|
|
Hade ryktesvägen hört talas om Brother Ape, men hade
aldrig hört dem själv, vilket gjorde att när nya plattan
”III” ramlade ner i brevlådan tillsammans med ett gäng andra
plattor, inte fick första prioritet. En hastig genomlyssning
gjordes dock och jag kunde tyvärr bara konstatera att: Nej, det här
var nog inget som jag tyckte speciellt mycket om, det sparar jag på
till sist! Följaktligen blev plattan liggande tills övriga
recensioner var avklarade och jag gjorde ett nytt och förhoppningsvis
mer intresserat och objektivt försök att sätta mig in i hur och
vad Brother Ape står för.
Ursprunget till Brother Ape tar sin början i slutet av
70-talet då sångaren/gitarristen Stefan Damicolas hade ett band
kallat Abduhlas Profeter och som spelade musik inspirerad av band
som Black Sabbath, Deep Purple och Led Zeppelin. Under samma
tidsperiod kom han i kontakt med trummisen Max Bergman som
utbildade sig till snickare samtidigt som han själv. Efter att
gemensamt ha spelat i diverse olika konstellationer kom bassisten
Gunnar Maxén in i bandet 1981. Efter att i flera år ha sökt
efter en keyboardist (som var lika dedikerad till sin musik som de
själva) och för att ytterligare bredda sitt sound, som nu var
mer symfonisk upplagt, då de största inspirationskällorna vid
denna tidpunkt var U.K, Genesis, Yes och Kansas, gjordes sättningen
komplett 1985 då Peter Dahlström anslöt sig. Under de följande
åren repade man intensivt och spelade mycket men tyvärr under många
olika namn vilket tyvärr gjorde att det inte var lätt att följa
bandet för de som faktiskt uppskattade deras musik. Vid denna
tidpunkt hade ett stort mått av jazz/fusion smugit sig in, och förebilderna
var nu Weather Report, Pat Metheny, Keith Jarrett mfl. Det dröjde
dock ända fram till 2005 då debutplattan ”On
the other side” släpptes och som i första hand var lite
grann av ”the best of demos”. Senare samma år lämnade Peter
Dahlström bandet och Stefan som tidigare hade sjungit leadsång på
ca 30 % av låtarna, tog nu över sångarsysslan helt själv
vilket naturligtvis förändrade bandets sound en del. Efter att
ha finslipat sitt nya sound ytterligare, kom så 2006 fulllängdsuppföljaren
”Shangri-La”. Tyvärr
har jag inte haft möjlighet att lyssna in mig på de två
tidigare plattorna för att på så vis kunna jämföra då och
nu, vilket hade gjort att jag kanske hade kunnat göra denna
recension lite mer objektiv än vad den i slutändan blev.
Återigen kan jag dock bara konstatera vilket stort och
brett utbud av högkvalitativ art/progrock vi har innanför vårt
lands gränser, för vad kan man annars säga om musikaliska
storheter som: Opeth, Flower Kings, Ritual, Moon Safari,
Anekdoten, Pain of Salvation, Brighteye Brison mfl, mfl. Till
denna högmeriterade skara tillfogar jag självsvåldigt Brother
Ape! Snacka om att första intrycket blev totalt fel!!
Efter att mer eller mindre ha sträcklyssnat på Brother
Ape i 2 veckor, fick jag omgående revidera min första
uppfattning om vad jag tyckte om bandet, för vad som kom emot mig
genom högtalarna var en intrikat, omväxlande och mångfaccetterad
musik som hela tiden bytte skepnad och form, och som i slutändan
gav mina sinnen en fullständig totalupplevelse av musikalisk
lycka och välbefinnande.
Att beskriva bandets sound är mycket svårt, för här känns
det som om man har tagit vara på alla influenser från tidigare nämnda
band. Tyngd och intensitet från de tidiga mer hårdrocksljudande
banden, den symfoniska känslan och ljudbilden från de
efterkommande mer renodlat progressiva banden, för att sedan
ytterligare krydda den musikaliska anrättningen med
improvisation, lekfullhet och udda harmonier som klart härstammar
från de jazz/fusionorienterade banden. Ändå har Brother Ape
lyckats koka ihop en soppa som jag aldrig tidigare har hört maken
till, där influenserna ibland lyser igenom, men som till absolut
största delen vittnar om ett eget koncept och sound. Stefan har
en ganska ljus och klar röst som ibland låter lite ”späd”
men som samtidigt har en egen karaktär och känsla som gör den
unik. Tyngden och den
grymma disten på gitarr och Gunnar Maxéns bas på de första två
spåren är magnifik. De nästan ”house-likande” trumbeaten i
inledande ”Universal eye”
är ett udda grepp som ger låten ett klart annorlunda sound, och
är både nyskapande och vågat. Ibland blir bandet mycket
symfoniskt i sin karaktär, för att i nästa stund få in mycket
mjukare och harmoniska tongångar. I låten ”No
answer”, som är härligt tung och suggestiv låter det väldigt
mycket Manic Street Preachers. Att plocka ut favoritspår är en
omöjlighet då samtliga spår hela tiden verkar växa och ge mig
nya infallsvinklar och känslolägen, men ska jag ändå försöka
plocka ut en favorit så är ”All
I really want” en stark kandidat. Låten startar underbart
lugnt och harmoniskt, och byggs efterhand på i intensitet och
instrumentering och blir i slutfasen till en enda stor orgie i
progressivt välljud.
En av de största orsakerna till att jag utnämner ”Brother
Ape – III” till en av de absolut bästa releaserna så här
långt i år är, bandets förmåga att kombinera mycket skickligt
låtskriveri med nydanande variation och idérikedom, samt en förmåga
att skapa musik som är omväxlande både vad gäller låtstruktur
och känsla. I början hade jag som sagt lite svårt att få grepp
om plattan, men när den väl sitter så sitter den stenhårt
fast.
www.brotherape.com
www.myspace.com/brotherape
9/10
Staffan Vässmar
|
|
