|
Äldste sonen Wakeman höll på att göra en Jason Bonham,
det vill säga ersätta sin berömde far i dennes återförenade
legendariska band. Tyvärr gick Yes-sångaren Jon Anderson och
blev sjuk, så den meriten uteblev tills vidare för Oliver. Den
yngre av bröderna, Adam, har ju så att säga redan efterträtt
sin far. Fast i Adams fall handlade det om Black Sabbath under
Ozzfest ’04 och ’05. Men åter till Oliver Wakeman:
Han har gett ut en handfull instrumentala soloskivor varav
en tillsammans med Steve Howe, gitarrist i Yes. Vidare så har han
två samarbeten med Clive Nolan (Arena, Caamora, Pendragon med
flera), samt ett rockalbum med The Oliver Wakeman Band på
meritlistan. Det är det sistnämnda projektet som förevigas på
denna dvd. Låtarna är huvudsakligen tagna från deras hittills
enda skiva, “Mother´s Ruin”, vidare får vi fyra spår från
Wakeman/Nolan´s ”Jabberwocky” och ett från dess uppföljare,
”The Hound of the Baskervilles”.
Precis som på Don Aireys strålande soloalbum från i
vintras påminner de rockigare låtarna om John Lawton-erans Uriah
Heep medan de rör sig inom neo progg-världen när de drar ned på
tempot. Wakeman varierar sitt tonspråk genom att använda sig av
olika klaviaturer under konsertens lopp vilket ger bäddar för
ett brett spektrum av klangfärger och stämningar. Vad jag tycker
är intressant är att Oliver Wakeman trots sitt renommé inte är
det minsta intresserad av att stjäla showen, utan nöjer sig med
att spela med utsökt känsla och fingerfärdighet.
Någon show är det nu inte tal om; musikerna behåller
sina tilldelade platser på scenen under hela föreställningen,
endast sångaren Paul Manzi har något som kan kallas scenutspel.
Däremot är bandet oerhört samspelt och alla instrumenten hörs
klart och tydligt i den fina ljudmixen signerad Karl Groom (Threshold).
Av musikerna är det bara trummisen Dave Wagstaffe jag hade hört
talas om tidigare, i det fallet stampade han takten åt Ken
Hensley (ex-Uriah Heep). Som jag redan antytt är det här frågan
om classic rock med små doser neoprogg. Melodierna är det
centrala i Wakemans musik kryddat av hans mångfacetterade
klaverspel. Det som imponerar mest är emellertid det förvånansvärt
starka låtmaterialet från ”Mother´s Ruin” (ett givet köp för
mig när lönen kommer) med sin raffinerade mix av Magnum och
Uriah Heep.
Som sagt, musiken imponerar stort och är värt en åtta i
betyg. Icke desto mindre måste slutbetyget bli ett snäpp lägre
på grund av det alltför tillbakalutade uppträdandet på scenen.
Filmteamet har haft ett lätt jobb, och skött det snyggt, när de
spelat in händelserna på scenen i Katowice, Polen. Ljudet är
utmärkt och finns dessutom som 5.1-val. På dessertmenyn finns
dessutom en intressant intervju med unge herr Wakeman, ett
bildspel från konserten, biografier och diverse länkar – inget
utöver det sedvanliga med andra ord.
www.myspace.com/oliverwakemanband
www.oliverwakeman.co.uk/
Betyg: 7/10
Jukka Paananen
|
