|
Äntligen får man höra en fräsch låt med Terry Reid på
sång! Denna vokala gudom, som enligt legenden tackade nej till
att sjunga i såväl The New Yardbirds – sedermera Led Zeppelin
– som Deep Purple! Man kan ju undra om han visste vad han
gjorde, men nu är det inte Terry Reid som är upphovsman till föreliggande
album, det är i stället hans namne, Keith.
Keith Reid är naturligtvis mest känd som lyrikern i
Procol Harum, bandet med den närmast sakrala hiten ”Whiter
Shade of Pale”. Här jobbar Reid emellertid med låtskrivare som
komponerar sjuttio- och åttiotalsrock, och de närmaste
referenserna heter Tom Petty, John Hiatt och Tony Joe White
snarare än Procol Harums symfoniska rockmusik. Men så är det ju
också Reids hittills enda soloskiva, vilket kan tyckas märkligt
när men beaktar mannens över 40 år långa karriär.
Låtarna är i allt väsentligt sånger, och med det menar
jag att det är de små berättelserna, sångmelodierna och sångarna
som står i fokus. Arrangemangen är avskalade och tillbakalutade
och skulle faktiskt göra sig utmärkt i unplugged-formatet.
Samtliga melodier är små pärlor i sig, men det mest fantastiska
är – här får John Waite, Chris Thompson och övriga ursäkta
– att Terry Reid gör comeback. Jag rankar honom, tillsammans
med Joe Cocker, Robert Palmer och Paul Rodgers, som den mest själfulla
vita sångaren genom tiderna (det vore för enkelt att namnge Deep
Purples alla sångfåglar) – och hade Terry Reid fått sjunga
hela albumet så skulle betyget ha blivit ett snäpp högre!
Vad mer kan jag säga än att denna platta är som en ljum
sommarbris i den fuktiga, råa höstkvällen. Så tänd ett par
doftljus, slut ögonen och dröm dig till en plats du skulle vilja
vara på.
www.myspace.com/keithreidproject
Betyg: 8/10
Jukka Paananen
|
