1. "Gobbledigook" 
2. "Inní mér syngur vitleysingur" 
3. "Góðan daginn" 
4. "Við spilum endalaust" 
5. "Festival" 
6. "Með suð í eyrum" 
7. "Ára bátur" 
8. "Illgresi" 
9. "Fljótavík" 
10. "Straumnes" 
11. "All Alright

Efter att ha lyssnat till en tidigare väldigt bra CD med Sigur Ros (”Takk” från 2005) var jag nyfiken på vad detta märkliga band hade hittat på denna gång. Bandet är märkligt i så motto att deras musik egentligen trotsar all beskrivning. Underliga arrangemang, sång på ett språk som låter mycket märkligt (inte är detta väl isländska eller …?), en oerhört underlig sångare (sjunger han i falsett eller…?) och en musik som pendlar mellan närmast töntighet och djupaste allvar.

Bandets lite anarkistiska och trotsiga sätt är tydligt redan på omslaget till CDn. Fyra spritt språngande nakna killar (jag antar att det är bandmedlemmarna själva) springer över en asfalterad väg med ändalyktarna mot oss. Rätt komiskt faktiskt. Första intrycket blir alltså att det här bör vara en rätt komisk och lustig CD. Detta infrias också i de första två spåren.

Spår 1 ”Gobbledigook” (vilken titel!) låter helt knasig med hysteriskt dunkande trummor (man riktigt ser framför sig indianerna som dansar kring totempålen) och en massa lallande sång.

Spår 2 är en riktig gladpoplåt med en käck refräng, snygg stämsång och lite Beatlesstuk i arrangemanget. Så här långt var jag på väg att avfärda denna CD som rätt oförarglig gladpop som man nog skulle tröttna på fort. Men – ACK SÅ FEL JAG HADE! Från spår tre och framåt ändrar plattan fullständigt karaktär. Nu inträder ett djup och ett allvar i låtarna som i alla fall jag var fullständigt oförberedd på.

Spår 3 ”Godan daginn” inleds med ett väldigt fint parti med akustisk gitarr (påminner om några av 60-talets klassiker med Simon and Garfunkel) som sen överlagras med mycket fina harmonier från diverse keyboards. Mycket lågmält börjar sedan sångaren Jonsis sjunga och det låter fantastiskt vackert. Inte minst senare när någon form av refräng inträder med rätt höga toner och fantastisk fin stämsång. En ren njutning. Vad han sjunger är helt obegripligt (”springir”???) men det gör inget för det är så fantastiskt vackert.

Spår 4 ”Vid spilun endalust” går lite tillbaka till lite mer klämkäck gladpop men jag slås ändå av hur fint bandet använder sig av blåsinstrument som extra krydda till anrättningen. Detta gäller för övrigt ett flertal andra spår på CDn. Själv får jag tillbaka lite av känslan ifrån några av Peter Gabriels låtar på ”Up”-CDn där han också experimenterade med lite blåsinstrument. Sigur Ros har fört detta vidare och gör detta mer systematiskt på hela CDn och det låter verkligen bra.

Spår 5 ”Festival” för oss nu vidare ner i melankoli och eftertanke. Detta spår är en imponerande uppvisning av Jonsis fantastiska sångröst. Nej, inte tusan är det falsettsång han sysslar med – han har verkligen ett sånt här högt register helt naturligt. Otroligt! Ett tag var jag nära att jämföra honom med Yes’ Jon Andersson eller vårt eget svenska sångfenomen Krister Linder men jag måste säga att Jonsi har en kapacitet i de högre registren som ingen annan. Och det låter fortfarande bra! Avslutningen på låten är lite mera ”uptempo” och här har man lagt på några utomordentligt fina stämsångspartier (helt i klass med Beach Boys). Allra sist och kanske lite anarkistiskt pålagt kommer sedan en liten snutt med ett något falskt visslande av huvudtemat.

Sen kommer CDn’s absolut starkaste spår – ”Sud i eyrum”. Det här är ett av de vackraste arrangemang jag hört på längre. Harmonierna med det fina pianospelet och samspelet med Jonsis röst, stämsång, trummor och keyboardslingor gör att allting bara smälter ihop till en drömsk fantasikomposition. Fantastiskt vackert! Ett mästerverk.

Som om inte detta vore nog kommer sen ytterligare ett mycket starkt spår – ”Ara batur”. Ganska enkel med enbart ett lågmält pianoackompanjemang till Jonsis sång i början av låten. Mycket stämningsfullt och rörande. Musiken är meditativ och avslappnande. Kan varmt rekommenderas till sargade själar. Faktiskt får jag alltmer känslan av en sakral dimension i musiken, det här skulle kunna passa i kyrkorummet utan att fördenskull vara religiös musik. Lite intressant att notera att låten ifråga är inspelad i Abbey Road studion i London tillsammans med London Sinfonietta. Avslutningen av låten är verkligen majestätisk med massor med stråkar, körer och pukor och trumpeter. Ett mycket imponerande stycke musik med andra ord.  

Spår 8 ”Illgresi” är ännu ett stycke som påminner om Simon and Garfunkel. Lågmäld och stämningsfull med fina stråkar som komp. Kanske kunde man ha lagt lite mer möda på att reducera ”strängskrap” vid ackordsbytena på gitarr.

Favoritlåt nummer två kommer som spår 9 – ”Fljotavik”. Återigen mycket stämningsfull sång med pianokomp. Intressant är att här lägger man efterhand på även komp av Mellotron och i slutet av låten spelar både Mellotron och stråkkvintetten tillsammans och det låter riktigt bra. Den här kompositionen gav mig verkligen gåshud. Otroligt vackert och gripande. Det här är sorgsen musik när den är som bäst. Spår 10 som följer sedan är enbart ett upprepande av de tongivande ackorden och harmonierna i spår 9. Men jag kan tänka mig att det kan vara ett idealiskt stycke att spela för avkopplande syfte, t ex som avslappningslåt efter ett gympa-pass!

Sista spåret sedan är sedan en liten ballad på engelska (!) – ”All allright”. Ett fint och värdigt avslut på en till största delen helt fantastisk CD. En CD som till slut gjorde mig alldeles matt. Sigur Ros är ett fenomen i musikvärlden. Kanske en del inte vill erkänna att de platsar i kategorin Artrock (speciellt ni som vill ha lite tyngre tongångar) men jag vill nog bestämt hävda motsatsen. Det här bandet för verkligen fram gränserna för vad man kan göra med musik. Musik handlar också mycket om känslor och Sigur Ros har förmågan att beröra enbart genom sin musik (texterna är ju i stort sett obegripliga). Gränslös och tidlös musik.

www.sigurros.com

www.myspace.com/sigurros 

10/10

Karl-Göran Karlsson