, och denna platta får nog ses som ett tydligt exempel på att det är det tidigare alternativet som har fått råda i detta fall.

www.dugpinnick.com

www.myspace.com/dugpinnickpoundhound

www.kingsxrocks.com

www.myspace.com/kingsx

5,5/10

Staffan Vässmar