|
Den
danska musikmakaren och multiinstrumentalisten Robin Taylor har en
imponerande katalog av utgivna alster, både i eget namn, som i
olika konstellationer, där ”Taylors universe” verkar vara den
fastaste. Enligt hemsidans diskografi så är vi nu framme vid
album 25 sedan 1991.
Taylor
har ett ben i jazzen och ett i experimentell rock. Han
experimenterar gärna med elektronikens möjligheter, och vid en
snabb genomlyssning av smakprov från hans olika album framstår
det klart att begreppet ”progressiv” här passar osedvanligt väl.
Taylors musik tangerar ofta en avantgardistisk och experimentell
ådra, med rötter bakåt till Can, Amon Düül och Robert Wyatt.
”Isle
of black” är ett instrumentalt album, där ljudteknikern Lousie
Nippers ”voices” innebär just röster - förvrängda
dessutom. Övriga medverkande är, förutom Taylor själv,
saxofonisten Karsten Vogel på och Rasmus Grosell på trummor.
Enligt pressreleasen har vi att göra med ett soundtrack-liknande
album som bryter barriärerna mellan jazz, progressiv rock och
electronica.
Plattan består av fem spår plus ett extranummer och
landar sammantaget på dryga 40 minuter, alltså en relativt
sparsam speltid med cd-mått.
Jag har gett skivan några genomlyssningar men tyvärr består
första intrycket; det här är inte min tekopp. Inledande
”Confession” ger oss sex minuter robotröst över en syntmatta
och jag blir bara trött. När ”Johannesburg” drar igång händer
äntligen något och ett melodiösare avsnitt av skivan tar vid.
Detta tema återkommer några gånger i kommande låtar och är
det mest lyssningsvänliga vi bjuds. Så blir det jazz!
”Swingers” startar som en traditionell – alltför
traditionell – jazzstandard, men så visar Karsten Vogel att han
minsann kan spela atonalt och radikalt och låten övergår i
kakafoni. Jag tar en kopp kaffe och suckar. När extraspåret
”Izmit” har bjudit på en upprepande harmoni och en kort
rytmisk figur i sju minuter och jag inser att det ska fortsätta
fyra minuter till stänger jag av och inser att allt inte är guld
som glimmar. Beskrivningen av plattan i pressreleasen och de
lysande recensionerna av Robin Taylors alla album på
progressor.net lovade mer än det här.
Det finns säkert en publik även för Robin Taylor och jag
har förmodligen inte rätt öron för att ge hans musik rätt bedömning,
men nu har ”Isle of black” fått sin chans i min stereo och
jag kommer inte att söka vidare i hans digra skivkatalog.
www.progressor.net/robin-taylor/
Betyg 4/10
Hans-Åke Höber
|
